En kritiker med faiblesse för det
egenartade,
vet med sig av egen erfarenhet,
att det egenartade är sin egen
kritikers omdöme närmast.

Sådant upptäcker läsare med
fingertoppskänsla för det
avvikande,äkta.

Som den revolterande motsats-
teoretikerns förstörelselusta
av det falska,
för att ersätta det med något äkta,
går alltid i bräschen för det nya,
oupptäckta,outvecklade.

Det är först när någon vågar erkänna
att varken Gud eller djävul existerar,
och att det är upp till människan själv
att erkänna sina felslut
och ta aktiv ställning för ett praktiskt
ändamål,
som helgar medlen,en individ utvecklas,
allt övrigt är i liknelse boskapsbetande
kreatur.

*