Jag blir stående vid ett gullregn. Jag sprider sakta upp huvudets tankar mot himmelen som står jag och klipper sönder en frimärkssamling eller river remsor ur tunna bibelsidor eller bara släpper iväg rosenblad. Jag fixerar blicken vid en ensam svala allra högst upp i skyn. Händerna mina hänger så rakt ner mot jorden som bara de kan och jag tänker att jag vet att det jag saknar mest av allt i mitt liv är sav mot min sav, mun mot min mun, en människa som blåser på min tinning. Det är det enda som fattas mig samtidigt som jag förstår att mina händer vill ner till marken och gräva och känna och bara ligga där i uppluckrad jord och när jag tänker så börjar jag tala högt för mig själv och jag hör att det finns lite gråt i halsen som ska hostas upp och jag säger nej till digitala kontaktförmedlingar och nej till disco och sällskapsliv och gud nej till föreningsliv.

Plötsligt står jag på lokala ICA, en kvinna ler sant vänligt och visar med en anpassad handrörelse att jag kan gå före i kön och bakom mina solglasögon lägger jag märke till att hennes bröst är fixade, nästan hela syns och de ser blanka och spända ut. Hon köper två paket kondomer och jag undrar om hon föddes pojke, funderar vidare om hon är en prostituerad och om hon bor här i förorten och säljer sig inne i stan och undrar lite varför just hon ska stå för kådisarna, är det för att männen ljuger att de glömt köpa för att de inte tänkt stanna bilen och fråga om pris, det bara blev så. Eller är det för att de egentligen bara behöver någon att prata med, men när de ändå är där kom på att de lika gärna kunde knulla. Raskt förflyttar jag mig ner till stranden, passerar på väg ut ur betongen två män i beigea chinos och pikétröjor i milda pastellfärger om sitt fläsk, de leker vuxna och de kan vara studievägledare, driftstekniker eller rehabiliteringsansvariga på företagshälsan. Gulsparven och jag är på väg ner till vågors benådade skvalp och sjöfåglars råa galopp och jag sätter mig på en hammock i trä och jag tänker att den är kommunal och att jag kan stå tätt nära en väldig asp eller medeltida ek om jag vill och efteråt stå med strumplästen i sjön för att där finns inga taggtrådsstängsel eller staket och jag vet att det är mitt. Närskogen, hemvattnet och ängen med sina prästkragar och smörblommor tillhör mig, det är min trädgård och ingen bank är inblandad.

Jag går hem, sätter mig på en stol, äter en smörgås, mitt barn passerar, jag säger lustigt till honom att han ska klappa mig på huvudet. Men han kan inte låta bli att istället krafsa mig på huvudet och jag säger åt honom att han ska göra om. Göra rätt. Han gör som jag säger och jag suckar lättat, lite halvkvävt så han inte märker det. Inte för att han gjorde som jag sa utan för att det var så skönt, som att jag fick finnas.

*