Någonstans inom mig vill jag inte se
Träden som nu börjat skifta i gult
För trots att hösten med sin färgprakt
Är den vackraste årstid jag vet
Så är det med tvekan jag möter den
Ty den kan likt livet få mig att bäva
I vetskapen om att det kan gå från underbart
Till något helt meningslöst på nolltid
Jag har allt för många gånger upplevt
Hur det vackraste blivit det mest smärtsamma
När det smekt min själ i ett obevakat ögonblick
Då min känslor låg blottade för omvärlden
Det är därför jag nu väljer att möta hösten
Med en bävan om att meningslösheten
Kommer den dag löven väljer att fall
Så som mina tårar inte längre förmår