Cajonara var långrandig. Hon kunde aldrig sluta prata. Detta var innan den tid, där det sågs som en social skill, att hålla ett samtal igång, eller pladdra på!
Hennes vän, eller främling som var på hennes område,platsen där hon befann sig, fick nog!
Han sa till henne; Skriv en bok.
Hon tog det till sig, och inte som ett skällsord, som många i hennes bekantskapskrets hade för vana att göra, de var också sociala må du tro.
Tiden lekte, tyckte Cajonara. Vilket sällskap!
Hon skrev sin story. Och den blev en bok.
Läst av många?
Det förtäljer inte historien.
Ville hon bli läst av många?
Hon ville bara få sitt utlopp, skriven som en bok, och sedan var det inte mer med det.