När den som i en fjärran forntid
åt krossade och formade berg
svarade på mitt lockrop att låta
vindens och solens rörelser
förstärka dess sus
så att det blev till ett sorl av röster
som väller förbi honom bergkrossaren
som numera fått sin uppgift bortfrätt
från livets aktslut
medan Dödens drängar
som tar hand om oss statslösa från livet
under det att de sjunger sin hymn till solen
och låter vinden bryta loss vår livssagas händelser
och låter dem återfödas
mitt ibland verklighetens synränder
och ge oss alla en glänta i längtans skog
i den kvarstannade nattens landskap