Insomnandet gick snabbt, de var trötta efter en
äventyrlig dag. Det hördes snarkningar från de två
trollen. Hugaligen där emot muttrade och vred sig
irriterat av oljudet, men somnade till slut i det doftande
höet.
Anders föll in i en djup sömn och började ganska snart
att drömma. ... han var i landet Lointana. Han red på en
stor och ståtlig vit häst.... uppklädd som en stilig herre.
Ett utsirat svärd med guld och silverinlägg dinglade vid
hans högra sida. Hästen Gyllenfaxe kastade med manen
och stegade genom en tät och snårig skog. Plötsligt hörde
han ett rop på hjälp.

- Hjälp, hjälp mig någon ! Hjälp, hjälp jag blir bortrövad
av banditer.

Anders satte genast sin häst i sporrsträck mot de värnlösa
ropen, som tycktes komma från en ung flicka i nöd. Han
kom fram och fick se två skäggiga busar som slet och drog
i en liten flicka med lingult hår, blå ögon och ett näpet
ansikte. Han mumlade högt för sig själv i sömnen.

- SLÄPP HENNE..... annars får ni smaka på mitt tve eggade
svärd "Blodvite". Han klev av hästen och gick fram mot de två
busarna med draget svärd. Det glimmade avskräckande mot
de två rövarna. Dom tittade förfärat på varandra, innan de
slutligen släppte flickan och sprang in bland snåren. Den söta
flickan ordnade till sitt rufsiga hår och gick fram till Anders.

- Du är min hjälte, låt mig få tacka dig med en liten kyss.

Oj, tänkte Anders.... undrar hur det känns. Mamma brukar
ju bara pussa mig på kinden. Flickan kom fram och kysste
honom....RAKT på munnen. Oj,oj, är det så här en kyss
smakar..... men va nu hon kysser hela mitt ansikte.... jag
blir alldeles blöt,,,nämen????
Då vaknade Anders och fick syn på en liten killing som stod
och slickade honom över hela ansiktet. Efter lite avvärjande
och vispande med armarna, blev han fri från den. Med ett
bräkande skuttade den bort till flocken i andra ändan av
ladan. Anders smålog för sig själv.... undrar hur en kyss
smakar på riktigt..... inte så här i alla fall, tänkte han.
Sekunderna senare föll han in i sömnen igen, trött som
han var av dagens strapatser.

En ny dag började slutligen att gry. Mörka moln började
flockas borta vid horisonten på andra sidan av den Surmulna
Sjön. Det såg olycksbådande ut. Dörren till ladan slogs upp.

- Go morron, go morron, häxan Tvi uppenbarade sig. Vi har
te, ägg, rågbröd å ny jäst filbunke till frukost. Kom in å ät så
ror vi över er sedan. Med gäspningar, sträckningar, och
borstande på kläderna, som blivit täckta av halmstrån.........
reste de sig upp och gick in i häxornas hus. Frukosten gjorde
dem gott. De blev genast på bättre och piggare humör. Efter
att häxorna kliat, gosat, och jollrat lite med Daphne, förberedde
de sig slutligen för båtfärden.

- Följ med här, uppmanade Spott och stegade ut genom dörren.
De åtlydde henne utan protester. De kom fram till baksidan av
huset. Där fick de syn på en brygga med en båt förtöjd vid ena
kanten av den.
Surbladner var en klinkerbyggd båt, med en mast i mitten.
Fyra årpar var indragna mot kölsvinet. Ett roder var infäst
i akterdelen. Sittbänkar fanns för roddarna, samt en i aktern
och en i fören. Galjonsfiguren höjde sig som en förlängning
av fören. Det var en drake med ett öppet grinande gap.
Surbladner liknade ett vikingaskepp i det lite mindre
formatet. Innan de gick ombord vände sig Spott mot
Huga-häxan och sa.

- Du kanske redan vet det,Huga. Här över sjön härskar
"den Bedrägliga Triangeln". Den som försöker flyga över
den störtar genast. Luften är så tunn att den inte förmår
att bära någonting. Ja även vattnet döljer hemliga krafter.
"Skarnet" är en del av den borttvättade skammens skräp,
det driver i vågorna och drar ner den som dristar sig ut på
den "Surmulna Sjön". Här lurar döden den oförståndige
utan nåd. Vår båt är den enda som klarar av en färd över
den. Huga nickade och genmälde.

- Ja, jag har läst om de farorna i "Runornas Klagomål"....
ilskan över odören av dödens pinsamma pruttar i Kaos.
De fyra häxorna vände med ett leende sina blickar mot
varandra. Spott fnissade till lite innan hon svarade.

