Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Påverkad.


This is it?

Hon hittar ingen som fyller det där tomrummet som han lämnade i henne och hon har slut på ork nu. Slut på idéer, slut på fantasin som gör meningslösa kroppar till en påminnelse om hans. För hur mycket hon än försöker intala sig att hon kan ersätta honom så vet hon innerst inne att det är totalt omöjligt, han lämnade ett ärr. Ett riktigt ärr som kommer sitta kvar tills hennes kropp ruttnar i jorden.

Mörkret skrämmer henne igen. Ett tag så blev hon bekväm med det, hon gillade den till och med, hon gillade hur mörkret slöt sig runt henne och hon satt gärna med en kopp te i ett mörkt rum med klockans sekundvisare som nästan ekade i tystnaden. Men nu blir hon rädd bara av att kolla ut i mörkret från fönstret. Det kommer inte bli någon bra sömn i natt heller, om ens någon alls. Tänk om hon aldrig vaknar igen. Eller tänk om hon vaknar och fortfarande har ont i själen. Längtan och begäret efter det där lilla extra kommer att bli hennes död. Det är hon säker på.

Hon har den där enda låten, den speciella låten som påminner henne om en tid när hon visste att hon gjorde allt fel. När hon visste att hon hade satt sig i den sitsen som en gång förstörde henne hela vägen. Och hon kommer på sig själv att längta tillbaka till den destruktiva tiden, bara en natt till. Bara en gång till. Bara känna något så intensivt som kan få henne att sakna verkligheten. För nu saknar hon fantasin något så otroligt. För verkligheten förstör henne långsamt. Fantasin gör slut på hennes lidande fort. Och det är allt hon vill nu. Att allt ska ta slut. Och om inte det så vill hon i alla fall trycka på paus i några hundra år. Vila en liten stund bara.

Hon hittade någon slags kontakt på bussen idag. Det verkade som det i alla fall. En man log mot henne på busshållplatsen och sen kollade han, eller kanske mer kikade på henne under hela bussresan, hon satt bakom honom så han liksom vred försiktigt på huvudet ibland. Som att han försökte se henne. Hon känner till den mannen, han är tillsammans med den söta tjejen. Dom satt på samma buss som henne för någon vecka sen och hon kommer ihåg hur avundsjuk hon var på deras kärlek. Hon hade inte den längre. Hon hade en vardaglig kärlek där ordet ’’jag älskar dig’’ och ’’puss puss’’ finns i ordboken och som sägs varje dag för att hennes hjärna har vant sig vid det. Hon har inte det intensiva längre. Och oavsett anledningen till varför han såg på henne under bussturen så fanns en glöd hos honom som hon kände så väl, den där som sa att det finns en passion som aldrig kommer att ta slut.

Den där lusten. Den otroliga lusten som man inte kan bli av med, det djurliknande beteendet som får en att vilja slita någon i bitar är inte så dum egentligen. Och han. Åh, den djuriska sexdriften den mannen i hamnen utstrålade fick henne att drömma våta drömmar i veckor, och hon ville bara slita av honom skjortan och hon ville att han skulle trycka upp henne i ett hörn och bara förgöra henne.

Hon ville inte ha tillbaka något från förr, nej. Hon hade tillräckligt med vett och kunskap för att förstå att man inte kan gå tillbaka. Men samtidigt en framtid, en lång framtid som hon inte har en aning om hur den ska se ut, är det meningen att man ska nöja sig med ett mediokert sexliv där man kan någon gång bli så otroligt upphetsad att man får ett underbart ligg kanske en gång i halvåret. Ska hon leva med det och känna sig nöjd för att hon har hittat någon att leva sitt liv med, är kampen verkligen över? Allt det erotiska som hon alltid velat ha?

Dansa salsa på Kubas gator, älska tills lakanen är alldeles svettiga. Hitta varenda lediga vrå i gamla stan och låta begären ta efter.

 




Fri vers (Fri form) av Flisan
Läst 166 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2019-06-01 00:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Flisan
Flisan