Jag hör fönstren
sjunka
i kvällsbruset,
deras stumma blickar
tömda
Fasaderna ger upp
andan
och faller baklänges
genom kvällsnyheterna
med glassplittret
och de knycklade cigarettaskarna
i grönområdenas bergsskrevor
knastrande och prasslande
Människorna
har kastat besvärjelsenät
över sina drömmar;
satt sig framför sina skärmar
Träden
gestikulerar orörligt
mot himlavalvet
som spinner in Jorden
i sina kommunikationsnät
Jag känner allting
ta sats
för ännu en evighet,
i raspet av blyertspennor
i vattenglasens jämvikt i händer
i kroppar med drag av uthärdlighet
Jag hör fönstren sjunka
i sovlampans mörka återvändsgränd
Kroppar är besynnerliga
åtaganden
utan återvändo
Ingen skriker på riktigt
Dagarna står på rad,
livets banemän,
en dag i taget
Natten nynnar
långt bort i skogen
Träden står stilla,
sover stående,
som hästar
I det bleka ljuset
bortom eller innan dagen
hör jag husen
på sina pinnmokullar i Norrland
sjunga sånger om gamla människor
som nästan inte finns,
och det är sommar
Kaffet strilar in
under kognitionen
Varje stund är en jutesäck
med ormar
Gamla tankar
är väldigt tröttsamma
Jag hör fönstren sjunka
genom gradvisheter
och uppluckringar,
genom ensamhetens öppna andning
De döende susar ut
i lövverken,
minne för minne, dröm för dröm,
mellan amorteringsplaner
och begravningsavgifter,
ur livets gråzon
tills oron vittrar
som texterna i gamla dokument
i övergivna skogshemman,
bokstav för bokstav,
och bara frånvaro och intet återstår
på strandpromenader
och i lekparker
Glömskan
är en väldig rymd
som rymmer våld och övergrepp
och trötta serietecknare
Jag sänker blicken
i ett hav av utlevelser
Ögonlocken är värmesköldar
Jag smetar förskräckt ut kroppen
över guds gestalt
Totempålar skjuter upp
ur myrmarkerna
så lakvattnet stänker
i molnskuggornas skvattramdoft
Jag hör fönstren sjunka
i avfolkningarna
mellan Avafors och Valvträsk
Hästarna står i skogen och är
Döden är en snubbe
man inte blir av med:
Åskan går i hans mörka rygg,
böjd övre dagens bortre rand,
som lämnar ett tomrum med liljekonvaljer
När jag inte kan hitta ytterligare anledning
lägger jag kroppen
i öppen gravitation
på soffa eller i säng,
och låter tiden sköta sitt
i Thomas Tidholms obevakade ögonblick
Någon annanstans
finns något annat
Bortom Jordens tysta väldighet
sjunker fönstren
ur medvetandet