Jag tror att livet är en bro.
Man trampar den med trasig sko
och blöder sig mot gruset.
Men ändå, andra faller av
mot intinghetens glömskehav
att ringas ut kring kruset.

Jag ser, hur andra faller av,
jag ser dess bro gå slavkonkav
och hur de branten bryter,
men jag, jag bygger bro konvex
och där den ur sitt grus avtäcks
min flödesflod framflyter.

Min bro är inte av en färg.
De ljusa tusendes kulör
går kring i slingor nedanför
och bär mig på min bågbro.
Min bro är inte rost och ärg
men skir och skallöst skimmerskör
att länkas av en hågtro.

Och jag, jag vandrar halvbeständigt
till skimmerändens skalv oändligt
mot röda räckesfästen,
och fast jag aldrig når den andra
sidan, skall jag villigt vandra
mot regnbågsrandens nästen.