Hämnden

En betraktelse av Lucifereffekten
Med diverse utvikningar


Gunnar Barkenhammar






Förord
Temat för den här boken är Lucifereffekten. Som förvandlar en vanlig, hederlig människa till en ondskefull sadist.
Den lysande personligheten, ärkeängeln Lucifer, tycker att han är förmer än de andra änglarna. När han i sin hybris vägrar göra som Gud vill blir Gud – om uttrycket tillåts – heligt förbannad och låter Lucifer genomgå en minst sagt radikal personlighetsförändring och bli en ondskefull djävul – självaste Satan.
Det är den personlighetsförändringen som en vanlig, hederlig tjänsteman genomgår när han börjar sin anställning på Krim som fångvårdare. Han blir en ondskefull människa som låter sin ondska gå ut över internerna.
Detta är en roman, dvs. jag har begagnat mig av poetens frihet att dikta – Licencia Poetika. När Per Gynt säger ”Lögn och förbannad dikt och dikt och förbannad lögn" så menar han att lögn är lögn och kan aldrig bli dikt, dikt är dikt och kan aldrig bli lögn.
Karaktärerna i boken är uppdiktade. Dock finns det karaktärer som är angivna med för- och efternamn och i det fallet är det en verklig händelse som jag försöker återge. Sedan finns det karaktärer som är angivna med enbart för-namn. Här har jag blandat verkliga personer och fiktiva karaktärer. Jag ber om tillgift om någon av dessa (sic) skulle känna sig förorättad.
Bortsett från själva kronologin i berättelsen har jag blandat tidpunkter som kan härledas.


Malmö 2019


Gunnar Barkenhammar




?


Kapitel 1 Preludier

Snart skulle hon komma ut från Willys i Limhamn med sina matkassar, sätta sig i bilen och köra hem. Innan hon hinner ut från parkeringen kommer hon att upp-täcka att hon inte har någon luft i höger framdäck. Antingen stannar hon och ringer en däcksfirma eller kör hon den korta vägen hem med ett tomt däck. Oav-sett vad hon gör blir det en störning i den dagliga rutinen. Inte bara för henne utan också för hennes man.
Han tänkte på slagen, sparkarna, på hånflinet och förnedringen. Själva straffet borde varit nog utan att plitarna hade behövt plussa på det med sitt förakt. Många gånger undrade han varför. Varför blir man sådan som plit? Eller åtminstone de han hade kommit i kontakt med. Och varför blir man plit överhu-vudtaget. Så ont om jobb var det ändå inte.
Nu körde hon i alla fall hem via Rudbecksgatan och han följde efter. Hem till villan. Hon körde mycket långsamt och ställde bilen på den lilla parkeringen bredvid radhuset. Om några timmar skulle hennes man komma hem och sätta på reservhjulet. Sedan skulle han köra till en däcksfirma för att byta slangen. Då skulle de upptäcka att ventilen var avskuren.
Det första nålsticket gjorde han alldeles när han blivit frisläppt och hittat en bunt reklamblad som någon hade kastat i en buske. Han köpte en burk superlim och låtsades vara reklamutdelare. Vid plitens brevlåda låtsades han få ett telefonsamtal just vid brevlådan som han öppnade och i skydd av sin jacka kunde han lägga lim på kanten av lådan. Han stängde lådan och tryckte till lite så limmet skulle fästa. Det skulle krävas en bågfil för att ta sig in i lådan. Vem och varför skulle de fråga sig.





?



