Jag vaknar till en blank dag, ostruken och struken, ovikt och klar, oklar. Som ett osmotiskt ostron, som astma och ödem, som äggvita i urinen, som ett tyskt tra la la. Klarögd sitter mitt väsen, min kropp, jag och dagen ihop. Man får hitta på den, dagen, undvika arsenik och ducka för kolera, parera bollar, verb, sulfat och utsläppsrätter. Till 15.30 har jag så jag klarar mig. Jag går och tittar till konvaljerna ner åt sjön och noterar på vägen glatt att smörblommorna skiner som de ska, likt dubiöst glättade dukar vid vars kant den matta veronikan tiger och lågar och vet sitt värde (utan foundation och detox) och jag konstaterar krasst och nästan exakt samtidigt som jag sätter saliv i fel strupe att jag missat syrenerna i år. Nere på stranden ska jag rycka till lite i de kommunala träningsredskapen i trä, helt naturligt och avspänt hormonellt tycker jag det då borde få vara att på samma gång rycka i kuken, men jag nöjer mig med att stirra in i den väldiga hängbjörken som i all sin potenta prakt på andra sidan en sinister grusväg tiger och tuggar och idisslar hängd över grusvägen som löper mellan urminnes hävd hamn och vävd cellofanherrgård. Väl tillbaka i min nariga och trivsamma lilla enkelt möblerade bostad behöver jag säkerligen både kaffe och en lur, jag tänker att jag känner efter i vilken ordning, jag ger mig den möjligheten. Efter klockan sexton får jag stirra in i ensamheten, bara vara som de lite festliga människorna med fart i utrycker det.

Som komplement eller en distraktion till den stumt skrikande grundläggande ensamheten som till sin natur stavas död kan sex vara, vilket ofrivilligt och handfallet hjälplöst fattas mig i denna orgiastiskt prunkande säsong, och gud som jag tillsvidare inte tror på, och vin som jag avstår, även de billigare etiketterna, samt syltkakor. Sjunger gör jag när jag just vaknat. Inte som ett infall utan av sig självt. Ja, det överraskar och förvånar mig och ja, kanske borde jag söka för det. Jag tar mig en djup klunk vatten, stillar mig.

*