Själens fjärilar, de där hemliga, vackra och unika.
De som lever sitt eget liv i bröstet.
Vaknade en morgon. På bakplåtspappret på bordet låg bruna fjärilar, alla lika varandra.
Blev ledsen och grät. Kände inte igen dem.
Vaknade nästa morgon.
Nattens fjärilar gjorde sig till känna.
Denna gång var de gjorda utav asfalt om än av något mjukare sort. Då blev jag arg och ledsen och ville kasta dem.
Nästa morgon vaknade jag ur en dröm där jag jobbade på en fabrik. Det var min enda uppgift och ovanför mitt huvud cirkulerade små fnissande fjärilar som inte gick att fånga.
- Vi finns till för din skull sa dom, och du är ingen fabrik!