Kapitel 2 Brottet

Som tioåring hade han varit med om ett inbrott i en kiosk. De var ett gäng små-killar som triggat varandra. Genom att slå sönder ett fönster var det lätt att ta sig in. Lite växelpengar fanns det i kassaskrinet och naturligtvis fanns det godis. Po-lisen lyckades spåra dom och detta stämplade dom alla för resten av livet.
Det gjorde att Gustav hade svårt att få jobb efter folkskolan. En lant-brukare förbarmade sig över honom och lät honom hjälpa till med lantbruket. Gallra rovor, hämta korna, köra hästräfsa. Han kunde bo på gården och det var nära hem.
Lantbrukaren var en stor beundrare av författaren, konstnären och riksdagsmannen Gunnar Eriksson - Gunnar på Lidarrende - som varje år kom ut med en årsbok över vad som sig i riket tilldragit. En uppskattad julklapp från hustrun. Gunnars syster Astrid hade han inte mycket till övers för. Hon skrev böcker för barn och Pippi Långstrump var bara ett tokigt barn
Gunnar fick inte uppleva att han glömdes bort. Ett fenomen som drabbar alla populära personer. Populära fotbollsspelare ersätts av nya. Idolen har svårt att förstå att hela Fanklubben helt plötsligt försvinner. Nya idoler ersätter gamla liksom nya produkter ersätter befintliga. Det nyskapande och nybildande är också destruktivt - förstörande och förtvinande.
Pippi var en protest mot skolsystemet. Det blev uppenbart när Astrid fick ett tyskt pris för bästa barnbok. Tyskarna ville att hon skickade sitt tacktal i förväg. Väl medvetna om den svidande kritik som det tyska skolsystemet skulle få. ”Det räcker om fru Lindgren bara säger tack” menade tyskarna. ”Då finns det säkert någon annan ni kan ge priset till”, svarade Astrid Lindgren. Och så fick hon hålla sitt brandtal.
I ”Karlsson på taket” beskriver Astrid Lindgren en psykopat. Littera-turvetarna får klara ut vem det är hon beskriver – brodern Gunnar eller sin alkoholiserade, äkta man. Karlsson är en förskräckande liten man, en impulsstyrd tyrann och fullblodsegoist. Det är samtidigt en målande beskrivning av de fantasifigurer barn omger sig med. Gustav hade som barn sin Ajtoff. En träelefant på hjul i ett snöre som kamrat och följeslagare. Till skillnad från Karlsson var Ajtoff en högst påtaglig figur.
I Vimmerby Tidning, där den begåvade Astrid var medarbetare från det att hon var 13 år gammal, fanns nästan varje dag en dikt av rimsmeden Josef Högstedt under signaturen Pälle Näver. Lantbrukaren klippte ut varenda dikt och sparade i en skokartong. Dikterna var perfekt slutrimmade och var lätta att lära sig utantill. ”August i Svängen, hultagårdsdrängen, är inte många som minns, Slogs på auktioner, brännvinsfasoner, svängde glättigt i dans, vackraste pigan som fanns …
Astrid Erikssons medarbetarskap i Vimmerby Tidning slutade med att hon som sjuttonåring blev med barn med den 45-årige chefredaktören. Skandal och landsförvisning för Astrid, som vägrade gifta sig.
Stålkammen var en viktig accessoar i småkillarnas bakfickor. Det vattenkammade håret och lades i en våg framtill. Modet växlade. Slipsarna blev bredare och smalare, kjolarna blev längre och kortare, och ingenting var så löj-ligt som det som var modernt i fjol. Men hårmodet bestod. När det var riktigt kallt på vintern frös vågen och det frusna håret blev som det hade varit brylkrä-mat.
Detta var på den tiden då gymnastikskorna var blå och användes, som namnet antyder, på gymnastiklektionerna, Gymnastikskor var inget som småkillarna gick omkring med som vardagsskor och de fanns bara i en enda de-sign. Inte speciella skor för långlöpning, träningslöpning, basket, inomhusgymnastik, vardagsskor. Även om man ibland sätter på såväl finskor som danskor,
Kioskinbrottet var egentligen hans två år äldre kamrat Roland initiativtagare till. Gustav hängde i stort sett bara med. Föräldrarna umgicks och Rolands far och Gustavs far hade byggt kolmilor och kolat ihop tills Rolands far ramlade ner i milan och brände sig så svårt att han blev invalid och arbetsoförmögen. Gustavs far besökte sin forne arbetskamrat och Gustav hade stort förtro-ende för Roland och det var väl därför han hängde med på kioskinbrottet. Men stämpeln fanns där och satt kvar och den såg han i Hultsfredsbornas ögon. Även sedan han flyttat från köpingen följde honom stämpeln inombords.
Under krigsåren var en av föräldrarnas vänner starkt tyskvänlig, medan Gustavs föräldrar hade en avvikande uppfattning. Gustav kom ihåg hur mannen uppträdde i ridbyxor och ridstövlar. När Gustav många år senare undrade över detta, väl medveten om faderns inställning under kriget, var faderns enkla kommentar:
- De har sin uppfattning och vi har vår.
Hustrun till en av familjens vänner behandlades för mental ohälsa och ratades av invånarna i den lilla köpingen. Där var faderns kommentar att
- Det kan hända var och en av oss. Det är nu de behöver sina
vänner.
Tolerans var en del av Gustavs uppfostran. Tolerans mot oliktänkande och tolerans mot avvikande. Långt senare i livet kunde han fråga sig om man skall vara tolerant även mot intoleranta. Han hittade aldrig något riktigt bra svar på den frågan.
Julskyltningarna var uppskattade av köpingens invånare. Det kändes högtidligt att gå från butik till butik och titta på butikernas ansträngningar. Musikkåren spelade och snön knastrade under fötterna. Det var liv och rörelse på gatorna. Korvhandlare Hansson gjorde stora affärer. Här träffades vänner och bekanta. Det roligaste var de butiker som hade levande tomtar. Utanför dom skyltfönstren kunde Gustav och lillasyster stå hur länge som helst.
Den bondeförbundsanknutna Vimmerby Tidning var största tidningen i Hultsfred. Kanske berodde det på att många landsbygdsbor flyttat till in-dustriarbetena. Det kanske också förklarade intresset för skog och mark bland befolkningen i tätorterna, som på så sätt sökte sig tillbaka till sitt ursprung. Kanske är det också de inflyttade landsbygdsborna som söker avskildheten och ensamheten i den ensliga sommarstugan, i orienteringstävlingarna, i ensamseg-lingarna, i skidspåren och i det egna hemmet.
Radio sändes från Stockholm Motala. Ett enda, ganska skolastiskt program, som hela landet kunde lyssna till. Och som på sitt sätt band ihop nationen. Radio Luxemburg med sitt mera ungdomsvänliga musikutbud rattade Gustav in nästan varje kväll. Det reklamfinansierade programmet sändes på lätt-fattlig engelska. Kortvågsradion var spännande, men någon radioamatör blev han inte.
Han skar vallmo och fick vallmosaft som han tuggade och fick en liten kick. Annars brukade han och bäste kompisen Lars Ljungberg gå till frukt-handlaren på hörnet och köpa ”två lösa Bill till mamma”. Det brukade gå bra för Lasses mamma Gunda var storrökare och hade ont om pengar. Smygrökte gjorde de i en liten passage bakom grannens hus. Smygrökningen var en inblick och en liten introduktion i vuxenvärlden. För särskilt gott var det inte. Bara spännande. Ett annat sätt att härma vuxenvärlden vara svordomarna. Gustav kan än idag – 70 år senare - fråga sig vad ”klockdjäveln är på da’helvetet”.
Lasse pappa John körde lastbil och det var en verklig höjdpunkt när de fick sitta i den parkerade lastbilen och låtsas köra. Hustillverkaren Standard-hus levererade en del av de 1000 småhusen som svenska regeringen skänkte till Grekland för att de från Turkiet återvändande grekerna skulle få husrum. Det visade sig dock senare att de grekiska politikerna tog hand om husen och sålde dom till högstbjudande. De grekiska politruckernas oärlighet skulle många år senare leda till en fullständig kollaps för den grekiska ekonomin. Då kunde vän-ner och bekanta uppbära lön för imaginära befattningar. Många inom den stat-liga sektorn kunde gå i pension vid 50 års ålder. De grekiska redarna får skatte-förmåner av den grekiska staten för att kunna hålla världens största flotta med en omsättning på 15 miljarder EUR. Kaka söker maka och det är kanske inte så konstigt att de valt katastrofen Leif Pagrotsky som rådgivare.
Gustav och klasskamraterna spelade fotboll på rasterna i skolan och på eftermiddagarna gick han till fotbollsplanen som låg fem minuters cykelväg från hemmet. I Hultsfreds AIK spelade bollvirtuosen Kloster center och Jean Nilsson stod i mål. Det var sällan han missade en match.
Bertil Allan Joel Larssons far hade installerat ett bordtennisbord i källaren och där samlades småkillarna för att spela bordtennis. Nu fick man inte slå för höga bollar för då slog de i taket, som var ståhöjd för en vuxen men inte mera. Här lärde sig Gustav att spela bordtennis lite hjälpligt något som han skulle få nytta av senare i livet.
Ibland tog mamma Sonja med sig Gustav och lillasyster Karin till badplatsen Andersbo vid Hulingen. Mamma stod i vattnet och tog emot barnen när de hoppade från bryggan. Mamma brukade ha med sig saft och bullar, som de intog på en filt på stranden. I ett obevakat ögonblick springer treåriga Karin ut på bryggan och hoppar i vattnet. Hon sjunker som en sten. Mamma springer ut i vattnet och drar upp henne. Det minnet kom att prägla hans syn på vatten för lång tid framöver. Det var inte förrän i tonåren som han lärde sig simma. Och fortfarande har han lite svårt för vatten.
På grund av utsläppen från pappersbruken i Mariannelund och Silverdalen blev Hulingen så förorenad av profitintressen att det varken gick att bada i sjön eller att äta fisken. I stället fick han och kamraterna cykla till sjön Gnöttlen en halvmil bort. Förvisso en härlig badsjö, men de spontana sommar-doppen försvann.
Gustav samlade några jämnåriga för att cykla dels Gnöttlen runt och dels Hulingen runt. Gnöttlen var inga problem. Här gick det väg runt hela sjön och det fixade ynglingarna på en söndag. Lite värre blev det med Hulingen vars strandlinje är 2 mil och kanske tre mil om inte fyra att cykla. Ynglingarna cyk-lade medurs och fram till Jernudda gick det bra, men sedan var det lite ont om riktiga vägar. Vilket innebar att det dröjde långt in på kvällen innan de återvände till Hultsfred och ett antal oroliga föräldrar.
Köpingen var strikt uppdelat i dom fina och de inte lika fina. Apotekaren, tandläkaren och lärarna umgicks för sig och fabriksarbetarna umgicks för sig. Överklassen ansåg sig förmer och finare än underklassen, som de såg ner på. Även om många av de nyrika kom från ganska enkla förhållanden. Kvinnor gifter upp sig och män gifter ner sig och så blir det som det blir. Dock är det ganska naturligt att akademikerna umgicks sinsemellan och fabriksarbetarna för sig. De båda grupperna hade nog haft ganska lite att tala om. De bodde ju också ganska segregerade. Företagsledarna och de högre tjänstemännen bodde på gräddhyllan med utsikt över Hulingen i siktigt väder.
Läkaren Lilja – gemenligen kallad för Doktor Hjälplös - höll sig mest till distriktssjuksköterskan och förbannas än idag av eldaren Emrik Lindström. På Emriks arbetsplats var det hett som i helvetet där han skyfflade in sågspån i värmepannan. Emrik hade där sitt helvete på jorden så det är inte mer än rätt att han idag sitter på sin molntapp. Den förstfödde sonen miste Emrik på grund av att doktorn inte hann fram i tid. Så småningom fick paret en dotter, som ut-tryckte överraskning genom att säga ”oh Gud i himlen och Jan i hörka”.
En som inte var hjälplös var veterinären i Hansehult. Han gjorde en dekokt på 96, kamfer och andra eteriska oljor som kallades för Hansemedicin. Intresserade fick åka till Hansehult, köpa sin flaska för att ha när de kände att de blev förkylda. Medicinen hjälpte direkt. Det är mera än vad läkarvetenskapen hittills har lyckats med. Oavsett vad de rekommenderar så tar en förkylning en vecka.
Den vikarierande läraren Lundberg i Lönneberga skola bodde hos sina släktingar i Katebo och åkte tillsamman med eleverna skolskjuts till skolans. En dag när Lundberg kände sig lite krasslig så tog han en matsked Hansemedicin. Skolbarnen undrade var det var som luktade i skolbilen och kom så småningom överens om att det luktade räv. Och räv lukar pest och pyton.
Gustav kunde inte erinra sig att hans föräldrar Karl och Sonja var sjuka en enda dag. Blev barnen Gustav och Karin sjuka konsulterades Hemmets Läkarbok. Det mesta botades med Vademecum och Vicksalva. Den gröna Vick-salvan importerade via systern Elisabeth från Chicago och kom i en grön burk.
Förvärvsfrekvensen bland kvinnorna var låg. Kvinnorna var hemma-fruar och mannens lön räckte till för att försörja familjen. Bröd skulle bakas, mat lagas och tvätt tvättas. Barnen skulle känna att de hade någon att komma hem till efter leken eller efter skolan. De som förvärvsarbetade hade egna små företag som sömmerskor eller butiksägare. Eller arbetade de som butiksbiträden. I det sovjetiska samhället arbetade 90 % av kvinnorna utanför hemmet. Här var också kvinnas ställning en annan. Hon var inte beroende av mannen för sin och bar-nens försörjning, medan den svenska kvinnan var gisslan i sitt eget hem. Utan mannens lön kunde hon inte leva. Detta präglade också befälsordningen i hem-met. Lite raljerande var inställning att visst var kvinnor människor men en lite sämre sort. Kanske var det så att Luciferprocessen verkade även här där mannen, genom att han drog in pengarna till familjen, hade makt över hustrun. Bland bondebefolkningen var det bättre ställt med jämställdheten. Här var mannen synnerligen beroende av hustrun. Befälsordningen var att mannen bestämde utomhus och kvinnan bestämde inomhus.
När det gäller begreppet makt så kan det i det här sammanhanget, och också när det gäller internerna, definieras som den som har makt över en annan kan förmå denne att handla i strid mot hans egentliga intresse, När det gäl-ler exemplet ovan så är, som nämnts, maktresursen pengar. När det gäller internerna så är maktresursen samhällsstyrd. Kriminalvården har fått resurser för att utöva makt över internerna. Makten bygger på våld. Internen bestraffas om han inte gör som makthavaren/pliten vill. Man kan också säga att kriminalvårdaren har en formell makt och auktoritet över internen.
Ju mer sanktioner kriminalvården utfärdar mot internerna desto mindre populära blir plitarna och fängelserna. På motsvarande sätt - ju mera och ju bättre kriminalvården presenterar och förklarar sina åtgärder och beslut för internerna, desto mindre sjunker deras impopularitet.
När det gäller slutsatserna som man kan dra av resonemanget om makt så återkommer jag till det.
Samhället var statiskt och skulle så förbli. Klassresenärerna var få. Bara fyra procent av arbetarnas barn läste vidare vid universitet och högskolor.
De egna hemmen växte upp längs Källgatan och Bangårdsgatan och längs Västra Långgatan upp mot utfarten mot Målilla. De egna hemmen lade grunden till en stabil ekonomi för arbetarna. Bristen på arbetskraft gjorde att inflationen låg uppemot tio procent och på tio år hade huslånet reducerats till hälften. Till förfång för de som sparade på bank indoktrinerade av Sparbankens Spara och Slösa.
Här skapas folkhemmet och drömmen om det socialistiska paradiset, som fick ett antal svenskar att utvandra till Sovjet, varav de flesta mördades under Stalins utrensningar. När han dog 1953 hade 60 miljoner människor mör-dats. Som kan jämföras med Hitlers 6 miljoner. De 60 miljonerna har det talats det ganska tyst om medan de 6 miljonerna får desto mera uppmärksamhet. Regeringen och dess företrädare aktade sig för att stöta sig med den mäktiga grannen i öst, och man till och med såg upp till den förskräckande regimen. Baltutlämningen är ett talade bevis på eftergifterna. 2 518 personer utlämnades till Sov-jetunionen 1945 trots att det inte fanns folkrättsligt stöd för detta. 50 år senare – efter Sovjetunionens sammanbrott - ber Sverige om ursäkt för utlämningen. Medan folkhemmets ekonomi växte och växte till sig, så utarmades Sovjets ekonomi till dess att den slutligen kollapsade - banko rotto.
Socialdemokratins paradnummer var och är att ha stora intensioner medan resultatet är magert. Retoriken rimmar illa med realiteterna.
Liksom alla andra hembygdsföreningar lokaliserade Hultsfreds hem-bygdsförening köpingen till världens medelpunkt. Så är det väl med hembygds-föreningar - kan man inte se framåt så får man titta i backspegeln. De drivande i hembygdsföreningen var industritjänstemännen och lärarna. Kanske ur ett beva-randeperspektiv, medan socialdemokraterna ägnade sig åt folkbildningen. Någon direkt känsla för hembygden hade Gustav inte. Tvärtom var det kanske så att han längtade bort många gånger. Till vad visste han inte. Men att det måste fin-nas andra vyer än köpingens. Och den anonymitet som en större ort ger.
Alkoholfundamentalismen och alkoholfundamentalisterna grasserade med motbok och ett brännvinssparande till femtioårskalasen. På vinden hittar Gustav 25 literbuteljer prydligt uppradade inför faderns femtioårsdag. Medborgarna skulle riskera liv och lem för kung och fosterland, men betroddes inte kunna dricka brännvin med måtta. Den verkliga katastrofen blev Gustav vittne till en nyårsafton på Hultsfreds station där han väntade på tåget. En yngling kommer in i stationshuset och på ett eller annat sätt så lyckas han tappa sin hel-liter på det stenhårda golvet. Glasbitarna flög längs golvet och brännvinet rann. Det förvånade Gustav att ynglingen inte kastade sig ner på golvet för att försöka rädda åtminstone en enda droppe. Men icke.
1963 var det spritstrejk i Sverige. Den som ville köpa sprit fick åka till Danmark. Grannens son Lill-Garvis insåg att här gick det att tjäna pengar. Men hur kunde vi ta oss till Helsingör? Hotellägaren Holmqvist hade en stor Mercedes och kanske skulle vi kunna få låna den för att åka och fiska. Jodå, sonen Bo fick låna bilen och med fiskespön och gummistövlar begav vi oss mot Helsingborg tidigt en morgon. Det gällde ju att komma både dit och hem under dagen. Väl framme i Helsingör köpte vi en låda brännvin var. När vi skulle gå ombord på färjan så kom en fotograf fram och frågade om han fick ta en bild av oss. Vi måste ha sett mycket lyckliga ut över vårt kap. Jovisst, det gick ju bra. Men i sista sekund så undrar Bo varifrån fotografen kom. – Från Dagens Nyheter. – Stopp, nästan skriker Bo. Det hade sett vackert ut om krögaren Holmqvist hade slagit upp tidningen följande morgon och sett sonen och hans fiskekompisar.
Försäljningen hemma i Hultsfred inbringade många sköna kronor, men Gustavs far var rasande arg över det han kallade för ”spritlangning”. Vilket det naturligtvis var.
Gustav hade en synnerligen lycklig barndom. Föräldrarna månade om sin förstfödde och tog med honom vartän de skulle. Föräldrarna talade inte barnspråk med sonen och vilket väckte en viss munterhet i bekantskapskretsen när fyraåringen talade ren svenska.
En av höjdpunkterna var föreläsningarna som gavs i en gul byggnad på Storgatan som kallades Haga. Karl med sonen Gustav missade inte en enda föreläsning och Gustav fick en god inblick i tidens skeenden. Och som han kunde skriva uppsats om i skolan.
Med sexårig folkskola bakom sig var det inte många jobb som stod att få. En dags arbete på sågen i Silverdalen gav 25 öre. Föräldrahemmet i Kalvsjömåla hade omfattande skogsmarker. Ett ekorrskinn gav 25 öre på marknaden i Vimmerby. I snitt sköt Karl tre ekorrar om dagen och tjänade alltså tre gånger så mycket som en sågverksarbetare. När tiden för mönstring närmade sig hade Karl tillräckligt med pengar till en amerikabiljett och kunde bo hos sina redan utvandrade äldre systrar Eleonora och Elisabeth. Syster Eleonora hade blivit med barn lite för tidigt och skickades av fadern Constantin till Chicago. Här kunde nu Karl gå i aftonskola för att lära sig engelska och ganska omgående fick han ar-bete på de många byggena. Nit och sparsamhet gjorde att han kunde börja spekulera på börsen, som boomade på tjugotalet. Efter något år kunde han på heltid ägna sig år börshandeln och blev en mycket förmögen yngling. Han hjälpte också sin äldre syster Elisabeth med att köpa och sälja aktier. Vid sitt frånfälle efterlämnade hon en ansenlig förmögenhet. Karl hade tidigt en förmåga ett för-utse vad som skulle hända såväl politiskt som ekonomiskt. Det är därför förvånande att han inte förutsåg börskraschen 1929 - The Black Monday. Uppenbarligen räddare han syster Elisabeths pengar, men inte sina egna. Samtidigt avlider fadern Constantin. Karl vill ta över gården och stegar in på banken för att begära ett lån på i dagen penningvärde 50 Mkr. Att lånet beviljades tyder på en synnerligen god, om inte kreditvärdighet, så tilltro. Karl var yngst i den tiohövdade syskonskaran och de äldre bröderna motsatte sig köpet. Detta grämde Karl under hela sin levnad och följaktligen fick inte Gustav tillfälle att träffa sina farbröder. Systrarna, som stöttade honom i hans strävan att överta föräldragården, höll han kontakt med under hela sin och deras levnad. Karl uppskattade majskolvarna som kom från systrarna. Och mashmellows - en vit, söt godsak. Amerikapaketen var kanske mest uppskattade av Gustav och lillasyster Karin.
Under tiden i Chicago var Karl förlovad med den förtjusande Florence. Även här satte börskraschen sina spår och Florence gifter sig så småningom med kemisten som skapade tandkrämen Crest. Många år senare söker Florence och hennes motvillige man upp Gustav på Bullerbäcksgatan i Malmö i hopp om att få träffa Karl. Mannen pekar på sin släkt med anor från Schweiz där han kan komma så långt tillbaka som till 1300-talet. Gustav, som väl inser den stackars mannens situation säger att så långt tillbaka kan jag inte härleda vår släkt utan bara till 1600-talet då Gustavs anfader Oluffs krigade för kung Sigismund vid Stångebro 1598 tillsammans med sin brorson Peder Mikaelson, som efter bataljen adlades till Hammarskiöld. Där Hammar kommer från sjöarna Stora och Lilla Hammarsjön inte långt från Hultsfred.
De tio åren i Chicago satte sin prägel på hemmet i Hultsfred. Tex hade familjen likt andra storstadsmänniskor ingen bil. Behövde man bil så åkte man taxi. Längre söndagsutflykter gjordes med taxi och ville familjen stanna under dagen så bestämde man med taxichauffören att han skulle hämta upp dom vid en viss tidpunkt. En amerikan sitter långt fram i kyrkan och på föreläsningar. Gustavs mor ville på svenskt vis sitta lite diskret längre bak. Karl dekapitulerade aldrig ett kokt ägg utan skalade toppen. Att hugga toppen av ett ägg är kanske det snabbaste sättet och varför amerikaner inte dekapitulerar sina ägg kanske be-rodde på att man inte vill hugga huvudet av livets ursprung. Karl drack vatten till maten och ibland kaffe. En amerikan kan nog inte drömma om att dricka mjölk till maten. Barnen skulle naturligtvis dricka mjölk. Ett annat tvisteämne var hur man skulle hantera kniv och gaffel. Karl åt på amerikanskt vis crisscross, man skar maten med kniv med sedan åt man med gaffel. Jodå, Karl lovade att äta på svenskt vis när de blev bortbjudna, men naturligtvis glömde han sig och åt med gaffeln. En annan sak som Gustav tyckte var pinsam var när pappa Karl tilltalade bankkassörskan och frågade hur hon mådde. Likaså när han hos frisören kunde tilltala de som också väntade på sin tur. En amerikan anser att det är slöseri med tid att handla mera än en dag i veckan. Så på tisdagar handlades det hos den lo-kale handlaren Fridén på Storgatan. På väggen i köket hängde en liten tavla med namn på olika varor – ost, fisk, kött etc. Som fälldes ut alltefter behov. Mjölk köptes på den här tiden i lösvikt i en särskild mjölkaffär. Kunderna medförde en mjölkkruka i plåt som rymde kanske tre liter. Mjöl och socker köptes i 50-kilossäckar.
Gustav och pappa Karl brukade slå vad om vem som skulle vinna årets presidentval. Pappa Karl vann alltid. På samma sätt förutsåg han Sovjetsta-tens fall.
Pappa Karl hade ett sällsamt siffersinne, vilket låg i släkten som kunde visa upp flera professorer i matematik. Till pappa Karls stora förtrytelse hade inte Gustav den här begåvningen.
Genom sparsamhet, låga omkostnader och hårt arbete lyckade Karl skrapa ihop ett imponerande kapital.
Gustavs mor Sonja var en fysiskt mycket stark kvinna, som fick saker och ting gjorda i en farlig fart. Den fysiska styrkan ärvde lillasyster Karin, som roade sig med att utmana Gustavs fyra år äldre kamrater på armbrytning. De tog i så att de blev illröda i ansiktet men lyckades ändå inte hålla emot.
Det välmenande folkhemmets översåtar makarna Myrdal såg som sin uppgift att styra undersåtarna. Liksom när det gällde alkoholkonsumtionen be-dömdes inte undersåtarna kunna fatta egna beslut, där de levde i högönskelig välmåga bakom sina egnahemshäckar, som samtidigt utgjorde ett hinder för de-ras synfält. Men varför bry sig om vad som hände utanför köpingen. Hade man det bra i den lilla världen så varför bry sig om den stora. Varje värld lever sitt eget liv – skolvärlden och forskarvärlden, bondevärlden och industrivärlden, militärvärlden och juristvärlden. Var och en med sitt regelverk. De söker sin till-flykt hos kollegorna, i nätverken och bland de köpta vännerna i logen.
Livet blir betydligt otryggare om man ger sig utanför den lilla världen. Vännerna blir för stunden och ändamålet i stället för de trygga barn-domsvännerna. Sjuttio procent av befolkningen stannar kvar på den ort de är födda och många av de som flyttat återvänder till hembygden efter pensioner-ingen. Kanske har det med tryggheten att göra. Samhällsförändringen skulle gå snabbare med nomader med kapital, kontakter och kreativitet. Nomaderna får betala ett högt pris för en samhällsförändring de inte får del av under sin livstid.
Vikingatidens mobilitet innebar ett uppsving för kulturen. Intrycken från befästningarna i Europa fördes hem. I många stycken satte kristenheten stopp för detta. Vikingagårdarna var fideikommiss, vilket innebär att den äldste sonen ärvde gården. Syftet med fideikommisset var att hålla familjens mark in-takt. Enligt kristenhetens sätt att se var detta inte särskilt kristet. Vilket resulterade i att i slutet på 1700-talet hade gårdarna delats upp i så många smålotter att det var en total katastrof för jordbruket. Enskiftet och storskiftet initierades av Rutger Macklean på Svaneholm.
När mannen var borta var det vikingakvinnan som tog hand om går-den och som fortsatte att ta hand om gården även efter det att mannen återvänt hem. I så måtto var vikingatiden ett matriarkat.
Det fanns några original i den lilla köpingen. Ett var levnadskonstnären och målaren Oskar Vicke, som byggde ett litet skjul vid Hulingens strand. Målare var han i benämningen plankstrykare.
– Ett enda penseldrag kan förstöra hela konstverket, menade Oskar.
Den inte helt nyktre Oskar ledde sin moped på hemvägen till sitt krypin och blev tagen av polisen, som sin vana trogen ägnar sin tid åt de små brottslingarna, som är lätta att få tag på, men har det lite svårare med de stora. Kanske är det så med målare att lösningsmedlen i färgen gör dom lite lätt berusade. Många av dom längtade till jobbet på måndagsmorgnarna på grund av abstinensen. Och kanske var det så med Oskar.
Karl och sonen Gustav badade bastu varje lördag i köpingens bad-hus. Där badade också polismästaren Albertsson. Karl påpekade lite försynt att det var lite hårt att ta Oskar Vicke för styrfylla när han ledde sin moped. Dagen efter var han släppt.
Av någon anledning brydde sig inte basarna på Standardhus om att barnen lekte på fabriksområdet trots lastbilar och truckar. Hos eldaren Emrik kunde de lära sig nya ord. Han svor så det osade, men underhållande var han. De kunde beundra trappsnickarens hantverksskicklighet när han med ögonmått fick trappornas trappsteg att bli lika höga. Den som gått i trappor i östblocket inser att det är en verklig konst att få alla trappsteg lika höga.
Gustav anförtrodde brädgårdsbasen att en av lärarna slog barnen – örfilar fick de och ibland fick de lägga upp händerna på katedern och så fick de ett slag med en linjal över fingrarna. Varpå den bastante, två meter långe Furubring under sin middagsrast går in på lärarrummet och frågar efter läraren.
- Jodå, visst får de en örfil när de inte uppfört sig som de skall men
det hade ju inte han med att göra.
- Näste gång du slör barna slör jag dig
Därmed upphörde agan.
Vad som tilldrog sig i lärarrummet den där dagen fick Gustav veta långt senare av en av folkskollärarna som bevittnade händelsen
Läraren Thorsten Magnusson tyckte om historia vilket däremot inte läraren i parallellklassen Lennart Johansson gjorde. Så de två lärarna bytte. Thorsten Magnusson undervisade i historia i båda klasserna och Lennart Johans-son i kristendom. Lennart Johansson – gemenligen kallad Pavo - om det nu är någon som inte känner igen olyckan. Kanske var det så att Lucifereffekten hade hemsökt honom. Att en person med makt genomgår en personlighetsförändring och blir elak. Just på grund av att han har makt och tycker sig förmer än de han utövar sin makt över.
Med darr på stämman berättar Lennart Johansson om hur ett antal bönder i Nås hade blivit inspirerade att sälja sina gårdar och utvandra till det heliga landet. Med sin kunskap om bönder och deras bundenhet till sin jord, nedärvd i generationer, var det lite svårt för Gustav att tro att en väckelsepredikant förmått dom att helt plötsligt fatta ett så avgörande beslut.
Frågan sysselsatte Gustav och han sökte svar hos bibliotekarien Björk på Folkbiblioteket. Björk blev entusiastisk över ynglingens vetgirighet och hjälpte honom så gott han nu kunde med Folkbibliotekets ganska begränsade urval av böcker. Han kontaktade biblioteket i Nås och fick inte mindre än 3 000 sidor om utvandringen. På Hultsfreds folkbibliotek skulle arbetarna bildas och Sigge Stark och annat tantsnusk ville Björk inte se i sina hyllor.
Hade Lennart Johansson varit mera historiskt bevandrad hade han insett att Nåsbornas utvandring är både logisk och konsekvent och knappast nå-gon impulsiv handling frammanad av en fanatisk väckelsepredikant.
Utvandringen från Nås har sin grund i 1800-talets frireligiösa väckelse. Orienteringen mot Jerusalem och det heliga landet var väl förankrad. De två huvudmännen för Jerusalemsfararna från Nås - Gästgifvar Mats Matsson och Tipers Lars Larsson - är födda 1842 respektive 1843. De är 20 år gamla då för-samlingen bildas. 33 år senare, 1896, utvandrar de efter ett helt livs indoktrine-ring. De tre gårdarna Möckelind, Gästgifar och Tipers ligger inte stort mera än ett stenkast från varandra i Nås.
Församlingsborna lever till vardags i en kartbild där de fasta koordinaterna utgörs av Golgata, Getsemane och Oljeberget. Litteraturen är Bibeln och språkdräkten är i hög grad färgad av Bibeln. Väckelserörelsen kom i hög grad att sysselsätta sig med frågorna om uppståndelsen, om den yttersta domen, om tron på ett evigt liv, om den sista tiden på jorden och de uppenbarelser som skall föregå denna sista tid. Nätverket var etablerat. T ex utvandrade Gästgifar Mats Matssons syster Anna och hans svärmor Anna Ersdotter Hjerpe från Chicago till Jerusalem i mars 1896 och fanns alltså på plats i Jerusalem, tillsammans med 77 andra skandinaver, när Gästgifar Mats Matsson i juni 1896 fattar beslutet att flytta.
I konsekvens med sin övertygelse säljer fem bönder sina gårdar och flyttar med sina familjer och ytterligare fem trosfränder till Jerusalem för att in-vänta uppståndelsen. Ett naturligt och logiskt beslut av fria och självständiga bönder.
Småhustillverkaren Standardhus körde tvåskift och behövde folk. Gustav fick spika takluckor med en spikmaskin och det trivdes han bra med. Han kunde bo hemma och bidra till hushållet och ändå lägga undan pengar, som han satte in på Sparbanken i centrum. Här klippte han sig också hos frisören Sand, vars ena ben var lite längre än det andra så att han hade en kanske två tum hög sula på ena skon. Till frisören Sippan Karlsson, som också var scoutledare, gick alla scouterna och scouting kände han inte för. Däremot tyckte han att det var roligt med orientering och skidorientering på skarsnö var en verklig höjd-punkt.
Lönen fick Gustav varje fredag i ett kuvert av verkmästaren. Hela lönesumman för arbetare och tjänstemän hämtades av en springpojke på Spar-banken i centrum. En miljon i dagens penningvärde. Han spände fast portföljen på sin pakethållare och cyklade Oskarsgatan upp till kontoret. Varje vecka. Utan att någon försökte stjäla portföljen.
Hultsfreds köping var ett typiskt industrisamhälle. I industrialismens spår följde ett antal rörelser som i hög grad satt sin prägel inte bara på Hultsfred utan på hela det svenska folkhemmet. Frikyrkorörelsen var stark med en pingst-församling, en missionsförsamling och en metodistförsamling. Här fanns nyk-terhetsrörelsen med IOGT och NTO, Här fanns fortbildningsförbundet ABF. Här fanns fotbollsklubben, som var lokalrekryterad och spelade mot de andra industrisamhällena.
Hultsfred styrdes enväldigt och diktatoriskt av ödhultaren och soci-aldemokraten Tor Johansson. Genom att tvångsansluta LO-medlemmarna till socialdemokratiska partiet flödade pengarna in till rörelsen. Denna tågordning upphörde först när EU påtalade att kollektiv tvångsanslutning står i strid med de mänskliga fri-och rättigheterna. Han satt säkert i sadeln. Väljarna är konservativa och röstar som de gjorde i förra valet. Förstagångsväljarna röstar som far och farfar gjort före dom. Förstamajdemonstrationen rönte stor uppslutning kring parollen ”lägre skatter och högre bidrag”.
Under senare år styrde Tor Johansson tillsammans med högerpolitikern Gustav Rollborn. De två herrarna fann varandra trots skilda politikiska uppfattningar. Kanske är det så med kommunalpolitiken att det är de praktiska frågorna som måste lösas snarare än de ideologiska.
Ett kanske inte lika känt drag i den svenska samhällsbilden är korp-orativismen. Arbetsmarknaden är ett duopol med LO och SAF. Systembolaget är ett monopol liksom Posten och SJ. Livsmedelsdetaljhandeln är ett oligopol med ICA, KF och Axfood. Jordbrukskooperationens Arla är i det närmaste ett mono-pol. Den här typen av starka korporationer är ett grundläggande drag i korporat-ivismen, som är en rörelse långt ut på högerkanten. Men här mitt i ett socialistiskt samhälle. Löner är undantagna från konkurrensbegränsningslagen, vilket Tor-björn Fälldin hade synpunkter på i en proposition. Kanske resonerade Fälldin som så att arbetslösheten skulle försvinna om lagen om tillgång och efterfrågan fick gälla. Men det är inte riktigt troligt. Men så lätt är det att helt eliminera ar-betslösheten.
I Metodistkyrkans söndagsskola intill järnvägen sjöng barnen om ”Lilla svarta Sara”, som tvättade sig och tvättade sig men aldrig blev vit. En sång som speglade inställningen missionärerna hade till afrikanerna. Som redan hade sin religion och knappast behövde en till. Kanske speglade det också till en del kyrkans inställning till slaveriet, som avvecklades i de av kyrkan starkt präglade staterna Danmark och Ryssland först 1848 respektive 1861. Det föreföll som om den kristna solidariteten tilltog med kvadraten på avståndet. Församlingens da-mer virkade och stickade åt de svarta barnen i Afrika, medan barnen i Hultsfred fick gå frusna.
Det var helt naturligt för Gustav att delta i konfirmationsundervisning för komministern, pastor Larsson. Där samlades konfirmanderna till under-visning varje söndagsförmiddag innan gudstjänsten för att sedan kunna övervara gudstjänsten. Att spela fotbollsmatcher under gudstjänsttiden var otänkbart - en sentida kleritokrati.
En söndag är Gustavs kamrat Bertil Frisdal uppe vid badet vid sjön Gnöttlen och glömmer konfirmationsundervisningen. För sent inser han att han inte kommer att hinna. När pastor Larsson undrar varför Bertil uteblev förra söndagen försöker Bertil med:
- Jag kände för att uppleva Guds närhet i naturen.
Pastor Larsson – högröd i ansiktet – varnade Bertil - skolkade han flera gånger så kanske det inte blev någon konfirmation. Konfirmationen hade det goda med sig att var man konfirmerad fick man en sup med dom vuxna.
Uppe vid Sågdammen bodde slagskämpen Ullehutta. Han samlade ett gäng andra småkillar runt sig och de tågade norrut samtidigt som ett gäng från köpingens norra delar tågade söderut. Så mycket till konfrontationer brukade det inte bli, men då hände det i alla fall något i den annars så händelsefat-tiga köpingen.
Med en halvliter i innerfickan gick Gustav till Folkets Park, som låg i den vackra Hembygdsparken. Det var första gången han blev tagen för fylleri. Eftersom han varken varit våldsam eller uppträtt störande så körde polismästaren Albertsson den berusade Gustav hela vägen hem till föräldrarna. Som inte tyckte det var något särskilt konstigt att sonen tar sig en fylla på lördagskvällen. Han var ju i övrigt en skötsam son.
Brännvinet var en skön flykt från vardagen. Han försökte känna ef-ter hur mycket han tålde för att kunna gå rakt och kunna passera polismästaren Albertsson. Att Albertsson såg att han var berusad var uppenbart, men han ving-lade inte och därmed lät han det bero. Fylla och slagsmål var ett vanligt inslag under lördagskvällarna i Folkets Park. Kärringdricka – rött som vitt – var för dom fina. Brännvin på lördagskvällen var lika naturligt som att dricka mjölk till maten. Han kände aldrig något sug efter sprit, men det var skönt att känna den avkoppling som berusningen gav.
En lördagskväll tog han cykeln och cyklade upp mot Standardhus. Den stora grensletrucken var inte svår att starta. Halvlitern tömde han under ti-den han körde. Detta var roligare än Folkets Park. Han körde slalom mellan brädstaplarna i brädgården. Naturligtvis gick det som det gick. När spriten bör-jade göra verkan kör han in i en brädstapel och blev hängande på signalhornet.
Han fick två års fängelse för grov rattfylla. Straffet skulle han sitta av i Malmö.

