Vattensalamandrar på upptäcktsfärd över din
solkyssta elefanthud.
Aprikosmarmelad på knäckebröd, smulor i satinbäddad säng.
Träskets vindar smeka krokodilens kind.
Hjärta omsluten av sorgband.
Vi av sommarbrisen njuter,
citronfjärilens vingslag oss fläkta.
Gårdagens morgondag vi älska i nuet.
Fuchsiafärgad flamingo som maräng på sommaräng.
Med blick tung av lösögonfransar, med leende av läppglans du förför.
Men havsörnen genomskådar dig, du vilsna själ du förlorar dig själv bland
ekorrens nötter samlare av högmod.
Där Vintergatan sträcker ut sin hand, du ser åt ett annat håll.
Vi säger farväl i gryningen fastän ensam jag alltid var.
Så får det förbli.
Mitt hjärta av svartaste onyx.
Jag nynnar för mig själv, tyst så tyst.
Så att ingen någonsin kan höra.
Inte ens vattensalamandrarna i livets fauna.
Men med poesi som vän jag aldrig ensam är.
Vem är jag när tranorna återvänder?