Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ödlan

Det fanns en gång en grotta långt inne i ett berg. Möjligen existerar den här grottan ännu idag, det är oklart. Den här grottans storlek är det svårt att säga någonting säkert om och svårt är också att veta hur djupt in i berget den låg.

Grottan var grön. Det var någonting i luften, eller i marken kanske, som gjorde att grottan lyste upp sig själv i ljust gröna, mycket intensiva färger. Därför kunde man se alla former och existenser i grottan som egentligen borde ha varit svart som... natten. Eller nåt ännu svartare.

Om man stod på en alldeles speciell punkt, någonstans i mitten kanske, kunde man skåda ut över allt som här fanns att se. Då såg man stalaktiter i taket, som här var tämligen lågt; man såg också de gröna väggarna och en liten, försynt, å som rann igenom grottan åt vänster. Vände man blicken uppåt, tappade man koncentrationen och greppet om verkligheten i en tillfällig förvirring. Samma sak inträffade om man tittade bakåt. Inte förrän man åter såg åt flodens håll blev världen stabil igen och man förstod verkligheten. Det var därför det var så svårt att uppskatta grottans storlek.

På andra sidan floden slutade grottan i en ljusgrön, till synes algbevuxen bergvägg, bortsett från en liten nisch till höger som grävde sig inåt ytterligare en bit i berget.

I grottan bodde en stor, hårdhudad grå ödla, något påminnande om en varan. Ständigt låg den i denna nisch och tänkte. Den trivdes med friden och svalkan i grottan. Ofta blickade den uppåt, mot grottans största stalaktit, som var mycket starkt grön. En vätska brukade långsamt ansamlas på spetsen av denna stalaktit, för att så småningom, i en massivt illgrön droppe, släppa taget och falla till marken. Ödlan trodde att det var denna vätska som från början skapat den mystiskt smaragdgröna färgen. Men varför själva vätskan i sin tur blivit grön, hade ödlan inget svar på.

Ödlan låg bara någon centimeter ifrån ån, ständigt på exakt samma ställe. Ån bestod av klart, kallt vatten. Den var liten, inte mycket mer än en meter i bredd och drygt en och en halv meter djup. Sidorna bestod av hård sten, men botten var mjukt lerig. Inget synligt liv förekom i denna å.

Ån var alltså liten, men inte mindre än att ödlan kunde befinna sig helt under vatten utan att vidröra botten eller någon av sidorna. Ödlan var mycket förtjust i detta rena vatten. Denna reptil låg nästan alltid stilla i sin grotta utan att göra någonting. På något sätt överlevde den och den var mycket tillfreds med livet.

Ibland gav sig emellertid ödlan iväg.

Plötsligt vände den sig lite till vänster och klev ner i ån. Vattnet täckte den helt och den njöt av det. Den drog in vattnet i kroppen, utan besvär, andades ut det och slöt ögonen. Därefter sköt den fart.

Med bakre benen började ödlan med kraftiga tag att skjuta sig framåt i vattnet. Mestadels såg den ingenting, men ibland öppnade den ögonen för att njuta av sin omgivning.

I snabba pulserande simtag tog sig ödlan ut ur grottan, genom att simma i ån som grävde sig in i en egen liten bergstunnel. Ödlan lämnade det gröna ljuset bakom sig och färdades vidare, nu i det absoluta mörkret. Den höll sig hela tiden under ytan och fick aldrig några andningsproblem. Antingen så tog den omedvetet syre ifrån vattnet, eller kanske var det så att den, lika omedvetet, helt enkelt hade upphört att andas.

Taket låg nu bara knappa metern ovanför vattnet, ibland med grymma stalaktiter som sköt ner och nästan nuddade ytan. Men detta bekom inte ödlan.

Efter lång tids simmande i detta mörker, säkerligen några timmar, så ljusnade omgivningen något och det gick åter att se bottenleran. Och på bara någon sekund blev det helt ljust, ännu ljusare och mindre grönt än inne i grottan. Samtidigt breddades ån ordentligt och blev nästan en flod, om det nu inte var så att ödlan hastigt krympte… i alla lägen fanns det mera utrymme.

Likväl tog sig ödlan fram lika snabbt som förut. Nu var den inte heller ensam. I ån fanns nu andra djur, men mycket mindre än ödlan och samtidigt förekom där vattenväxter. Växterna var oftast gröna, men inte på samma sätt som i ödlans grottboning.

Ån flöt på, i vad som tycktes vara oändliga sträckor. Ödlan fortsatte att simma. Ovanför den fanns nu en himmel och på båda sidor om ån växte skog. Nu var ödlan omgiven av natur, som liksom ödlan själv var full av livskraft. En speciell stämning låg i luften, en mystisk känsla av en annan närvaro, som absolut inte kändes hotfull, men som ödlan inte kunde förklara.

Plötsligt flöt en annan, mindre å in i denna större. Den kom från höger, helt vinkelrät, liggandes lite i skugga och därför mörkare. Ödlan tog av ditåt, eftersom den kände en lockelse att göra så. Den märkte att den nya ån var grundare och hade stenig botten. Ibland blev ån lite för grund, men ödlan tog sig framåt ändå.

Ytterligare en å korsade denna helt, men de fortsatte bägge att flyta i sin respektive riktning, helt oberoende av varandra. Ödlan vände till vänster och började simma på nytt. På detta sätt fortsatte ödlan i flera dagar. Den gjorde aldrig uppehåll och simmade under såväl sol- som månsken.

Slutligen tog en å som den följde slut i en liten, rund sjö. I mitten av sjön stod en liten, försynt vattenstråle rätt upp och föll rätt ner igen. Det var soligt och varmt när ödlan kom hit. Den drog sig upp på bortre stranden och lät sig värmas av solen. Ödlan njöt, som vanligt. Åter gjorde den vad den kände för och vad som för den var det mest underbara ting i världen. Den visste att den skulle hitta tillbaka till grottan igen. Det gjorde den alltid. Men just nu skulle den stanna här och ta det lugnt och först senare simma tillbaka. Så hade den alltid gjort och så tänkte den fortsätta. Det var så den levde och den älskade detta leverne.




Prosa av Gryna VIP
Läst 42 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-11-19 22:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gryna VIP