?



Kapitel 3 Fängelsetiden
”Allt straff bör vara till förbättring"
Olaus Petri 1540.

Gustav gick in på polisstationen och anmälde sig för polismästaren Albertsson, som såg till att han fick en biljett till Malmö och att personal från Malmöfängelset skulle möta upp på Malmö C. Att Gustav skulle rymma under tågresan, kliva av i Nässjö, stjäla en bil och hålla sig undan, ingick inte i Albertssons föreställningsvärld och än mindre i Gustavs.
Albertsson anförtrodde Gustav att han tyckte att två år var ett oförtjänt långt straff för ett vad han betecknade som pojkstreck och en fyllegrej. Många år senare kör en berusad besättning en ubåt på grund långt in i Blekinge skärgård. Inte en dag får de sitta av för sjöfyllan. Men nu var det som det var när det inte blev som det skulle, menade Albertsson.
Albertsson hade beskrivit Gustav för personalen på Malmöfängelset och de kände genast ingen honom när han steg av tåget. Incheckningen gick bra och han fick lämna ifrån sig sina personliga tillhörigheter och fick anstaltskläder och en cell där han skulle tillbringa nätterna.
På dagarna skulle han arbeta i verkstaden och på fritiden kunde han spela bordtennis med de andra intagna. Det fanns också ett litet gym och ett litet bibliotek. Ville man så kunde anstalten begära böcker från Malmö Stadsbiblio-tek. Och ville man studera så avsattes tid för detta. Gymmet var bra och med re-gelbundna mattider och mycket sömn så mådde kroppen bra trots allt stillasit-tande. Dock, inredningen var torftig. Inga tavlor på väggarna, inga blommor i fönstren, inga växter som lyste upp. Kanske är det så att ett fängelse inte skall vara välkomnande, men nog hade det varit bra för återanpassningen.
Bordtennis roade honom. Han spelade kanske en timme om dagen alltid fanns det någon att spela med. Internerna ordnade en liten turnering där förloraren fick ge en krona till vinnaren. På verkstaden tjänade de 3 kronor i timmen, så i jämförelse med timlönen var en krona ganska mycket pengar. Gus-tav blev så pass bra att han fick spela i Internmästerskapet. En bordtennistävling för samma typ av anstalter som Kirseberg där finalen avgjordes på Österåker. Gustav kvalificerade sig och fick åka till Österåker utan någon som helst över-vakning. Här fanns verkliga bordtennisproffs – dvs de hade suttit inne länge och många gånger – så han blev utslagen i ett tidigt skede. Men roligt var det och framför allt var det en omväxling mot de dagliga, strikt inrutade rutinerna på an-stalten.
Internerna hade föreslagit anstaltsledningen att boxningstränaren Didakté från Rosengård skulle få hålla föredrag för dom om boxning med baktanken att de så småningom skulle få träna boxning för honom. Gustav, som aldrig gillat våldsamheter, ursäktade sig med huvudvärk och lämnade föredraget. Boxning tyckte han borde förbjudas. Det kan inte vara bra för hjärnan att få ständiga hjärnskakningar. Hjärnceller dör av slagen mot huvudet. Många boxare får sk boxardemens, samma symptom som en Alzheimerpatient har. Att medvetet för-söka slå en medmänniska medvetslös är misshandel och ingen sport. Och allt inför en skränande publik.
Internerna förslog också en fotbollsmatch mot plitarna, som ställde upp om åldersfördelningen matchade, dvs att plitarnas 11 spelare skulle ha samma ålderssammansättning som internernas. Genomsnittsåldern för en intern är 35 år och tio år äldre för fångvaktarna. Nu fixade internerna matchningen, men anstaltsledningen blåste av idén med tanke på risken att internerna skulle försöka skada plitarna och ytterligare eskalera det konfliktfyllda förhållandet dem emellan. Synd på ett sådant perfekt tillfälle, tyckte internerna.
Jan Guillous böcker var populära i det lilla biblioteket ända till dess att Lisbeth Salander gjorde sitt intåg. Allra populärast var nog boken ”Svensk Maffia” som handlar om den organiserade brottsligheten i Sverige. Andra popu-lära böcker var böcker med fysikaliska och kemiska experiment. Av vilken an-ledning kan man bara spekulera över.
Det var lite patetiskt att läsa Krims högtidliga formuleringar om hur de vill vara
• I Kriminalvården samarbetar vi för kvalitet, effektivitet, säkerhet och positiv påverkan
• Vårt arbete ger klienterna möjlighet till utveckling och förändring. Vi är tydliga och korrekta samt goda förebilder.
• Klientarbetet bygger på kunskap, smidighet och inlevelse utan avkall på den egna integriteten.
• Vi känner ansvar för och är stolta över vårt samhällsuppdrag och är lojala med verksamhetens syfte och mål.
• Vi känner engagemang och delaktighet i arbetet och förstår den egna arbetsinsatsens betydelse för helheten.
• Vi utför vårt arbete så att förtroendet för Kriminalvården stärks.

