Tåget plöjer fram genom det slöa landskapet. Arbetar sig igenom böljande dimsjok som dröjer sig kvar efter flera dagar med regn. Lokföraren gäspar. Bara en timme kvar. Sen börjar ledigheten. Han ler och drömmer om det barn som han snart blir far till. Längtar.
Samtidigt. Några mil därifrån. En liten flicka skuttar fram bland vattenpölarna på landsvägen. Hon skrattar förtjust när vattnet stänker omkring henne. Glad över sin nya gula regnkappa. Glad åt solen som ibland blänker till i hennes ljusa hår. Glad åt att bara finnas till. Så som endast ett barn kan vara. Flickan ser plötsligt en prästkrage som växer invid vägkanten. Samtidigt som lokföraren sträcker sig efter en cigarett, sträcker hon ut sin lilla barnhand för att plocka blomman. Hon tänker att mamma ska få en riktigt stor och fin bukett. I sin iver märker hon inte hur nära järnvägsövergången hon hamnat. Där på andra sidan, dit hon inte får gå, skymtar hon ett helt hav av prästkragar. Flickan glömmer alla förmaningar. Hon ser bara blommorna. Ser inte lamporna som redan blinkar rött. Hör inte tåget som signalerar i närheten. Trollbunden av blommorna ser hon framför sig sin mammas leende när hon sträcker fram buketten.
Lokföraren hinner bara vagt skymta något gult som rör sig på spåret innan han börjar bromsa in. Kvar vid vägkanten ligger en ensam bruten prästkrage.