Nej, jag tar inte fel på dig

Jag vet att ditt utseende är ett lystmäte;
ett resultat av funktioner
och ett måste,
frampressat
i den evolutionära köttkvarnen
och ett utseende jag nu bor i
sedan länge;
det första och sista jag ser och vet
och omfattar,
som tonar genom mina tankars sfär
och varur mina automatiska reaktioner stiger;
även på avstånd,
även i utsträckta tidsutdräkter,
i ett alltid som jag förunnats
fast jag stundom varit fel och fåordig

Nej, jag tar inte fel på dig,
jag älskar dig
för att det är bäst så
och faller sig så
och för att du kom i min väg
och jag i din
två somrar i rad
under fjället Nallo
och nu har du färgat den kropp som kallas själ och ande
men som är grundämnenas dans ur supernovorna
och ackompanjeras av Vera Vinters skogssmak;
jag kan inte ta fel på dig, aldrig,
nej, för allt annat än att älska dig
vore väldiga exo-planeters bortvändheter
i okändas svarta förtvivlan,
vore desinfektioner i tomma dårhuskorridorer
och Sunderbyns vindlande kulvertar
utan hopp

Jag nänns inte ens ana
vad det rör sig om,
vad evolutionen som är ingen
men allt
betyder,
för det tycks mig blodigt och sönderskuret
att gissa;
friliggande känslor river upp fascism
och dikaturens kreatur
och känsliga överväganden bortom förbarmanden
som sköljs bort i alla bortvända blickar
och våra bästa stämningars längtan

och Olof Palme ligger död i sitt blod
och Anna Lind huggs bort från sina barn,
djupt i blod

Nej, jag tar inte fel på dig,
för du är mina bästa stämningars längtan,
för du bekymrar dig inte om att ana mig;
låter den som kallas jag vara,
vad det än är,
och i våra dagar och nätter
ljuder orimligheten som vädurshorn,
väller våra tröstade tankar som tvåtusen böner
vid Klagomuren;
i våra dagar och nätter
växer en kärlek som är vårt jordiska hem