Trots min grundmurade ateism
kan jag inte hålla tårarna tillbaka
när jag överrumplas av en sommarpsalm
på radion
sådan den låter på skolavslutningar
och jag funderar mycket på varför,
egentligen
och inser att det allvar som genomströmmar
alla levande
och alla barn och ungdomar
som ska ut på sommarlov
eller ut i livet
och ta sig an,
ja, tag sig an sig själva
och detta outgrundliga liv
är den djupa bordun
som även i en atiest brusar som denna sommarpsalm
och jag minns förstås liljekonvaljdoften,
de fina kläderna,
vattenkamningen
och flickorna
som det var så lätt att förälska sig i
medan bleka döden dock alltid
stod i skuggorna,
tog bort far- och morföräldrar
och en liten kompis
i en bilolycka
och någon annan i en drunkning
i badsjön
Så blandas de spirande och de döda
i samma allvarsstund
i orgelbruset
från kantorns orgel
och då är det kanske inte så konstigt
att gråten vill tränga fram
i den gamle ateistens ögon
och det har inte med religion
eller hemska gudar att göra,
utan med livet sådant det är
när sommarlovet vecklar ut sin evighet
och håret kammas med vatten,
som i ett sekulärt sommardop