I ensamhetens hålas ekande djup, kvider industrimänskans själ, fångad av Mamon, av denne vid Tidens allt snabbare snurrande rotator fäst med *Penningens blodstänkta boja. Sörjande, saknande sin själ, står industrimänniskan i Mamons tjänst. TOM. Förslavad. Förslavad till en i Mamons bottenlösa fickor myntspyende robot, en ”Gapa-svälj-maskin” - ingående i Mamons räkenskaper som en ekonomisk faktor bland övriga ekonomiska faktorer, en siffra bland siffror blott. Förgäves blomma ängar, dofta rosor och syrén. Förgäves glittra hav och sjö. Förgäves frusta älvarna, porla bäck och källa, blinka tjärnar trolskt mot seende … Förgäves smekes av eterisk vind mänskoskalens bleka kinder. Förgäves briserar sommaren i sina väna, värmande leenden, ja, förgäves pulserar, andas Den Närvarandes vidunderliga konstverkens Konstverk, det oefterhärmliga, den hela människans ofrånkomliga förutsättning viddom tomma mänskoskal. Förgäves viskar Livets gudomliga stämma:
11
”I det lilla bor det stora i det enkla skönheten och Meningen är ALLT, ALLT vad i kärlek oss givits ALLT vad vi i kärlek ger, intet mindre eller mer. Du, du förunderliga varelse, du är av Mamon, den allt liv hatande Djävulen, hjärntvättad, förledd, vilseförd utom ditt värde och mening, vilseförd i din värdighets ökande öken. Du ser inte hur pengarna, Djävulens fingertoppar, fingrar, trevar över hela jorden i varje vrå, varje skrymsle efter pulserande liv att, med en fingerknäpp förvandla till död – en blank slant Djävulens emblem.
Hör! Hör du inte hur blommor ropa ur saknaden dina sinnens glädje an?

Vak upp! Känn … hur doften från en rusig ros stryker dina känslors domning bort! Vak upp! Förnim hur solen fjärranfrån dej bjuder ut ur gyllne skuggor ut ur mörka andars glimmande isvärld, ut i ljuset i den sagosanna verklighetens himlaväv, Livets möjlighet, den enda i omöjligheten, där mitt och ditt hjärtslag i döden dunkar. Du, du förunderliga varelse, hörs livets viskning i människans tomrum, du förgiftar mig, dina andetags källa, långsamt, grymt: men än grymmare är, att du kallar den accelererande avvecklingen av mig och dej själv för utveckling.
Du har köpt dina barns glada skratt, betalt med dem drabbande livslång gråt. Mer än tragiskt är, att du tror dig medverka i en komedi, ett lustspel; fasansfullt är

att se dej applådera under din egen begravning. Vakna! Vak upp! Bryt dej ut ur Mamondjävulens hypnos bryt dej ut ut ur förtrollningen, ut ur din psykotiska fixering vid Mamondyrkarnas skimrande fingertoppar! Bryt dej ut ut ur den växande dödens expanderande glittervärld ut ur ditt inre tomrum
där Djävulens anhang välver spegelbilder dimhöljda skuggflyktande förvrängande allt till intet, intet till allt, orätt till rätt till din önskan, dina barns kvidande till skratt och deras tårar till gyllne droppar ur ”goda” affärer.” I Ondskans växande kalldimma

över godhetens varma andetag rispar Mamons klor orden: I skolen inga andra gudar hava jämte mig!