Förvisso i bjärt kontrast hur det verkligen är. Krim vill visa upp en vacker fasad, men med det ruttna innanmätet så krackelerar fasaden. Vardagens verklighet speglar inte de vackert formulerade visionerna. Man kan misstänka att det är Krims reklammakare som skrivit texten.
Ganska snart insåg Gustav att det fanns en rangordning i fängelset. Ju grövre brott desto högre rang. Det var ingen hemlighet vem som satt för vad. Det var bland det första de andra internerna frågade efter och snart visste han vad var och en satt för och hur länge. Sanningshalten i uppgifterna ifrågasattes inte. Det var ju lätt att kontrollera domarna de fått. Pedofilerna såg man ner på och förutom fängelsestraffet straffades de också av de andra fångarna.
De yrkeskriminella ingick i nätverk och efter hand lärde han sig vem som ingick i vilket nätverk. Varje nätverk hade en inre cirkel som bestämde över de övriga i nätverket. De olika nätverken var som hund och katt. Det var svårt att föreställa sig att de skulle komma ut som goda samhällsmedborgare. Att döma av deras jargong var det i stort sett omöjligt. Fängelset var ingen bra institution för att rehabilitera yrkeskriminella. Eller ens för några som satt här. Ibland kände han sig som Günther Wallraff, när han noterade vad som tilldrog sig på anstal-ten. Det var väl också wallraffandet som gav honom idén till att föra dagbok, vilket Gustav började med efter något halvår på Kirseberg.
Det han helst skulle vilja göra är att filma livet på anstalten, men det är nog ingen plit som skulle vilja ställa upp och allra minst visa hustru och barn det regemente de driver på anstalten. Kanske skulle det gå att göra en dokumentär med hjälp av dagboken när han väl sluppit ut.
I fängelset lärde de intagna att känna varandra, de kunde bredda sitt nätverk och anstalten blev liksom en yrkesskola för kriminella. Kyrkoherden Simonsson, som ibland besökte de intagna på anstalten, menade att Gustav skulle hålla sig ifrån de andra internerna så mycket som möjligt. Simonsson me-nade också att skulle han bli inkallad till ett enskilt samtal med någon fångvak-tare så skulle han begära att få ta med sig en annan intern för att undvika risken att bli anklagad för att skvallra om något som han hört om de andra internerna. I fängelset var man liksom inkapslad utan alltför mycket kontakt med yttervärl-den. Radio kunde man lyssna på och det fanns också tidningar, men Gustav kände det som han förlorade två år av livet.
Det ständiga klagomålen på maten gjorde att anstaltsledningen lät internerna själva laga maten under en vecka. Favoriträtterna var av någon anled-ning pannbiff med potatis och lingon, pizza och så fiskpinnar. Trots att det på menyn fanns såväl sjötunga som oxfilé.
Internerna roade sig med att sticka en u-formad ståltråd i eluttagen och kortslöt på så sätt strömmen. Med påföljd att delar av anstalten mörklades. Ett annat hyss var att utlösa brandlarmet. En intern hade lagt oändlig möda på att med ett bågfilsblad fila av ett rör till värmeelementen. En dag forsade vattnet över golvet till verkstaden. Kanske var det en del av hämnden mot plitarna, eller kanske bara ett uttryck för sysslolöshet.
Med den inblick han fick av anstaltslivet insåg han att detta inte var rätt sätt att skapa goda samhällsmedborgare. Snarare skapade systemet dåliga människor. Men förvisso var det ingen enkel sak att komma på ett bättre system. Vän av ordning skulle aldrig acceptera att det inte fanns ett moment av veder-gällning i straffet. Men kunde man visa att vedergällningen var destruktiv i stället för konstruktiv så skulle det kanske kunna gå att ändra på systemet.
En nyckel är utbildning och kanske då framför allt yrkesutbildning för att internen skall kunna få ett jobb och en arbetsgemenskap i ett arbetslag. Byggnadsarbetare, bilmekaniker, restaurangjobb och löpandebandsjobb där flera jobbar tillsammans och är beroende av varandra. Utbildningen skulle kunna ske ute på arbetsplatserna med GPS- övervakning. Kan robotar vårda äldre så kanske robotar kan vara övervakare åt interner i frihet. En intern med en robot som ständig följeslagare.
Förstagångsförbrytarna, som han själv, var det inga större problem med, men vad skall man göra med de yrkeskriminella? De vill inte och i många fall så kan de inte bryta sig loss från gruppen. Grupptrycket är starkt. De sitter av sitt straff och sedan ut igen i ”förvärvslivet”. Här är nog själva nätverket en av nycklarna till en lösning. Men hur skall man kunna bryta nätverken, som byggts upp redan i barndomen? I ett fritt samhälle får vem som helst umgås med vem den vill. Å andra sidan finns det kontaktförbud för våldsverkare, så varför skulle man inte kunna införa kontaktförbud även för brottsliga nätverk? Dessutom borde det vara möjligt för polisen att kartlägga nätverken.
En annan nyckel skulle kunna vara permanent GPS-övervakning av ledargestalterna i nätverken. Hells Angels och Bandidos borde vara lätta att övervaka. Här är brottsligheten själva livsstilen. Med polisiära punktmarkeringar borde det gå att förhindra huvuddelen av deras brottsliga verksamhet. På samma sätt med de övriga nätverken.
Ett radikalt grepp skulle vara att spärra in de yrkeskriminella i preventivt syfte, men nu är lagen sådan att det inte går straffa någon för brott han sannolikt kommer att begå utan bara för något som är bevisat och dömt. När det gäller terrorbrott så är det själva intensionen som är straffbelagd. Och då vore det inte orimligt att göra på samma sätt med våra hemmaterrorister. Ett sätt att komma runt detta skulle vara att göra straffsatserna progressiva på samma sätt som skattesatserna är progressiva. Ju bättre man lyckas i det här livet desto högre blir skatten. Ju värre/bättre brottslingen lyckas i sin brottsliga verksamhet desto längre tid får han sitta inne.
Sedan har vi de som sitter inne för att de är sjuka i huvudet – pedofiler och våldtäktsmän, pyromaner och kleptomaner. De skall hjärntvättas på ett mentalsjukhus och inte sitta i fängelse, tyckte Gustav.
En del av internerna var sällsamt lättretliga. Impulskontrollen var li-ten eller ingen och då blev de våldsbenägna. Kanske fanns det medel för att be-handla dom. Fängelset var inget bra medel. På samma sätt är det med psykopaterna. De som har svårt att sätta sig in i hur andra människor reagerar och de lär sig inte att undvika hot genom tidigare erfarenheter. Inte heller för dom är fängelset en bra terapi.
På det här sättet skulle många anstalter av typ Kirseberg bli överflödiga och plitarna där arbetslösa. Att se Sture arbetslös skulle vara ett stort nöje. Att någon skulle anställa en före detta plit föreföll honom lika orimligt som om någon skulle anställa en före detta intern. Gustav undrade hur länge Sture kom-mer att förfölja honom efter det att han kommit ut från anstalten. Sture upptog ganska mycket av hans funderingar.
För sådana som mig, resonerade Gustav, så vore det nog bäst om vi kunde återanpassas hemma med behandling för alkoholproblem och vad det nu kan vara vi sitter inne för. I mitt fall var det alkoholen som var problemet även om jag inte är alkoholist. Men det vore också ett straff att inte få en droppe under två år. Hemska tanke. De av internerna som liksom Gustav satt inne för rattfylla räknade dagarna till dess att de skulle komma ut och får en rejäl blecka. Trots all behandling de fått under fängelsetiden.
Vetenskapsrådet hade föreslagit en nyordning på fängelset. De in-tagna skulle kunna träffa och prata med människor utanför murarna. Frivilliga som ställde upp och pratade med de intagna. Kanske fick de en viss ersättning för att de kom. De fick i alla fall kaffe och bullar som fängelset bjöd på. Här träffade han författarinnan Christina Claesson, som han fick ett mycket gott intryck av och som med sin spirituella konversation gjorde stunderna riktigt angenäma. Christina samlade stoff till en bok och undrade lite varför han hade hamnat här. Han berättade om sin barndom, om arbetet som lantarbetare och om hur han kört en grensletruck onykter. Att han skulle sitta två år för grovt rattfylleri.
Många som kom till samtalsstunderna kom från olika församlingar i Malmö. Kanske trodde de att de skulle kunna värva nya anhängare, kanske ville de göra en välgärning. Inspirerad av Lena Anderssons sommarprogram brukade han försöka leda in samtalet på Kristusfiguren som trollkonstnär - gå på vattnet, uppväcka döda, och bota lama. Det hade varken Stålmannen eller Fantomen kla-rat. Och Josef måste ju vara urförbannad på den Helige Ande, som gör hans tro-lovade med barn. Och inte kan kristenheten räkna heller. Fadern, Sonen och den Helige ande måste bli tre figurer medan kristenheten vill ha det till en. Den öpp-ningen brukade resultera i en livlig diskussion. Fängelseprästen hade inga ambit-ioner att omvända de intagna utan pratade om praktiska problem. Tanken med de religiösa samtalsstunderna var kanske att få förhärdade brottslingslingar frälsta och att de som frälsta skulle lämna sin brottsliga verksamhet. När det gäl-ler alkoholister så är det nog så att de kan bli nyktra alkoholister antingen genom att bli förälskade eller frälsta. Ett exempel är väckelsepredikanten Målle Lind-berg, som blev frälst i fängelset och började som väckelsepredikant för Mara-nata. Ett för Målle Lindberg ekonomiskt fördelaktigt yrkesval.
De värsta var Jehovas Vittnen med sina bibelcitat. De kom dessutom två och två. Han hade svårt att förstå att fängelseledningen släppte in dom.
Det är heller inte så lätt att komma ut från ett fängelse. Det finns knappast någon arbetsgivare som vill ha någon som suttit inne. Det är svårt att stå emot erbjudanden om att vara med om en inkomstbringande quick fix. Inom två år efter frigivningen döms mera än hälften av de intagna till ett nytt straff.
Fångarna blev inlåsta för tidigt på kvällarna så att plitarna inte skulle behöva jobb över. När de blev nekade permissioner av fängelseledningen med-delades detta av plitarna med hånfulla kommentarer. Men hur skulle man få ut detta till politikerna och till allmänheten. Kanske en insändare i Sydsvenskan? Eller allra helst en debatt, men vem vågar hålla i pennan? Ingen som sitter inne i alla fall.
Så småningom blev det svårt att skilja den ena dagen från den andra. Dagarna liksom flöt ihop. Det var tack vare radion som han kunde följa med vad som hände utanför murarna. Även om livet på anstalten kändes meningslöst så kunde han läsa in kompetensen för matematik och engelska för realskolan. Han läste på korrespondens på NKI, som var en konkurrent till det Malmöbaserade Hermods. På så sätt så kom han ut som en bättre människa enligt Krims intens-ioner. Men oavsett om han satt på anstalt eller ej så skulle han inte köra en grens-letruck onykter en gång till i det här livet. Han satt inne för vedergällningen och inte för att han skulle bli en bättre samhällsmedborgare.
- Aj, varför trampade du på min fot. Det gjorde helvetes
ont. Jag har bara gymnastikskor och du har grova kängor.
- Vaddå trampade, hånflinade Sture. Håll undan dina fötter. De
sticker ju långt utanför cellen.
- Det där gjorde du medvetet
- Icke
- Jag vill att anstaltsläkaren tittar på min fot. Jag har en bordtennis-
match i morgon och den vill jag kunna spela.
- Lägg dig på sängen så låser jag in dig.
- Aj, nu klämde du mina fingrar. Hur skall detta gå i morgon.
- Tror du jag bryr mig?
- Varför skulle du?
- Varför skulle jag
Detta var ett straff i straffet. Ett annat straff i straffet var isoleringen. Det korrektionsmedel som anstalten har då en intern bryter mot anstaltens regel-verk är isolering. Isolering i en cell på kanske 2x3 m lagom så att en säng får plats. I sängen finns fästen för läderremmar. Isolering under 23 timmar varje dygn med en timme på en rastgård som knappast kan kallas för gård eftersom den ligger inomhus. Ett omänskligt straff i straffet. Det enklaste och mest hu-mana vore att backa på straffet med ett lämpligt antal dagar.
En annan dag blev Gustav vittne till hur några plitar misshandlade en intern som varit uppkäftig mot dom.
- Vad såg du, frågade Sture
- Ingenting
- Det hoppas jag att du gör för tid och evighet.
- Jag vet inte vad du talar om
- Försvinn härifrån och ögonblickligen
- Visst
Sture ger Gustav ett slag med sin batong.
- Aj, en sådan batong får du inte ha.
- Det har du inte med att göra. Försvinn nu.
Misshandel, pikar och isolering som extra påbackning på det straff som domstolen hade dömt dom till. Från den stunden bestämde sig Gustav för att hämnas. Det skulle inte bli så svårt att ta reda på var Sture bodde när han kom ut om ett halvår. Han hade ingen anledning att inte sköta sig under fängelsetiden och efter 2/3 av straffet avtjänat skulle han bli frisläppt. Permissioner fick han efter ett år, men vart skulle han ta vägen mera än att äta på någon restaurang eller sitta i Pildammsparken.
På somrarna bjöd Malmö Stad på underhållning nästan varje kväll på den lilla amfiteatern i Pildammsparken. Föreställningarna började kl 19 och höll på en timme. Man fick vara ute i god tid för att få en bra plats. Det gällde också att hinna till Systemet för att köpa några starköl. Under de här permissionerna kunde han ibland fundera över vad han skulle göra när han blev frisläppt. Kanske skulle han kunna ta ett taxikörkort. Men det spelade å andra sidan inte så stor roll vilket jobb han än fick bara att han kunde försörja sig. Att flytta tillbaka till Hultsfred och jobbet på Standardhus var otänkbart om han ens skulle få jobbet tillbaka.
I alla händelser skulle han stanna i Malmö för att få sin hämnd på Sture. Simonsson hade antytt att han kanske skulle kunna skaffa honom ett jobb. Vad det nu var för jobb eller typ av jobb som Simonsson hade i åtanke berättade han inte. Det visade sig att det kunde Simonsson. När han kom ut hade han ett jobb och också en lägenhet ganska centralt i Malmö.










?



Kapitel 4 Pliten

Jobbet som kontorsanställd var varken särskild roligt eller särskilt välbetalt i det lilla brukssamhället. När nu dottern skulle börja på gymnasiet ville de att hon skulle kunna bo hemma. Han sökte och fick det utannonserade jobbet som kri-minalvårdare i Malmö.
Lite svårt var det att bryta upp från bruksorten där såväl hans far som hans farfar jobbat på bruket. Här hade de sina vänner och sitt nätverk. Ända från det att han kunde gå hade han tillbringat sin lediga tid på fotbollsplanen. Här fanns det alltid barn att spela med. I sannings namn så fanns det inte så mycket annat att göra. Han och kamraterna spelade fotboll såväl på rasterna som efter skolan. Hemmamatcherna på söndagarna var veckans höjdpunkt. Då kunde han se sin idol Fimpen spela. Fimpen kunde hålla bollen i luften med 100 tillslag ef-ter varandra. Höger fot vänster fot, höger knä vänster knä. Det låg förmodligen en trägen träning bakom den färdigheten. Där, lite utanför orten som Fimpen bodde, så kunde han träna alldeles för sig själv och så mycket han ville.
När Sture så småningom fick en plats i pojklaget spelade han högerytter. Han hade förmågan att förutse hur spelet skulle utveckla sig. Passningarna slog han direkt utan att försöka dribbla sig fram. Han var lång och han var snabb. Men extremt högerfotad. Att skjuta med vänster fot gick inte särskilt bra. Hans paradnummer var att lägga en hörna från höger. Han slog bollen med yt-tersidan av foten och fick bollen att skruva sig i högerskruv in mot målet så att någon av medspelarna kunde nicka in bollen i mål.
Skolan tog han mest som något som måste göras. Som många skolor på landet räcket inte elevunderlaget till för hela klasser utan två årskurser läste tillsammans. Kanske hade resultaten blivit bättre om de äldre eleverna hade fått coacha de yngre. På en skolfilm hade de fått se detta, men det var ingenting som den korpulenta fröken Jennerstam nappade på.
I första klass gjordes skolsalen om till en liten stad med gator. Eleverna delades upp i två grupper. En grupp fick vara trafikpoliser och en grupp skulle bryta mot trafikreglerna. Det stod eleverna fritt att byta funktion. Det var kanske ett sätt att pränta in trafikregler i huvudet på sjuåringarna. Hennes kommentar efter det att leken var slut var dock att de som ofta bytte funktion kom senare i livet att också byta jobb ofta.
Något skolljus var han inte, men han klarade sig. Något direkt favoritämne hade han heller inte, men både kristendom och historia intresserade honom. Han gick 6 klasser i folkskolan och fyra år på realskolan.
Militärtjänsten gjorde han på I12 i Eksjö. Skyttesoldat och gruppchef på andra kompaniet under kaptenen Öster. Nio månaders exercis på kaserngår-den och ålning medelst hasning på Ränneslätt. Trots allt så trivdes han ganska bra med soldatlivet. Det var här han funderade på att söka in till Polisskolan efter fullgjord militärtjänst. Jobbet som polis skulle kunna bli tryggt och bra och lite spännande med reglerad befordringsgång. Han trivdes i uniformen och med den gemenskap som uniformen gav och den trygghet han kände i uniformen. Det brukade dröja en stund när han kom hem innan han bytte till sina civila kläder.
De var 12 man på luckan och låg i våningssängar. Var och en hade ett skåp för att förvara både sina privata kläder och Kungens kläder. Mot fönstret fanns ett stort bord där de kunde spela kort och dricka. Coca-Cola hade han aldrig uppskattat varken nu eller senare i livet. Varmvatten fanns inte på regementet så de fick duscha kallt. Det gick bra det också om man var varm och svettig, och det var man nästan jämt. Sergeanten påstod att det skulle vara nyttigt med kallt vatten, men han var förvisso inte den skarpaste kniven i lådan.
Holm från Skillingaryd brukade sitta på en av muggarna som stod i rad i tvättrummet och borstade tänderna. En lätt barock kombination, som Sture tog efter. Långt fram i livet blev han fortfarande kissnödig så fort han tog i en tandborste.
På onsdagskvällarna brukade luckan dela på en liter brännvin innan de gick till parken nere vid ån för att dansa. Att smuggla ut civila kläder och klä om på SJs Central var lite av en sport. Där kunde man byta om på toaletten och förvara uniformen i ett förvaringsskåp. Tjejerna föredrog killar i civila kläder framför de i uniform.
Sture tyckte att det borde kunna gå att smuggla med sig k-pisten hem. Patroner hade han stulit från ammunitionslådan då de hade övningsskjutning. Han plockade isär k-pisten och band delarna på kroppen. På det sättet skulle han kunna passera kaserngrinden utan att vakterna märket något.
Alldeles innan de skall åka hem sprängs en papperskorg av ett knall-skott. Stor uppståndelse och kompaniförbud för hela plutonen. Den kollektiva bestraffningen kändes inte rättvis och en delegation från plutonen tågade upp till överste Sahlin som hade samma uppfattning som de. Med k-pisten under per-missionsuniformen vågade inte Sture följa med utan ursäktade sig med att han nog glömt att packa ner något från skåpet inför hemresan.
Nu gick det bra och han lyckade komma hem med k-pisten och ett fullt magasin. Han rodde ut till en ö i sjön Hjorten där det fanns harar. Han satte en salva i en stor tyskhare och så roade han sig med att skjuta prick på kaniner, som det också fanns gott om på ön.
Exercisen på kaserngården hade han lite svårt att förstå. Det var väl ok att de fick lära sig gå i takt och göra höger om och vänster om, men det var kanske inte på kaserngården som den från öster anfallande fienden skulle besegras. Ett sätt hade ju varit att permanent låta dom ligga i fält och inte vänta med detta till repövningarna. Finland hade ett sådant system hade han läst i Värn-pliktsnytt.
Några mera realistiska övningar fick de vara med om. Mitt i smäll-kalla vintern får de cykeltolka från Eksjö till Smålands kallaste plats Hagshult. Och ligga i tält i minus trettio graders kyla. Risken för olyckor och förfrysnings-skador måste varit uppenbar även för den mest inkrökte övningsledare.
Inför utryckningen höll kapten Öster ett tal till dom:
- Ni tycker att det skall bli djävligt skönt att lämna det här förban-
nade stället, men många av er kommer att längta tillbaka hit, sanna mina ord. Höger och vänster om marsch!