- Hi, hi,..... den där var ny, får nog se till att läsa på lite
bättre.... "Runornas Klagomål" , sa du.... får inte glömma
det. Tvi avbröt deras samtal.

- Vi får skynda oss, vädret ser ut att mulna på med blåst
och regn. De tittade upp mot himlen. Hotfulla grå moln-
formationer började flocka sig. De skulpterades fram,
näst intill levande, som drakar, ormar, vargar, och ödlor av
skräckinjagande slag. Ögon glimmade, näsor frustade,
och gap vidgades så att blixtar slungades ut ur dem.
Det kändes allt annat än naturligt. Det var trolldom med
i spelet.... och den var ond.

De kom snabbt ombord och lossade förtöjningarna från
båten. Roffe och Gnylt satte sig i aktern med Anders
i mellan sig. Huga tog förens säte i besittning. De fyra
häxorna fattade årorna och började snabbt att ro. De
rodde förvånansvärt fort och samspelt, men ibland gjorde
någon av dem ett s.k. blindskär i vågorna så att det
skvätte till. Då hördes det en svordom ur vattnet.

- Subba, kan du inte ro ordentligt!
- För böveln....Kärringskrälle...skärp dig!

Roffe, Gnylt och Anders sänkte förvånade sina blickar
mot de skränande rösterna, som höjdes när årorna
gjorde blindskär. Hugaligen såg att deras undrande
ögon blev till skrivna frågetecken i ansiktet på dem.
Hon gjorde ett försök att förklara det hela.

- Bry er inte om det. Det är bara "Skarnet" ...skräpet
i skammens vågor som blir irriterat när det rörs upp
vid varje blindskär som årorna gör. Vid segling i blåst
blir det etter värre när fören stampar i böljorna. Då
skrias det något ohyggligt av rösterna ner ifrån djupen.

Triadens medlemmar blev svarslösa på denna förklaring.
Det började nämligen att regna ganska kraftigt. De kurade
ihop sig och tittade bort mot den andra sidans strandremsa.
Nu var de halvvägs, mitt ute på sjön. Häxorna kämpade på
vid årorna. Till slut....ÄNTLIGEN...var de framme. De
anlöpte till en primitiv hamnanläggning och förtöjde
vid en skranglig brygga.
De såg en hamnpir som var byggd av stora stenblock i
en cirkel. I dess mitt satt en slags gallergrind, där vatten
strömmade igenom och bildade en å. Gallret filtrerade
vattnet så att allt vad skam var inte kunde tränga igenom
till ån. Den här ån var det enda som var kvar av förbindelsen
med det "Vindpinade Havet". Landhöjningen hade nästan
avskiljt den Surmulna Sjön från havet.

- Såå, nu är vi framme. Spe sträckte lite på sin värkande
rygg, innan hon fortsatte.
- Nu får ni kliva upp på piren och traska iland mot de
mossiga stenhusen där borta. Detta är Vattnadal.
Deltalandet med de många vattnens flöden. Här härskar
"Sjövittrorna". Vi idkar handel och bytestjänster med dem.
De vill helst leva ifred för omvärlden. Bara med varsamhet
får man kontakt med dem. Dom kan kanske tipsa er om var
Morgana håller hus någonstans.
Lycka till.... å hoppas att ert uppdrag mot ondskan går att
genomföra. Spe satte sig ner på rodd bänken för att för-
bereda en snabb hemresa. vädrets makter var inte på det
bästa humöret.

- Vänta, vänta ett litet tag. Har ni sett en havsörn tillsammans
med en gam cirkla i närheten av er ö..... nyligen. Huga tittade
frågande på Spe. Med ett harklande reste sig då Tvi, som visste
svaret på denna fråga.

- Det stämmer.... dagen innan ni kom försökte de flyga över
sjön. Lönlöst, de sjönk genast ned mot ytan. Till slut vände
de och flög bort på vänstra sidan, över de "Himlande Bergen".
En omväg till Vattnadal på minst en dag extra. En besvärlig
rutt, men den enda säkra möjligheten att ta sig dit...är att
flyga över bergen.

- Tack för det! Då så ger vi oss iväg. Gnylt, Roffe, och Anders
reste sig och började kliva upp för trappan på piren. Huga
kom stånkande efter med kvasten i ena handen och en
dinglande kaffekanna i den andra, som katten Kulan satt
bekvämt instoppad i. Morgana och ett okänt landskap
bebott av "Vittror" väntade nu på dem. Hur skulle de bli
mottagna ??






Fortsättning följer i del 18