Barnets skrik ekar genom tunnlarna.
Det känns som en svetslåga i magen.
Jag har irrat runt här nere i vad som känns som en evighet, i sökan efter mitt barn for att kunna släcka min smärta. Uppgivenhet har varit en återkommande vän, då har jag satt mig orkeslöst ner och försökt ignorera skriket.
Men vetskapen om att vara dess ende förhoppning till liv och att det är mitt enda hopp till frid och harmoni har drivit på.
Jag springer på ett snöre som aldrig tycks ta slut, det får inte ta slut, inte innan jag finner mitt mål.
Det kan bara sluta i en snara, och så enkelt kan det inte vara.