Och så är det nog med tryggheten i den lilla världen.
Han hade träffat sin fru Mona på en dans i Hultsfreds Folkets Hus. Egentligen en skoldans där Arnes Orkester från Linköping spelade. En djärv satsning för en skolförening, men budskapet hade nått ut till de omkringliggande gymnasieskolorna och det var fullt med skolungdomar. Mona var vacker och ständigt uppbjuden. Hon gick på realskolan och var inneboende hos sin moster.
Av någon anledning kom han inte in på Polisskolan och började i stället på bruket som hans far och farfar gjort före honom. Disponenten behövde någon som följde upp ackorden och det blev hans jobb. Några direkta framtids-drömmar hade han egentligen inte. Bara att ha ville ha ett tryggt och välordnat liv.
Hustrun Mona var hemmafru. Det fanns inte så många arbetstillfällen i bruksorten förutom att städa hos de högre tjänstemännen. I Malmö lyckades hon få jobb som butiksbiträde i en klädbutik ganska nära NK på Amiralsgatan. Varför förvånade henne. Hon hade ingen erfarenhet av att stå i affär. Men hon var välvårdad och snygg. Blond och blåögd och hon hade att behagligt sätt. Bu-tiksägaren noterade att hon hade god hand med kunderna och de litade på hen-nes omdöme. Hon hade känsla för färger och vad som passade. Lönen låg inte precis på avtalsnivå, men hon brydde sig inte. Den var ett bra tillskott till det gemensamma hushållet. Radhuset de köpt i Malmö låg långt över det pris de fått för den villa de sålde, så varje krona behövdes. Nu hade också dottern flyttat till en studentlägenhet i Lund och de försökte hjälpa henne så gott de nu kunde.
De försökte bibehålla kontakten med vännerna från brukssamhället. Det var inte så lätt med 40 mil emellan även om de talades vid på telefon. Han började inse att hans yrkesval inte var särskilt populärt. Varken bland fotbolls-kompisarna eller de gamla lumparkompisarna. Visst kunde de prata fotboll och lumparminnen, men det var inte som förr. På det sättet kände han att ha blivit isolerad. Vilket i sin tur gjorde att han blev lite tillbakadragen och tyckte ibland att livet blivit lite tomt. Att hitta nya vänner i Malmö var inte så lätt för dom och de blev mer och mer hänvisade till arbetskollegorna, både Monas och Stures.
Mona tyckte om att dansa, men det fanns få dansställen för människor i deras ålder. Disco kände de sig för gamla för och det var inte den typ av dans de ville dansa. SwingIn tyckte de var lite för stökigt.
Mona föreslog att de skulle gå på en bridgekurs på Kursverksamheten för att lära sig spela bridge, vilket de gjorde, men Sture tyckte inte att han kunde komma ihåg korten och kände att detta var nog inget för honom. Kursledaren var den tredje i samma generation kursledare i bridge. Den förste i raden - farfadern - kallades Spader Kung. Och kung var han onekligen när det gällde bridge. Liksom generationerna efter honom.
Mona anmälde sig till en kurs i engelska på Kursverksamheten. Lite engelska hade hon läst i skolan, men detta tyckte hon var utvecklande och hon fick också nya väninnor genom kursen. Hon tyckte också att det var trevlig med en större stad med dess utbud av varuhus, restauranger och kaféer. Det här livet passade henne.
På kursen i engelska hade hon lärt känna en kvinna från Kamerun. Eftersom hon var från den fransktalande delen av Kamerun så försökte hon lära sig lite engelska genom att gå på en kurs på Regementsgatan 4. Efter kursen brukade de gå Södra Förstadsgatan upp mot Triangeln och ta en kopp kaffe på Ambrosia. Alice, som kvinnan heter, var en stimulerande bekantskap med ett smittande skratt.
Malmö Museum upptäckte Mona och Sture snabbt. Och det var lätt att komma dit. Bellevuevägen ner till Fridhem och så via Turbinen så var de där. I entrén möts de av porträttmålaren Jonas Åkessons stora paradmålning av offi-cerskåren på Kronprinsens husarer. På övre planet finns Carl Fredrik Hills mål-ningar och teckningar. Landskapsmålningarna från hans friska tid och teckning-arna från hans sjukdomsperiod. Som landskapsmålare torde han fortfarande var oöverträffad och hans teckningar under inflytande av hans schizofreni är säll-samt kreativa.
I Jonas Åkessons hem i Bjärred bodde den tyske marinofficeren Felix von Luckner under sin första tid i Sverige. Tyska marinen utrustade under första världskriget en tremastad fullriggare –Seeadler - som krigsfartyg. Ett veritabelt krigsbrott. Fartyget seglade under falsk flagg som handelsfartyg. Det gick upp mot brittiska handelsfartyg i Nordsjön, öppnade kanonportarna och bad be-sättningen lämna fartyget, vilket de sedan sänkte. De engelska besättningarna blev väl mottagna ombord av tyskarna som satte dom i land på lämpligt ställe i det neutrala Skandinavien.
Så småningom lyckades britterna fånga in von Luckner och satte ho-nom i fängsligt förvar på Nya Zeeland. Den förslagne von Luckner lyckades fly och tog sig till Sverige. Via Jonas Åkessons äldsta dotter, som bodde i von Luckners hemstad Dresden, fick han kontakt med Jonas Åkesson, som välkomnade honom i sitt hem. Här roade den urstarke von Luckner barnen med att riva telefonkataloger och att böja en enkrona med ena handens fingrar.
Hos Jonas Åkesson bodde von Luckner till dess att han träffade Ingeborg Engeström, som han gifte sig med. Sentida läsare känner igen Ingeborg Engeströms hem på Limhamnsvägen, där hon och von Luckner bodde, som den villa som Zlatan köpte, renoverade och sålde. Von Luckner avled på Malmö sjukhus 1966.
Ribban uppskattande de med sin tre kilometer långa strand från Kockums hela vägen bort mot Lagunens småbåtshamn. Någon påstod att det är Sveriges största, klippta gräsmatta. De brukade parkera bilen mitt emot den lilla golfbanan vid Hylliekroken och sedan promenera över gräsmattan mot någon av bryggorna. Här tillbringade de många, sköna sommardagar.
Ett annat resmål var Ales Stenar nere vid Kåseberga. Det gick snabbt att ta sig dit på motorvägen som gick förbi Sturup ner mot Ystad. Längs Strand-skogen brukade det var fullt med folk som bodde här permanent i sina husvagnar. Ales Stenar låg bedårande vackert på en höjd med utsikt över Östersjön och den lilla hamnen i Kåseberga låg som en liten leksakshamn långt nere under dom.
De brukade ta med sin en filt där de dukade upp kaffe och sockerkaka. Riksantikvarieämbetet och amatörarkeologen Bob G Lind har olika upp-fattningar om hur man skulle tolka den imponerande stensättningen. Riksantik-varieämbetet tycker att det var mera en slump att stenarna hamnat där de gjorde medan Bob G Lind ser stensättningen som ett solur. Hasse Alfredsson hade upp-täckt att solen på vintersolståndet den 21 december går ner exakt vid stavstenen om man tittar i skeppets längdriktning.
En annan lite mindre känd stensättning ligger exakt mellan Ales stenar och Kungsdösen i Kivik. En imponerande precision med tanke på att det är 15 mil emellan. Här torde Riksantikvarieämbetet få det lite besvärligt med slum-pens skördar.
Ett annat populärt resmål för Mona och Sture var fyren i Falsterbo med sitt unika landskap och de många sälarna. Fågelskådarna var en attraktion i sig. ”En mes tittar på en annan”, menade Sture.
Ibland tog de färjan till Dragör och bussen till Köpenhamn. Det kändes som att komma till en annan värld att gå uppför Ströget och tillbaka igen. De kunde botanisera i vinbutikerna och växelkursen var förmånlig. Skulle de handla vin var dock Systembolaget det säkraste kortet. Här visste de att de fick ett bra vin nästan oavsett hur billigt det var. Vilket inte alltid var fallet med de viner de köpte i Danmark.
Det hade varit bra med en bro för att återigen knyta ihop Skåne och Själland. Freden i Roskilde 1658 innebar att Danmark miste en tredjedel av sin landyta och hälften av sin BNP. Som ett tecken på hur bördigt Skåne är. Bördigheten till trots går det inte att livnära sig på en gård på slätten om man inte ärver den. Idag är företagskulturerna i Skåne och Själland så vitt skilda att danska och svenska företag har svårt att samarbeta.
Ibland gick de på gudstjänsterna i Stadionkyrkan som tillhörde Missionsförbundet. Inte för att de var särskilt religiösa eller troende, men det var ett sätt att söka kontakter i Malmö. Och det var nära mellan Bullerbäcksgatan och Stadion. Ibland tog de bilen och när det var fint väder så gick de den korta vägen via Rudbecksgatan, Lorensborgsgatan och Stadiongatan.
Huset på Bullerbäcksgatan hade de hittat genom en mäklare. Buller-bäcksgatan var bedårande vacker på våren med de blommande japanska körs-bärsträden på ömse sidor om gatan. De tyckte genast om huset med det stora vardagsrummet och de stora fönstren mot den lilla trädgården. Huset låg intill en liten park och det lugna området attraherade dom. De bestämde sig i stort sett på stående fot att köpa huset.
En dag kom det in en dam i butiken som Mona kände igen från bridgekursen. Hon letade efter en dräkt och Mona kunde visa något som just kommit in. Det var den enda dräkten de fått i just det snittet och hon skulle bli ensam om den i alla fall i Malmö. Damen föreslog att de skulle anmäla sig till husmorsbridgen på tisdagarna, samma kväll som Sture spelade poker. Så det passade Mona bra.
På husmorsbridgen föreslog några damer att de skulle gå på gym som omväxling till stillasittandet på bridgekvällarna. De enades om att Gracil Wiking låg bra till och onsdagarna efter jobbet skulle de samlas där. Det var alldeles i närheten av Monas arbetsplats.
Frågan är om internerna var människor. I alla fall var de en sämre sort. Hur hade de kunnat bli sådana. Många skyllde på en ”dålig uppväxt”, de hade inte klarat skolan, blivit missbrukare och stal till sitt missbruk. Ok, det var kanske förståeligt. Pedofilerna hade han svårast för. Ge sig på barn. Sture hade själv barn och – ja då vet han inte vad han skulle kunna ha gjort om och när han fått tillfälle.
Även om Sture klagade på de intagna så trivdes han med sitt nya jobb. Vilket Mona hade lite svårt att förstå. Att hela dagarna röra sig bland människor som man inte uppskattade måste vara påfrestande, men kollegorna gillade han tydligen. Hennes jobb var lite kreativt medan Stures arbete närmast föreföll henne lite destruktivt.
Sture blev mer och mer irriterad över ”invandrardräggen” som djävlades med vanliga, hederliga medborgare. Han hade börjat lyssna till Skånepartiets närradio på vägen till och från jobbet. Carl P Herslow gillade han. En man med sunda åsikter. Även om det ibland var lite svårt att förstå en del av dom som ringde till honom. Den breda malmöitiskan var ju ett språk för sig. Nu hade Herslow tre tusen betalande medlemmar, lika många som socialdemokratiska partiet. Sture insåg att det skulle bli en skräll i det kommande kommunvalet. Och skräll blev det. Socialdemokraterna förlorade makten efter 66 år. Tack vare Herslow, som använde sig av det väl beprövade politiska receptet att hitta en fi-ende och garantera en trygg sjukvård.
- Internerna känner ingen skam över vad de gjort. De borde ju i alla fall skämmas inför dom som står dom närmast. De som har barn borde skämmas inför barnen. Och inför föräldrarna. Men det gör de inte. I alla fall inte så man märker det. Ju större orter de bor i desto mindre koll har de på varandra. Titta på Japan. Där begår man harakiri för att man skäms. Vilket djävla tjuvsamhälle. Ju smartare stöt en intern har lyckats med desto mera populär är han.
- Ibland tror jag att de får en kick av att begå brott. De blir någon från att ha varit en anonym person som ingen brydde sig särskilt om. Kanske är det så med alkisarna också. Att de får en kick av att göra saker som de annars inte skulle vågat göra. Och nästa gång måste de göra något ännu värre för att väcka uppmärksamhet.
- Och sedan alla dom som kommer hit för att leva på oss. Det är ju de som immigranter som måste anpassa sig efter oss, anförtrodde han Mona. De kan inte begära att vi skall anpassa oss efter dom. Skulle vi, när vi kommer till dom, bryta mot deras seder så gör vi det med livet som insats. Här viner inte ökenstormen med sandkorn som tränger in överallt. Här bränner inte ökensolen. Här behövs inte en heltäckande klädsel som skydd mot sol och sand. Männen ser ju ut som kärringar med snopp i sina klänningar. Ett krav för att bli svensk medborgare borde vara att de konfirmeras och att de gör militärtjänst.
Efter den monologen insåg Mona att hon nog inte skulle kunna bjuda hem sin väninna från Kamerun. Hon kände inte igen sin Sture.
Ganska snabbt efter det att han blivit tillsvidareanställd blev de hem-bjudna till chefen för plitarna. Ulf, som han heter, bor med sin fru Irene i en paradvåning på Regementsgatan 6 högst upp så de kom över trafikbruset på den ganska hårt trafikerade Regementsgatan. Irene var butiksbiträde precis som Mona och de fann varandra genast.
Det var en trivsam middagsbjudning med bara dom och chefen och hans fru. Samtalet flöt lätt. Ulf hade precis som hennes man Sture spelat fotboll och de båda gladde sig åt MFFs framgångar i Allsvenskan. Mona och Irene kunde prata om mode. Mona påpekade att de hade fått in en kollektion i butiken som hon trodde skulle passa just Irene med hennes färger.
- Hur kom du in på banan som fångvaktare, undrade Sture.
- Jag hade en fotoaffär som tog väldigt mycket av min tid. Så såg
jag att jobbet som fångvaktare på Kirseberg var ledigt och så sökte och fick jag det och sålde fotoaffären. Men det är några år sedan.
- Och så blev du chef
- Ja, åren går och chefer pensioneras och jag stod i tur att bli be-
fordrad.
- Det är en lyxig lägenhet ni bor i.
- Helt perfekt för oss. Vi sålde villan i Lomma och fick lite pengar
över så vi tyckte att vi kunde unna oss den här lägenheten mitt i sta’n.
- Ja, här kommer ni över trottoarkanten. Haha
- Jodå, utsikten är bra och här uppe är det ljus och luft.
Såväl Sture som Mona var noga med att undvika ämnen som politik och religion. Att de var socialdemokrater och missionsförbundare var ingenting som de tänkte berätta. Inte trodde Sture att han skulle kunna hålla ett spirituellt tacktal, men Mona berömde honom och sa att han hållit ett fint tal och såväl vär-den som värdinnan föreföll nöjda. Mona hade köpt en bok om hur man beter sig på finare middagar och givit Sture små tips. Vi rör inte maten innan värdinnan säger ”varsågoda”, och inte heller rör vi vinglasen. Besticken lägger vi på tallri-ken när vi inte använder dom. När värdinnan slutar äta så slutar vi som gäster också att äta. Även om vi har mat kvar på tallriken. Servetten skrynklar vi ihop till höger om tallriken för att visa att vi är nöjda med maten. Vi sitter raka i ryg-gen utan att luta oss mot stolens ryggstöd och vi lägger inte armbågarna på bor-det. Hade värdfolket läst samma bok så hade de förstått. De hade trevligt och vid midnatt tog de en taxi hem till Bullerbäcksgatan.
Det förvånade dom lite att värden inte med ett ord berörde jobbet. Sture var trots allt nyanställd och detta var en helt ny värld för honom. Förvisso hade han fått ta del av några introduktionskurser där man talat om rymningsför-sök och våld mot personalen. Som nyanställd gick han alltid i sällskap med en erfaren kollega. Och så skulle det fortsätta under arbetspassen.
Han fick lära sig att aldrig vända ryggen mot en intern och heller inte vara ensam med en intagen. De skulle för säkerhets skull vara två. Man visste aldrig vad internerna kunde ta sig för. Och plitarna var kanske inte dom som de gillade allra mest i det här livet. Vilket i och för sig var ömsesidigt.
Sture var plikttrogen och gjorde som han blev tillsagd. Han gillade ordning och reda och han var noggrann. Kanske var det därför han fick jobbet att räkna ackordslöner på bruket. Riskbenägen var han minst av allt. Inga äventyrligheter vare sig i spel eller spekulationer. Han var också samarbetsvillig. Fotbollen hade lärt honom vikten av lagspel. Regler och instruktioner följde han till punkt och pricka. Man skulle kunna karaktärisera honom som auktoritets-bunden. Som alla andra socialdemokrater var han i grunden konservativ. Han hade sina åsikter och dom vek han inte från. En psykolog skulle kalla honom för en väktartyp så det nya jobbet borde passa honom perfekt.
Kollegorna verkade trivsamma, men många gånger undrade han var-för de valt just det här jobbet. De behandlade de intagna med distans för att inte säga med ett visst förakt. Efter avtjänat straff skall de ju ut i samhället igen och bli goda samhällsmedborgare. Det var vad han fått lära sig på Kriminalvårdens introduktionskurser.
Malmöfängelset hade 150 intagna. En del grövre brottslingar och en del för smärre brott - narkotikabrott, grov vårdslöshet i trafik, våldsamt motstånd mot polis. Det mesta av jobbet gick ut på att låsa upp och låsa in. De intagna jobbade på verkstaden på dagarna och så skulle de ha en timmes rast på rastgården. Det var inget särskilt betungande arbete. Framför allt inte fysiskt. Och incidenterna var få. Han trivdes och tyckte att han hamnat på rätt plats. Det han inte gillade var hur omgivningen såg, eller snarare såg ner, på hans yrkesval, så i den bemärkelsen kan man knappast beteckna jobbet som fångvårdare som ett status-arbete.
När det gäller incidenterna så var det egentligen inte så mycket som hände. Ibland fick en intagen för sig att ha skulle käfta emot och gjorde så hela tiden. Någon annan fick för sig att han inte skulle säga ett enda ord eller svara på tilltal. Att de intagna bråkade sinsemellan var sällsynt. Åtminstone inte så plitarna såg det. När det hände så skyndade ett antal fångvaktare till och skilde kombattanterna åt. Det hände nästan aldrig med de yrkeskriminella som bara ville ut så snabbt som möjligt för att ”jobba”, och inte ville ha någon förlängning av straffet.










