Synligheten vidgar ögats pupill, oljudet stärker örats uppfattning när
vokaler genomborrar väggar
för att se det vi vill se och
höra, det vi vill höra
och inte förstå att sanningen är din egen
uppblandad med tusen andra

bruset är bara en del av alla illusioner som bildar små
vackra mönster ur ett absolut ingenting

vi är så duktiga på att förstå det rätta att vi hatar felen
så mycket att vi faktiskt är det vi anklagar

cirkeln kommer aldrig bli statiskt rund
vägen kommer aldrig bli vågrätt rak
och ett hjärta kommer alltid sluta slå

men så länge parodin fortsätter i sin egen uppdiktade realism
är vi redan ett offer för omständigheterna

vi tror på bruset, helt utan att ifrågasätta
varför vi aldrig återvände hem

här finns jag inte