Det är jag som är den trolösa gycklaren
den som balanserar på den uppspända linan
och likt en apa krumbuktar sig för applåder.

Det är jag som är det grinande clownansiktet
med den målade munnen som aldrig slocknar.

Ibland värper jag ord, stora som ägg.

Slå mig till marken och jag studsar genast upp igen
- för jag har tyngd
tyngd i mina fötter, fjäderlätta armar
och inget kan vrida mig ur led
och ingen kan se bakom masken
som kryper och river i min själ.

Det är jag som är den svarta sotaren
den ensamma fågeln som ropar om natten
det är jag som skvalpar i strandkanten
och inte vågar mig ner i djupet.
Där är allt svart
och svart i svärta försvinner
där är allt stjärnlöst och rotlöst
och den lilla nålen av ljus försvinner med ett skramlande.

I mörkret smakar munnen salt
av den gråt som rinner inåt.