Jag hör fönstren
sjunka
i kvällsbruset,
deras stumma blickar
tömda

Fasaderna ger upp
andan
och faller baklänges
genom kvällsnyheterna

med glassplittret
och de knycklade cigarettaskarna
i grönområdenas bergsskrevor
knastrande och prasslande

Människorna
har kastat besvärjelsenät
över sina drömmar;
satt sig framför sina skärmar

Träden
gestikulerar orörligt
mot himlavalvet
som spinner in Jorden
i sina kommunikationsnät

Jag känner allting
ta sats
för ännu en evighet,

i raspet av blyertspennor

i vattenglasens jämvikt i händer

i kroppar med drag av uthärdlighet


Jag hör fönstren sjunka
i sovlampans mörka återvändsgränd

Kroppar är besynnerliga
åtaganden
utan återvändo

Ingen skriker på riktigt

Dagarna står på rad,
livets banemän,
en dag i taget

Natten nynnar
långt bort i skogen

Träden står stilla,
sover stående,
som hästar

I det bleka ljuset
bortom eller innan dagen
hör jag husen
på sina pinnmokullar i Norrland
sjunga sånger om gamla människor
som nästan inte finns,
och det är sommar

Kaffet strilar in
under kognitionen

Varje stund är en jutesäck
med ormar

Gamla tankar
är väldigt tröttsamma

Jag hör fönstren sjunka
genom gradvisheter
och uppluckringar,
genom ensamhetens öppna andning

De döende susar ut
i lövverken,

minne för minne, dröm för dröm,

mellan amorteringsplaner
och begravningsavgifter,

ur livets gråzon

tills oron vittrar
som texterna i gamla dokument
i övergivna skogshemman,
bokstav för bokstav,

och bara frånvaro och intet återstår
på strandpromenader
och i lekparker

Glömskan
är en väldig rymd
som rymmer våld och övergrepp
och trötta serietecknare

Jag sänker blicken
i ett hav av utlevelser

Ögonlocken är värmesköldar

Jag smetar förskräckt ut kroppen
över guds gestalt

Totempålar skjuter upp
ur myrmarkerna
så lakvattnet stänker
i molnskuggornas skvattramdoft

Jag hör fönstren sjunka
i avfolkningarna
mellan Avafors och Valvträsk

Hästarna står i skogen och är

Döden är en snubbe
man inte blir av med:
Åskan går i hans mörka rygg,
böjd övre dagens bortre rand,
som lämnar ett tomrum med liljekonvaljer

När jag inte kan hitta ytterligare anledning
lägger jag kroppen
i öppen gravitation
på soffa eller i säng,
och låter tiden sköta sitt
i Thomas Tidholms obevakade ögonblick

Någon annanstans
finns något annat

Bortom Jordens tysta väldighet
sjunker fönstren
ur medvetandet