I hänryckningens lödiga tid rycker jag mig traditionsenligt och som en god kristen i skinnet, kan bara konstatera att det är slappare än det varit. Jag passar samtidigt på att rycka mig i förhuden som förr, hissa löddrande skinn och dra av mig. Efteråt snitta mig vid fotvalv och vid handlederna, runt hals och hjässa, ta av mig hudkostymen. Ja, jag är hudlös nu, hörru, dessa dagar naken och solen ligger på direkt mot nerverna, på kött och lever och som Iggy Pop eller Lemmy säger jag att jag glömde salvan hemma eller kom inte ihåg att köpa. Vinden letar sig in i alveolerna och lägger sig mellan cellerna, tarmarna och njurarna och jag går till stranden. Med blodet flytande i ådrorna lägger jag mig på en filt två meter ifrån främlingar och okända människor till höger och till vänster om min bleka lätt klädda kropp och på min panna står det ingenting. Nej, jag svär, inte ens skrivet i rött om ensamhet och visst, visst är det rimligt att jag då jag ligger där nere, vid vågskvalp och brushanars flykt mot vassen, tänker på kropp - och då menar jag inte på frejdig älskog, trots att jag råkar se nakna bröst och hela skinkor. Nej, jag tänker på motion. Jag kan väl för satan begripa att jag ska träna för att underhålla hjärtat! Men att reducera bukfläsk, smörja atrofieringen och ordna biceps samt fylla herrpattarna med hårdhet, görs väl bara för kvinnas skull. För en särskild om man hade någon, så jag avstår avmätt och högdraget, vackert så.
Du, söta, nu när jag låtit detta ovanstående förtjusa min hjärna så öppnar jag mun, föser ur mig orden över mitt sällskap. Ja, jag ljög, inte är jag ensam, varför skulle jag i verkligheten vara det? Den som delar filt med mig ser, noterar jag dold bakom solglasögon och stråhatt, omgående besvärad ut. Nej, hon sväljer, det gör hon, det ser jag nog. I hennes ögon en glimt av en pust av ett sken av en rädsla och längre in tycker jag mig få syn på en upplevelse av att vara instängd och jag skäms när jag låter ögonen åka kana som kulor över hennes kropp.
*