?



Kapitel 5 Kamratanda

Återfallsfrekvensen för brott är i runda tal 40 %. Utan jämförelser i övrigt så är återfallsfrekvensen för alkoholister 95 %. Kanske är det så att en stor del av dessa 40 % är yrkesförbrytare, som svårligen kan tänka sig en annan yrkesbana.
”Enom till straff och androm till varnagel”, hette det i forntiden. Med en mera modern syn så skall den intagne återanpassas till samhället. Det kanske inte är riktigt bra att i fängelsets verkstäder och fritidslokaler frekventeras med andra intaga. Förr eller senare skall den intagne friges och då skall han bli en god samhällsmedborgare som arbetar och betalar skatt.
Det finns många teorier om hur de intagna skall förvaras. En teori tror på att återanpassningen sker bäst om den intagne isoleras i sin cell med bara en bibel som cellskap (sic). En annan, lika extrem teori, tror på arbete under tystnad. Irländarna tror på isolering och arbete med belöningar för gott uppförande. Det svenska systemet bygger på arbete, utbildning och behandling där varje intagen har sin egen cell med tillgång till TV. Det verkar som om vi går mot ett utvidgat system med elektronisk övervakning. Då kan den intagne vistas i hemmet och leva ett normalt liv förhoppningsvis isolerad från kriminella kon-takter.
Det är en lite lustig situation att de intagna skall förvandlas från onda människor till goda, medan fångvaktarna förvandlas från goda människor till onda. I fångvaktarnas fall sker detta omedvetet och mot deras vilja.
”Brottsligheten kan öka eller minska men det beror inte på att man ändrar straffsatserna”, menade Lennart Geijer, justitieminister 1969-76. Han menade att straffet enbart är till för att vedergällningsivrarna skall känna sig nöjda.
KRIS jobbar för att de som kommer ut från fängelset skall kunna komma in i ett vanligt hederligt liv. Det är en behjärtansvärd insats de gör för att återanpassa den frigivne till ett normalt liv. Men fortfarande har vi kvar dessa 40 % som inte kan eller vill.
Många av de som sitter inne har en lägre utbildning än genomsnittet i Sverige. På samma sätt är det med förvärvsfrekvensen. Bara drygt tjugo procent hade ett jobb när de fick sin dom mot knappt sjuttio procent av genomsnittet har ett jobb.
Det har hänt mycket inom svensk fångvård genom historien. Och mycket kommer att hända, vilket man har lite svårt att förstå när man tycker att nu har vi kommit så långt det går att komma och nu går det inte att komma längre. Men så är det inte. I stället kommer utvecklingen att gå ännu snabbare. Synen på straffet som vedergällning är på väg att försvinna. I stället ser man den intagne som en patient som skall tillfriskna. Det gäller bara att hitta rätt medicin för varje åkomma och för varje patient.
Förvisso fanns det en god kamratanda inom kåren. En lojalitet och en solidaritet som Sture uppskattade. Han kände att han var en i gänget. De umgicks också på fritiden. Gick på fotboll tillsammans och på somrarna kunde de samlas med familjerna på Ribban. Mona var måttligt road av sällskapet men hon höll god min och bakade sockerkakor till träffarna. Hennes väl bibehållna skapelse i bikini gjorde kollegorna lätt vindögda. Det var inte lätt att hålla ett öga på den de talade med och ett öga på Mona.
Det förvånade honom att kollegorna var så hårda mot de intagna. Som kriminalvårdare skulle de vara den första länken till ett nytt liv som välan-passade samhällsmedborgare. Det var vad han fått lära sig på introduktionskur-serna som kriminalvårdare. Och kollegorna torde ha gått samma kurser och fått samma information. Men så var det inte i det dagliga arbetet. Här gällde veder-gällningsprincipen, som trots all information från Kriminalvården, satt hårt rotad i plitarna.
Var det någon av de intagna som sa emot eller på annat sätt var op-positionell så kunde det hända att han fick ett slag. Sparkar på vaderna var en effektiv bestraffning och blåmärkena kunde skyllas på vad som helst. Många plitar skaffade sig en liten batong som kunde skjutas ut från skaftet genom att trycka på en liten knapp och då blev den längre. Batongen kunde döljas i en ficka. Men den kunde de slå internerna. Slag mot fotsulorna gav inga blåmärken. Klagade den intagne hos fängelseledningen eller hos KRUM, som kunde kon-frontera fängelseledningen, så avfärdas detta med hänvisning till brist på bevis. Att polisanmäla var otänkbart med polisen automatiserade nedläggningsbeslut.
Risken för visselblåsare var minimal. Kamratandan var stark och ka-raktärerna svaga. Att någon av plitarna skulle vara hjältemodig nog att anmäla kamraterna krävs en verklig hjälte. Någon som skulle riskera sitt jobb och kam-raternas avsky och mobbing. Nej, den risken fanns bara inte.
De intagna skulle vara tacksamma för att de hade egna celler med radio och TV. De hade fritidsaktiviteter och kunde spela bordtennis. De kunde lyssna på radio och de fick dagstidningar. Lyxigare kunde de inte ha det. Och vaddå, tjyvarna skall inte tro att anstalten är något semesterhem. Det ser plitarna till att det inte är. Det är plitarna som ser till att de intagna bestraffas med pikar och våld. Skulle någon sticka upp så kommer ett helt gäng med plitar för att misshandla honom. Några håller vakt och de andra slår. Ber en intern om något så nekas han konsekvent bara för att pliten skall demonstrera sin makt. Lucifer har sjunkit så lågt han kan komma.
Det fanns en rangordning bland de intagna. Högst status hade de med längst straff och lägst status hade de som förgripit sig på barn. Våldtäkts-män var heller inte populära. Tack var plitarnas uppmärksamhet slapp de ut med livet i behåll.
I den kristna och muslimska mytologin förvandlas ängeln Lucifer till Djävulen. Ärkeängeln Lucifer, som Gud skapade av eld, tycker sig förmer än de andra änglarna som Gud skapade av jord. Lucifer får hybris och sätter sig upp emot Gud, som låter honom genomgå en total personlighetsförändring för att bli Djävulen själv.
På samma sätt förvandlas kriminalvårdaren från en hederlig tjänste-man till en ondskefull sadist, som inte ser de intagna som människor, eller snarare som avhumaniserade människor. Processen är ganska generell. Vi har sett den under förföljelserna av icke renrasiga arier. Ett skrämmande exempel är hur tyska regeringen efter krigsslutet ville bli av med ett antal fångar i ett koncentrat-ionsläger i Litauen. De kallade 120 kontorsanställda i Hamburg till ett frivilligt uppdrag. Notera efter krigsslutet. De behövde 100 frivilliga och räknade med att 20 skulle hoppa av när de fick reda på vad uppdraget gället. Inte en enda hop-pade av utan alla ställde upp som frivilliga för att ta livet av fångarna. Det har spekulerats i hur normal människa kan ställa upp på ett sådant uppdrag och kommit fram till att förövarna inte ser offren som människor. En bitter efter-smak av Reservbataljon 101, som 1942 gick in i den polska byn Józefów och så att säga för hand sköt 1 500 judiska kvinnor, barn och gamla. Reservpolisbatal-jon 101 var helt vanliga män, som var för gamla för att kallas in till militärtjänst.
Arundhati Roy beskriver i sin bok ” De små tingens Gud” hur en ingift hustru behandlas av sin nya familj. Ett kvinnoförtryckande fängelse inom familjens ram med en ”fånge” och ”fångvaktare.”. I det indiska samhället skall kvinnan gå tre steg bakom mannen. Mannen bestämmer och kvinnan packe och rätte sig. Perfekt för en Luciferprocess.
Kanske är det ett generellt fenomen där någon är överordnad någon annan. I familjer där mannen och hans släktingar bestämmer över kvinnorna. Fadimes far och hennes bror torde redan i Kurdistan sett sig som fångvaktare. Och inte bara de utan generationer tillbaka. Annars är det så i de flesta arabiska familjer att kvinnan bestämmer, vilket kan vara lite svårt att tro. Men i Kurdistan är det inte så.
Upptäckaren av Luciferefftekten, socialpsykologen Philip Zimbardo, menar att blotta uppdelningen i ”vi” och ”dom” skulle sätta igång processen. Flera försök visar detta bl a med schimpanser i Tanzania. Nu är det en viss skillnad mellan människor och schimpanser. Enbart uppdelningen i vi och dom är inte rimlig. Det måste finnas flera faktorer som spelar in. En faktor är givetvis makt. En annan är att individen med makt ser ner på den som den utövar makt över. Att vi får en tudelning i ”vi som är lite mera värda” och ”de som är lite mindre värda”. Ytterligare en faktor torde vara att det utvecklas ett rollspel inom gruppen med makt. Här har vi dessutom kostymeringen som ytterligare förstärker skillnaden mellan vi och dom. Fängelsemiljön är på så sätt en idealisk miljö för att starta en Luciferprocess.
Nyckelordet för att undvika en Luciferprocess bör vara jämställdhet. Och därav följer att alla ojämlika konstellationer skulle trigga en Luciferprocess – i ojämlika familjer och grupper, i ojämlika företag och institutioner, i sam-hällen och kulturer. En skrämmande tanke.
När det gäller Lucifereffekten inom familjen så återger den verbale Jan Myrdal en passus av Charles Dickens om det han kallar ”äktenskapsfångvaktaren”. Jag återberättar här kortfattat texten med Dickens formuleringar:
”Denne äktenskapsfångvaktare håller sin äktenskapliga fånge till per-son och egendom i ett lika solitt fängelse som om det vore av järn och granit. Flera orättvisor begås här än i det mest eländiga fängelse. Om han är en man med råbarkade drifter behandlar han sin fånge illa - allt i lagens namn. Fången – hustrun – är fångvaktarens tillhörighet med den skillnaden att han inte kan sälja henne.”
Förvisso skrivet för 200 år sedan men man kan föreställa sig Lucifereffekten och den förnedring som hustrun utsattes för, och i många fall fortfarande utsätts för.
Kanske finns det en Lucifereffekt också inom poliskåren? Tanken ligger nära till hands med polisens våldsmonopol och allmänheten som potentiella brottslingar – tagna och ännu icke tagna. Buset finns där, men också en viss service till allmänheten. Huruvida man skall man undanta militära institutioner, där det redan finns en fiende och där befälet är högst beroende av sina soldater, kan vara diskutabelt. Så kan vi gå vidare från institution till institution.
Inhysningen av fattighjonen i institutioner upphörde, mentalvårdsin-stitutionerna upphörde. Ingen av dom var några särskilt humana institutioner. Nästa steg borde vara att lägga ner såväl fängelser som skolor och skapa effekti-vare sätt att leda in brottslingar på den smala vägen. Det måste också finnas ett effektivare sätt för utbildning än att sammanföra eleverna i skolor och skolklas-ser.
När det gäller fängelserna så borde en övervakning i hemmet i kretsen bland nära och kära, barn och blomma, släkt och vänner, vara en bättre om-givning än en krets av kriminella och pikande plitar som skapar agg mot samhället. För de grövre brottslingarna går det att hitta andra platser och andra system.
När det gäller skolorna så fungerar distansundervisning på universitets- och högskolenivå alldeles utmärkt. Det borde också kunna provas på lägre nivåer.
Lucifereffekten måste ha funnits i mänsklighetens historia så länge homo sapiens har funnits. Och då kan man fråga sig om den har med evolutionen att göra. Att människor med makt skall förgöra de som de utövar makt över. På samma sätt som ”survival of the fittiest”. Eller så är det så att maktmänniskorna måste ha någon att utöva makt över. Utan sin FanClub – eller till och med sin FyFanClub, som är fallet med plitar och interner, kan ingen idol överleva. Utan interner inga plitar. Utan brottslingar inga poliser. Vilket innebär att förgö-relseteorin inte är tillämpbar.
Vad är det då som skapar denna ondska, som plitarna utövar mot in-ternerna? Grupptryck och social kontroll är en faktor. Att ge vika för gruppens normer även om man som enskild individ anser att det gruppen gör är fel. Men frånsäger sig personligt ansvar. En viss auktoritetstro hjälper till. Självklart kan det också vara en i personligheten latent aggression som får utlopp. Men framför allt är det nog avhumaniseringen av medmänniskan som gör att vissa människor kan bli så grymma som de blir. Ondskan i sig blir ett problem först när den manifesteras i en konkret elakhet – fysisk eller verbal.
Fångvaktarna i förintelselägren blev sällsamt grymma. De judiska –kapos- och de kvinnliga påstås ha varit värst. Nu valdes kapos ut bland de som varit straffade och ansågs grymma. Men som fångvaktare blev de extra grymma. Bland de kvinnliga så finner vi Irma Grese – ung och vacker. Maria Mandl och Ilse Koch, Här var ju systemet perfekt. I utbildningen till fångvaktare betonades att fångarna var av en undermålig ras och inte ens människor.
Med en Lucifereffekt borde det också finnas en reträttväg för varje enskild individ. Det är själva situationen som skapar Lucifereffekten. Inte per-sonligheten i sig. Uppträder effekten även när individen kommer utanför institut-ionen? På fritiden, i hemmet, i trafiken? Det är väl inte otroligt att den gör det eftersom det sker en personlighetsförändring hos individen. En rimlig reträttväg skulle vara att helt enkelt byta jobb.
Kanske skulle plitarna få en permanent psykiatrisk behandling för att motverka processen. Varje anstalt borde vara kameraövervakad. Inte för de in-tagna utan för att övervaka hur plitarna behandlar de intagna.
Civilisationen i ett samhälle kan bedömas efter hur de mest utsatta behandlas. Och i varje samhälle är internerna en utsatt grupp. Samma system med makt och någon att ha makt över. Samma personförvandling så fort någon anställs som plit. Oavsett var i världen vi befinner oss. Ordet plit kommer för övrigt av att fångvaktarna i forntiden hade ett litet, kort svärd som beväpning – en plit. Samma korta svärd som sentida artister felaktigt utrustar vikingarna med. Vikingarna slogs med yxor och inte med svärd.
Det började med att Sture tyckte att de intagna var mindre värda som människor. Det var ju trots allt brottslingar. Och många var återkommande gäs-ter på fängelset. Sådan var jargongen bland plitarna och naturligtvis påverkades Sture. I normala fall så uppträder en personlighetsförändring genom psykiska störningar, en livskris, eller är drogrelaterad eller när en latent psykisk sjukdom bryter ut, men i det här fallet var Stures personlighetsförändring påverkad av att arbetssituationen utlöste Lucifersyndromet. En viss känslokyla och så små-ningom en viss fientlighet började han känna mot de intagna, han kände att han inte riktigt var sitt forna jag när han försökte identifiera sig med kollegorna. Och lite lättirriterad hade han blivit. Till detta kom känslan av att vara socialt isolerad. I brukssamhället fanns det alltid kamrater och kamrater av olika slag, men här var han i stort sett hänvisad till kollegorna. Kanske påverkades han också av flyt-ten till Malmö, till en ny miljö och nya rutiner. Från att ha varit en varm och vänlig, positiv och glad person blev Sture kall och lite vresig, negativ och lite små-sur. Trots att han trivdes med jobbet, med radhuset och med Malmö. På något sätt kände han sig lite lycklig när en intagen fick en spark eller en pik. Kanske var det så att han kände att vi fångvaktare gjorde något gemensamt på samma sätt som spelarna i ett fotbollslag.
Han förstod att många av kollegorna liksom han själv hade sökt in på Polisskolan men inte kommit in. Nu extraknäckte de som vakter på sta’ns dans-ställen, där de också fick bära uniform. Kanske var det så att de sökte sig till uni-formsyrkena, som gav dem en personlig säkerhet som de kanske saknade. Uni-formen i sig är en maktsymbol med ett starkt symbolvärde. Den betecknar trygghet, säkerhet och gemenskap. På anstalten blir detta särskilt tydligt där fångvaktarna har sin uniform och fångarna sin, markerande makt och någon att ha makt över. Här är de intagnas uniform nedsättande och markerar en sämre sorts människor och plitens uniform markerar övermänniskan. De båda unifor-merna ger såväl pliten som den intagne roller och markerar hur de skall umgås med varandra. Här har Lucifereffekten fått en perfekt grogrund.
Ett intressant tankeexperiment skulle vara att låta internerna och plitarna byta plats. Skulle internerna utveckla samma sadism som plitarna? Tyvärr skulle det nog bli så. Nu skulle rollerna vara ombytta - internerna skulle ha makt över plitarna. Internerna skulle skapa ett normsystem där de betraktade plitarna som en sämre sorts människor. De skulle okritiskt skapa och anpassa sig till en gruppnorm. Ett skrämmande system som är generellt för uppdelningen i makt-människor och underhuggare. Nu kan man tycka att interner skulle vara an-norlunda beskaffade än oss alla andra. Men tyvärr är det nog inte så heller.
Fängelseledningen borde ha kunnat upptäcka hur plitarna behandlade fångarna och kunna ana deras inställning. Det är inte enskilda plitar som är elaka utan en hel grupp. Men kanske var det så att fängelseledningen också drabbats av Lucifersyndromet. Eller var det så att de insåg, men ville inte se. Alltför många intaga har berättat om att de blir illa behandlade så problemet borde vara uppenbart ända upp i högsta kriminalvården. Eller var det så att Krim söker förklaringar till varför de intagna blir behandlade som de blir. Elakheterna är illa nog, men än värre är likgiltigheten. Att inte göra något. Och då frågar man sig naturligtvis varför? Oförmåga? Inkompetens? Ovilja? Kanske är det dags för nya kvastar att sopa. Som sopar bättre än de borstar.
?




Kapitel 6 Hämnden

Rekommenderad av kyrkoherden Simonsson fick Gustav ett jobb som parke-ringsvakt direkt efter frigivningen. Simonsson hjälpte honom också till en lä-genhet på Ribevägen. En stor etta på fjärde våningen. Här hade han nära till när-butiken Dammfrihandlaren och det var inte långt till Kronprinsen med apotek och systembolag. Han fick köra upp för nytt körkort. För flitpengarna och lite besparingar, köpte han en ganska illa medfaren Golf, som han lät Nasser ute vid Husie kyrka reparera upp. Det verkade som om livet skulle ordna sig.
Radhuset på Bullerbäcksgatan 2, som pliten Sture bodde i, var ett hörnhus invid Bågängsparken. Det var lätt att ta sig dit från parken, men grannarna hade god uppsikt över varandra. Alla radhusen hade garage, som i de allra flesta fall användes som förvaringsplats. Hörnhuset hade en liten biluppställningsplats alldeles intill huset. Fick plitens gäster kunde de parkera i öppningen mot Bågängsparken.
Bilen och huset var lättillgängliga, men det var svårare att komma åt huset och bilen utan att bli upptäckt. Under de mörka timmarna var gatan väl upplyst. Joggare och reklamutdelare kunde han spela. Precis som han gjorde alldeles när han kommit ut och limmade brevlådan med superlim.
Gustavs tanke var att irritera Sture med nålstick efter nålstick. Kanske skulle nålsticken skapa en sådan irritation och sådana besvär för honom att han fick problem med sig själv och med dom omkring honom. Men utan någon som helst risk för honom att bli upptäckt. Och utan våldsamheter.
Det enklaste hade naturligtvis varit om samhället tagit sitt ansvar och straffat plitarna, men när nu inte Krim tog itu med problemet så fick straffet för plitarna i stället bli hämnd. Rättvisa skulle skipas. Skedde det inte på ena sättet så fick det bli på det andra. Samhället har monopol på straff, men för hämnd är konkurrensen fri. Var och en kan hämnas så mycket han eller hon vågar och har lust till, men när det gäller straff så är det rättssystemet som har ensamrätten.
Det fanns inte så många tillfällen. Sture rörde sig i princip mellan anstalten på Kirseberg och hemmet. Att attackera hemmet på Bullerbäcksgatan kändes inte riktigt bra eftersom det också drabbade de övriga i familjen. De hade inget gjort. Och så gjorde de sina små utflykter till sevärdheterna i och utanför Malmö, men det var i stort sett omöjligt att förutse när och vart. Att följa efter dom med bilen vågade han inte. Hans gamla rishög stack ut alltför mycket.
Telefonterror på nätterna var riskabelt eftersom telefonen kunde spå-ras. En gång kunde skyllas på felringning, men verklig telefonterror var alltför riskabelt. På samma sätt var det att skicka blommor till Sture med hälsning från ”Din Älskling”. Med tillräckligt mycket pengar så kunde blomsterförmedlingen tipsa om vem som skickat blommorna. Kanske kunde han åka till Lund eller Trelleborg och skicka blommorna därifrån, men risken fanns där. Då skulle hel-vetet bli ännu värre om han fick sitta inne igen.
Att ta sig in på parkeringen på anstalten var också riskabelt även om han uppträdde som parkeringsvakt. Men det var frestande att fylla Volvons nyckelhål med Plastic Padding. Kanske fanns det kameraövervakning eller att anstalten på annat sätt höll parkeringen under uppsikt. Mera våldsamma nålstick som att krossa fönsterrutor, kasta sten på bilen eller skada lacken med ett vasst föremål kände han inte för.
Ibland undrade han varför inte flera intagna gjorde som han. Kanske ville och önskade de hämnas, men det skulle också göras rent praktiskt. Det kräver kraft och energi att ta hämnd och det är kanske inte många som kan mobilisera den kraften och den energin. Men han skulle. Plitarna har hustrur och barn, hundar och bilar, släkt och vänner att hämnas på. Kanske också sommarstugor och fritidsbåtar. Ett slags ställföreträdare för den man egentligen vill hämnas på med hopp om att det så att säga skulle spilla över, men att gå på ställföreträdarna var heller inget han kunde tänka sig. Gustav hade en genuin motvilja mot våld i alla dess former.
Sedan kunde han också undra varför han ville hämnas. Kanske för att bli kvitt en obehagskänsla som ständigt gnagde inom honom. Kanske var det ganska naturligt att känna att man vill hämnas på någon som gjort en illa, så det var inte så konstigt att han funderade nästan varje dag under tiden han satt inne på vilka sätt han skulle kunna hämnas. Förlåta kunde han inte. Lik en krigsveteran kunde vakna i kallsvett när han tänkte på ohyggligheterna han varit med om, så kunde Gustav vakna mitt i natten och minnas pikarna och slagen.
Han frågade sig själv om han hatade Sture. Någon riktig hatkänsla tyckte han inte att han hade, mera att hämnden var någon form av upprättelse för de mindervärdighetskänslor som plitarna skapade hos honom och av vad han kunde döma också hos de andra intagna. Hat och hat förresten. Visst kände han en intensiv avsky mot Sture. Och visst ville han skada honom. Skada honom för att han kränkt hans människovärde. Skada honom för att han varit elak och ned-värderande mot honom. Helt i strid med hur en plit skulle behandla de intagna. Något direkt hat tyckte han inte att han kände.
Och ibland frågade han sig om han var rädd för Sture, om han var arg och ilsken över hans beteende och att det skulle vara det som gjorde att han avskydde honom? Tja, kanske var det så. Men han skulle inte drömma om att på något sätt visa eller antyda för Stura att han hatade honom. Då skulle Sture kunna misstänka att det var han Gustav som tillfogat honom nålsticken, som han planerade. Ingen av de andra interna visade ett öppet hat mot plitarna, men kanske var det också av självbevarelsedrift.
Jodå, det skulle onekligen kännas bättre om han fick sin hämnd. Det var ju inte hämnd på samhället han ville ha, även om han likt polismästaren Albertsson kunde tycka att två år var ett långt straff för ett pojkstreck i fyllan och villan. Nej, det var hämnden mot plitarna och plitarnas tyranneri och särskilt mot Sture. Det kunde räcka med fängelsestraffet. Att bära med sig fängelset efter avtjänat straff kändes förnedrande. För många med hämndplaner var det nog hämnd på samhällets institutioner de var ute efter och då kanske mot poliser och andra som inte hjälp dom när de behövde hjälpen.
Greven av Monte Cristo och hans hämnd hade han läst om. Här är det dock inte på fångvaktarna som greven av Monte Cristo hämnas utan på de som fått honom inspärrad på fängelseön If. Människor som han hatar mera än allt annat. BigBengt på High Chaparral hämnas på samhället. Han svor på att aldrig betala in ett öre i skatt efter att ha känt sig orättvist behandlad av kommunen. Trots benäget bistånd av den före detta advokaten fick han på ålderns höst ett kortare fängelsestraff. Då hade han hunnit bygga upp en mycket imponerande och synnerligen framgångsrik verksamhet.
Men alla andra som liksom han satt inne för första och enda gången i sitt liv. Varför hämnas inte dom? Det var ett känsligt ämne på anstalten och inte lätt att ta upp med dom han visste satt här för första och kanske enda gången. Om flera hämnades skulle plitarna inse att de inte kunde göra hur som helst med de intagna. Det fanns en ständig konflikt mellan de intagna och plitarna. Vilken förfärlig arbetsplats de har. Det är kanske inte så konstigt att de blir som de blir. Sadistiska. Intoleranta.
Många av de intagna var yrkeskriminella och de verkade inte bry sig om plitarnas ganska omänskliga behandling av dom. Det verkade som de var vana och att det skulle vara så på en anstalt. Att de på något sätt skulle förlåta plitarna är otänkbart. De tyckte lika illa om plitarna som han gjorde.
Av de yrkeskriminella, som han kom i kontakt med, förstod han att de ville känna tryggheten i att tillhöra en krets där de kände sig hemma. En slags andra familj. Kanske trodde de inte sig om att kunna klara ett vanligt svenssonliv. En del verkade få en kick av att göra något de skulle kunna åka fast för. De verkade också känna varandra från det de var små. De hade vuxit upp i samma område. De håller ihop och de har ett starkt nätverk med en inre cirkel, som styr nätverket. Smeknamnen de nu har som vuxna har de fått redan som barn.
När han väl kom ut gällde det att klara ut hur Sture och familjen rörde sig. Vilka fritidsintressen han hade och vilka arbetstider han hade så att han kunde planera nålstick efter nålstick. En tanke som slog honom var hur han själv skulle känna sig efter det att han fått sin hämnd. Befriad? Tillfreds? Nöjd med vad han gjort? Han insåg att tanken på hämnd, och all den tid han spende-rade på att komma på sätt att djävlas med Sture, på sätt och vis skapade ett band mellan honom och Sture. Förhoppningsvis skulle detta band försvinna när han väl fått sin hämnd så han kunde gå vidare utan anstalten och Sture hängande över sig.
Huruvida plitarna kände till hans sysselsättning som parkeringsvakt visste han inte. Men det skulle vara ett stort nöje att lappa dom. Som parkerings-vakt kunde han röra sig lite som han ville utanför tjänsten. På fängelsets parke-ring där plitarna hade sina bilar och på Stadionkyrkans parkering på Stensjöga-tan.
En halvtimme innan gudstjänsten skulle börja satt han i bilen på par-keringen på Stensjögatan. Han hade väntat även förra söndagen, men då hade Sture och Mona inte kommit, men idag parkerade de sin Volvo på parkeringen där han satt i bilen och gick in i kyrkan. När de försvunnit bakom dörren så körde han till Bullerbäcksgatan. I bilen hade han ett paket som han satt en adresslapp på. Han tog paketet i ena handen och en tub superlim i den andra och ställde sig framför dörren, där han tryckte in innehållet i tuben i låset. Limmet torkar på några sekunder. Det skulle krävas en låssmed för att få upp dörren.
För säkerhets skulle hade han ändrat registreringsnumret på bilen. Golfens FGF 951 hade med lite vit målarfärg blivit EGE 951. Om nu grannarna skulle kolla numret under de minuter som det tog för honom att gå fram till dörren och göra sitt nålstick.
När han målade över registreringsnumret ute vid pistolskyttebanan kom han att tänka på en historia som han hörde när han var barn. Skomakaren Ville i Mariannelund ringde polisen.
- Det står en bil på torget som har H där fram och V därbak.
Polisen avbröt sin kaffepaus och rycker ut som det gällt ett mord. Jodå, mycket riktigt stod en lastbil parkerad på torget lastad med ett stort lass ved. Men nog var registreringsskyltarna korrekta med Kalmar läns länsbokstav H såväl fram som bak. Poliserna kunde bara konstatera att Ville än en gång dragit dom vid näsan.
När han målade över Ena på bakplåten tänkte han på att det är just på bakplåten som man ser att bilen tillhör en bagare. Men kines var han inte även om han körde omkring i en rishög.
Skulle han mot förmodan fastna i en poliskontroll skulle han säga att någon hade haft roligt på hans bekostnad, men kanske var det också så att någon hade förberett sig för att stjäla bilen. Vad man nu skulle med en gammal Golf till. Han körde Bellevuevägen tillbaka mot Ribevägen. Paketet behöll han. Det kunde kanske vara bra till ett annat nålstick.
På tisdagskvällarna spelade Sture kort med de andra plitarna. För det mesta höll de till hos en plit som bodde på Kirseberg. Mona vägrade att köra Sture till pokerkvällarna så han fick hålla sig nykter så han kunde köra hem. Så där stod Volvon i nerförsbacken mot flerfamiljshuset. Med ett antal superlimtuber under höger bakhjul och ett tomt däck så skulle de bli lite besvär för Sture. Superlimtuberna köpte han på Claes Ohlson på Triangeln och betalade kontant så att det inte skulle kunna gå att spåra inköpet.
Han låtsades plocka skräp med en lång tång som skräpplockarna brukar använda sig av. En svart sopsäck hade han fäst med ett bälte runt midjan. Superlimtuberna petande han in framför bakdäcket på vägen nerför backen och på vägen tillbaka stack han hål på däcket med en mycket vass syl som han mon-terat på tången. Han fortsatte att plocka skräp upp mot Vattenverksvägen. Golfen hämtade han på parkeringen mitt emot Perssons Glas.
Sopsäcken stoppade han i sopnedkastet när han kom hem och tången kapade han av med en bågfil. På vägen till jobbet körde han via hamnen där han släppte ner de två tångbitarna i vattnet långt från varandra.
Det fanns inte så många tillfällen att komma åt Sture förutom bilen och radhuset. Man kunde ställa klockan efter honom när han körde till jobbet i Kirseberg. Han körde Bellevuevägen ner till Stadiongatan. Vid gamla trikåfabri-ken tog han till vänster och körde Nobelvägen raka spåret till Kirseberg. Som-marmorgnarna lyste solen honom i ansiktet.
Via en kontakt i USA hade Gustav kommit över en blå laser. Införtullad som grön laser. Vid stoppljuset i korsningen mot Spånehusvägen strax efter Nobeltorget låtsades han kontrollera felparkerade bilar. Hade han tur så fick Sture stanna för stoppljuset och det kunde han i viss mån kontrollera genom att trycka på knappen för gående. När Sture stannade bländad av solen riktade han den blå lasern mot hans ansikte. Det måste ha gjort ont för han ryckte till där han satt bakom ratten i sin bil.
Det Gustav skulle mista var kopplingen mellan behandlingen han fått på fängelset och tjuvnypen. Att Sture skulle inse att förtryckare som han får hämnare. Men det fick väl lösa sig på något sätt. Kanske skulle han kunna skicka ett brev till Sture för att visa kopplingen. Klistra och klippa ur Sydsvenskan och Metro. Ja, det var kanske ett sätt.
När Sture kom till anstalten uppsökte han anstaltsläkaren och klagade på att han hade ont i ögonen och han hade till och med lite svårt att se. Han hade blivit bländad av solen och det stack till i ögonen. Mona lovade att hämta honom efter det att hon slutat i butiken. Hon tog bussen till Värnhem och sedan prome-nerade hon den korta vägen till anstaltens parkering. De hade var sin uppsättning bilnycklar. Mona satte sig i bilen för att vänta på att Sture skulle komma ut. Hon hade aldrig sett anstalten på så nära håll. ”Vilket förskräckligt ställe”, tänkte hon.
- Vad har hänt?
- Jag vet inte, bara att det smärtade i mina ögon när jag körde hit i
morse.
- Vad säger anstaltsläkaren?
- Att jag skall vila ögonen i någon månad, men vad smärtan beror
på kunde han inte säga. Så han sjukskrev mig en månad till att börja med så får vi se sedan, säger han.
- Har du ont någon annan stans än i ögonen? Huvudvärk eller så?
- Nej, bara i ögonen
- Du kunde i alla fall se bilen och gå utan hjälp, så så långt är det
bra.
- Jo
- Nu kör vi hem. Det skall bli skönt att ha dig hemma. Blunda nu
och slappna av lite grann.

Fan, tänkte Mona, på något sätt måste jag få bort honom härifrån. Det har hänt lite för mycket under tiden han jobbat på anstalten för att det skall vara tillfälligheter. Är det någon som djävlas med honom för att han är fångvak-tare? Och jag får ju också min beskärda del av skiten. Men vem vill ge en snart femtioårig fångvaktare ett jobb? Men det här kan inte fortsätta. Själv lär han inte söka ett nytt jobb. Jag måste hitta en lösning. Hans kollegor extraknäcker på sta’ns nattklubbar, men det kan inte vara särskilt välbetalt. Och min lön klarar vi oss inte på. Och kontorsjobb? Förtidspensionering är han alltför ung för. Ban-kerna behövde väktare. Ja, kanske.
BANG! Smällen måste ha hörts över hela Malmö. En bil hade sprängts på anstaltens parkering på Kirseberg. Den tekniska undersökningen vi-sade att det var en hemmagjord bomb som hade sprängt en av bilarna. Delarna flög över hela parkeringen. Den tidsinställda bomben hade gått av kl 17, men var ställd på 1715 då parkeringen skulle varit full av plitar som skulle hem från anstalten. Nu skadades ingen människa.
Sjukt våldsamt, tänkte Gustav, men tydligen är det någon, som har tagit mod till sig för att hämnas på plitarna. Tur att ingen blev skadad. Den som planerade och iscensatte detta måste ha känt ett ursinnigt hat mot plitarna. Den signalen måste ha varit tydlig för var och en. De kunde ju bara föreställa sig vad dom hade hänt om parkeringen varit full av plitar på väg hem. Nu var Sture hemma på grund av sjukskrivningen. Jag måste få till stånd ett möte med honom.



?




Kapitel 7 Mötet

Någon månad efter laserattacken låtsades Gustav dela ut reklamblad i brevlå-dorna på Bullerbäcksgatan. Det är en vacker sommardag. Han ringer på hos Sture och frågar om han känner igen honom.
- Jodå, även om jag ser lite dåligt just nu så nog kommer jag ihåg
dig.
Gustavs besök var ett avbrott i Stures annars ganska enformiga var-dag. Den lilla tomten krävde inte mycket arbete. Nya parkettgolv hade han lagt in i de små sovrummen och i köket. I entrén hade han lagt ett klinkergolv. Det gick ganska bra att arbeta med huset även om han hade besvär med ögonen.
- Vi var kanske inte de bästa vänner på Kirseberg, försökte Gustav.
- Pack som pack, svarade Sture
- Jo, det var nog så du såg på oss. Stör jag dig förresten?
- Stör och stör. Vad vill du?
- Egentligen ingenting. Som du ser jobbar jag som reklamutdela-
re. Det är inte många jobb som sådana som jag kan få. Och så såg jag ditt namn på brevlådan. Vi har ju träffats dagligen under 16 månader nu och det är nästan som jag saknar dig.
- Haha, den saknaden tror jag inte är så stor.
- Vad har hänt med dina ögon?
- Jag vet inte. Helt plötsligt när körde till jobbet så smärtade det
till. Läkaren på anstalten tycket jag skulle sjukskriva mig och vila ögonen och det är det jag gör nu.
- Du har kanske överansträngt dom, svarade Gustav.

Detta var ju ett märkligt sammanträffande, tyckte Sture. Att det stod Wilhelmsson på brevlådan behövde ju inte betyda att det var just han Sture som bodde här. Å andra sidan, delade han ut reklamblad – och det kom ganska många nu för tiden – så kanske han sett honom under tidigare rundor. Gustav kände han som timid och vänlig, alltid med ett leende på läpparna och ett försök att vara skämtsam. Det var inte så ofta han fick besök och besök som besök även om detta var ett oväntat besök.
- Jag skulle just dricka kaffe, så kom in på en kopp om du inte har
alltför bråttom.
- Det skulle vara gott med en kopp, svarade Gustav.
De satte sig vid bordet i den lilla trädgården, som pryddes av en liten gräsmatta och en rosenrabatt längs ena väggen. I flaggstången hängde en gulochblå vimpel.
- Har du någon kontakt med de andra som blivit frisläppta, testade
Sture.
- Absolut inte. Det var kyrkoherde Simonsson som hjälpte mig till
jobbet med lite av ett villkor att jag skulle hålla mig ifrån de jag lärt känna på an-stalten. Kontakten med de yrkeskriminella var mest på andra sidan bordtennis-bordet.
- Ja, du spelade en hel del och om jag inte minns alldeles fel så fick
du åka till finalen på Österåker. På tal om Simonsson så är han en klok karl och inte särskilt prästig av sig. Det var hyggligt av honom att hjälpa dig. Har du nå-gon kontakt med honom nu?
- Nej, men som ett litet bevis på min uppskattning för det han har
gjort för mig går jag ibland på hans gudstjänster i Hyllie kyrka.
Detta gick bättre än vad Gustav hade hoppats på i sin vildaste fantasi. Men hur skulle han komma in på vad han verkligen ville säga.
- Hur länge har ni bott här, försökte han
- Lite drygt tre år
- Det är ett lugnt och trivsamt område med mycket grönska
- Jodå, vi trivs mycket bra här.
- Hur trivs du med jobbet?
- Mycket bra. Jag var kontorsanställd innan, men detta är mera om
växlande.
- Är du aldrig ängslig för att någon skall känna igen dig när du och
frun går på bio eller ni går och handlar eller när du går på fotboll på Stadion?
- Det har jag egentligen aldrig funderat på. Jobbet är en sak och fri-
tiden en annan. Återfallsförbrytarna tror jag inte skulle komma på tanken att kontakta mig eller ens säga hej.
- Nej, de är ju återkommande gäster och som gäst måste man visa
värden en viss respekt. Haha
- De andra sprids över landet så risken är inte så stor. Det är inte
direkt gratis att ge sig på en statstjänsteman.
- Nä, det förstås. Jättegoda bullar, har du bakat eller är det som
skåningarna säger ”köpe”
- Dom har jag köpt här borta på Konsum mitt emot Hyllie kyrka.
Det gällde att skapa förtroende så att Sture inte bara bad honom
fara och flyga innan han hunnit antyda kopplingen mellan Stures beteende på anstalten och nålsticken. Ögonen var kanske ett lite för grymt nålstick, men hur som helst.
- Ni kanske inte brukar gå i kyrkan? Ni har ju annars väldigt nära
till Hyllie kyrka härifrån?
- Jodå, vi brukar gå till Missionskyrkan uppe vid Stadion och
Mässhallarna.
- Är ni aktiva i Missionskyrkan.
- Nej, det är mera en vana sedan barnsben. Det började redan med
söndagsskolan.
- Det verkar som vi båda är smålänningar. Du måste vara någon
stans från Västervikstrakten av dialekten att döma.
- Jodå, det stämmer bra det. Och du?
- Jag kommer inte långt därifrån. Hultsfred antar jag att du känner
till.
- Mycket väl. Det var där jag träffade min fru Mona. På en dans
Folkets Hus faktiskt.
- Se, där, där har jag varit många gånger. Men inte haft lika stor tur
som du. Och nu bor vi båda i Malmö.
- Tänker du stanna kvar i Malmö?
- Här har ju Simonson hjälpt mig med både jobb och lägenhet och
Malmö är lite mera spännande än Hultsfred. Vad tycker du själv om Malmö?
- Själva sta’n är perfekt om det inte varit för malmöborna. Haha.
- Du menar drygheten och dialekten?
- Nej, det får man stå ut med, men ända sedan vi flyttade hit har det
varit problem med än det ena och än det andra. Tex var det någon som limmade locket på vår brevlåda. När Mona var och handlade på Willys i Limhamn så hade någon klippt av ventilen på ett bildäck. Mona körde hem och vi fick byta hela hjulet. Och sedan är det någon som har smetat någon skit i låset till ytterdör-ren. Det är för mycket invandrarpack i Malmö.
- Då har ni blivit oskyldigt drabbade.
- Visst, vad skulle vi ha gjort dom?
- Och du tror inte att det är någon som vill hämnas på dig?
- För vad då?
- Ja, du klämde mina fingrar i celldörren om du kommer ihåg. Och
en gång trampande du på min fot så det gjorde riktigt ont.
- Det har jag inget minne av. Skulle du vilja hämnas?
- Jag tror på Simonsson att man skall förlåta. Har du någon annan
som du kan misstänka?
- I så fall skulle det vara alla förstagångsförbrytare.
- Då har du några att välja mellan. Det jag undrade många gånger
var varför ni kriminalvårdare vårdade oss så illa. För vård var det sannerligen inte. Tittar man i de instruktioner som finns för kriminalvårdare så borde vi fått ett helt annat bemötande. Nu tror jag inte att detta gäller bara Kirseberg utan över hela landet.
- Dom som kommer till oss är ju samhället avskum. Pack som inte
förtjänar annat. Tänk så mycket skattepengar vi skulle sparat om vi infört döds-straff. Och muslimer skulle halalslaktas. Straffen är alldeles för milda och de in-tagna har det alldeles för bra. För många är det ett bra sätt att skaffa sig mat och husrum.
- För två veckor sedan sprängdes en bil på anstaltens parkering.
Tror du att det var någon som ville hämnas?
- Jag läste också om det där, men samma dag skulle en medlem i
K-falangen släppas och jag tror att M-falangen tog fel på bil.
- Ja, så kan det ha varit.
- Jättebra att de tar kål på varandra. Ju flera som försvinner av dom
desto bättre.
- Var du likadan när du jobbade som kontorsanställd?

Där tog Gustav en risk som han kanske inte skulle ha gjort och framför allt inte just nu. Men Sture reagerade inte utan sa:
- Nä, där hade vi inget pack. Missförstå mig rätt. Du är bra och de
vi får in är inte lika bra.
- Anstaltsledningen måste ha känt till hur ni behandlade de in-
tagna?
- Jo, det kan inte ha undgått dom.
- Kriminalvården skall ju se till att vi kommer ut som laglydiga
medborgare som jobbar och betalar skatt.
- Jo, men nu blir det inte så. Kriminalvården är som politiker, säger
en sak och gör en annan. Och vem bryr sig.
- Brukar du gå på Stadion för att titta på fotboll?
- Jo, det händer. Mona är inte intresserad så jag brukar få gå ensam
eller med någon av kollegorna.
- Det verkar som om MFF vinner Allsvenskan i år också.
- Ja, det ser ut så
- Det är som presidentvalet i Finland. De väljer president och han
heter Kekkonen.
- Ja, MFF har vunnit ett antal år i rad nu.
- Har du barn?
- Vi har en dotter som läser i Lund
- Skönt att höra för här i Malmö är det lätt att komma i dåligt säll-
skap och då vet man inte vad som händer med barnen
- Visst är det så
- Får ni inte gå på kurser för kriminalvårdare ibland? Det kan ju
vara trivsamt att komma ifrån Malmö och jobbet en stund
- Jo, Krim försöker komma tillrätta med problemet med återfalls-
förbrytare.
- Har dom något recept?
- Arbetsgemenskap i samhället. Precis som Simonsson fixade jobb
och bostad åt dig.
- Jo, det är nog receptet. Det finns ju många organisationer som
jobbar på att återföra brottslingarna i samhället. KRIS hade vi ju på fängelset, och de vet vad de talar om. Bråttsförebyggande rådet kanske skulle öka takten.
- Vad drömde du om att bli som vuxen när du var barn?
- Polis tror jag. Det verkade spännande att jaga bovar. Och du?
- Kanske byggare som min far. Jag jobbade på en trähusfabrik innan jag kom till Malmö. Antingen ett eget litet byggföretag eller att jobba på ett.
- Du satt inne för rattfylla. Men var gjorde du egentligen.
- Jag lånade en gaffeltruck och körde omkring på fabriksområdet berusad en lördagskväll.
- Det var kanske inte det allvarligaste av brott. När du kom till oss så sa Hultsfredspolisen att du fick ett oförtjänt hårt straff.
- Jo, och det tyckte nog ägarna till Standardhus också. Så skulle jag be på mina bara knän så tror jag att jag skulle få komma tillbaka.
- Vill du det?
- Egentligen inte. Stämpeln sitter där – truckfyllot. Hemskt för mina föräldrar som får lida för det jag gjorde. Och jag trivs i Malmö. Jobbet som re-klamutdelare är inte så upplyftande och så jobbar jag också som parkeringsvakt. - Tack vare Simonsson.
- Jag önskar att många förstagångsförbrytare fick den uppbackning du har fått. När det gäller yrkesförbrytarna så vete fan vad man skall göra med dom. Bara göra det så djävligt som möjligt för dom under tiden de sitter inne för att planera nya brott när de kommer ut. Många av dom är ju riktigt smarta och lägger upp stötar som de sedan säljer
- Lysande Sickan, haha
- Jo, Jönssonligan är roliga
Det var ju bra så långt att Sture inte misstänkte honom för nålsticken. Men på något sätt ville han att Sture skulle förstå att nålsticken hade varit en hämnd för elakheterna på anstalten. Hur det nu skulle gå till utan att han själv blev misstänkt.
- Om du ursäktar mig så sluter jag ögonen lite, men vi kan väl prata
ändå
- Gör du det. Jag antar att doktorn ville att du skulle vila ögonen
- Jo det rekommenderade han
- Skulle det inte vara vilsamt för ögonen om du bar solglasögon?
- Jättebra tips, tack så mycket
Sture lutade sig bakåt i stolen och slöt ögonen. Nu känner han sig trygg, tänkte Gustav. Men hur skall jag få honom att förstå att attackerna mot honom är en hämnd?
- Du kanske inte vill prata om Kirseberg?
- Det är helt ok. På samma sätt som du säger att du saknar mig så
saknar jag jobbet och kamraterna. Anstaltsledningen skickade blommor till mig och det uppskattade jag. Men några besök har jag inte fått. Var och en har väl nog med sitt.
- Så är det ju
- Varför skiljer man inte på förstagångsförbrytarna och yrkesför-
brytarna?
- Det vore kanske en bra idé. Du menar att ha olika anstalter för
dom
- Jo, precis.
- Det har man i viss mån. Så’na som döms för rattfylla brukar man
sätta på öppna anstalter med någon form av vård. De skall också ha sysselsätt-ning i det jobb de skall ägna sig åt när de kommer ut.
- Men på Kirseberg var det inte så
- Det har nog med resurser att göra. Blev du aldrig kontaktad av
några av de yrkeskriminella som ville att du skulle jobba med dom
- Nä, jag såg nog för snäll och för dum ut för det
- Haha
- Det är inte bra att samhället inte kan knäcka problemet med åter-
fallen. Nästan hälften kommer tillbaka till oss inom ett par år. Inom tre år kom-mer 70 % tillbaka.
- Har du själv inga idéer om vad man skall göra?
- Dubbelt så hårda straff så de hålls inne så länge som möjligt. Ju
kortare tid de får vara ute desto mindre tid får de för att djävlas med vanliga, he-derliga medborgare.
- Kanske kan man exportera dom till Sibirien precis som Stalin
gjorde?
- Vilket Gustav sade som ett skämt och med ett leende, vilket Sture
naturligtvis inte noterade med sina slutna ögon.
- Absolut och där det är som kallast.
- Det viktigaste är nog att försöka hålla dom åtskilda. Det enda som
rör sig i huvudet på dom är att söka hitta nya sätt att komma över pengar.
- Tyvärr är det nog så att anstalten är en perfekt mötesplats för
dom. På många av dom har jag förstått att de saknar anstaltslivet när de varit ute en stund. Här har de ett hem med ordning och reda och en viss form av omsorg. Här får de bra och näringsriktig mat. Så långt är det naturligtvis bra, men det är i grunden fel.
- Många av dom som satt inne hade barn och då blir det särskilt
grymt att bli frihetsberövad.
- Det borde de ha tänkt på innan de begick brottet de satt inne för.
- Eller innan de skaffade barn.
- Det kan vara svårt att så att säga byta jobb
- Det är ju precis det som de skall göra
- Vad tror du om att förvara oss förstagångs- och förhoppningsvis
engångsförbrytare i hemmet med en övervakare som kommer och tittar till oss?
- Fullständigt vansinne. Då kan de ju komma och gå som de
vill. Det är väl inget straff. De har ju begått ett brott och det skall de straffas för.
- Kanske tänkte mest på mig själv och de som är i en liknande
situation. Kontakten med de yrkeskriminella är kanske inte direkt positiv och kanske inte miljön heller. Lite hatisk blir man nog både mot samhället och mot personalen på anstalten.
- Känner du dig hatisk?
- Ja, det kan jag inte förneka. Och förnedrad som människa
- Jag har aldrig talat med en före detta intagen på det här sättet
förut. Kanske skulle vi ha sådana här samtal med förstagångsförbrytare som du.
- För att ett sådant samtal skall fungera så måste de som talar med
varandra mötas på samma nivå. Inte som fångvaktare och fånge. Att vi kan prata nu beror kanske på att du är hemma på din fritid eller sjukskrivningstid i din egen trädgård och jag reklamutdelare och vi är utan uniformer.
- Vaddå. De intagna har väl inga uniformer?
- De har i alla fall inte sina egna kläder utan är utklädda till en
sämre sorts människor. Internen har ju också en personlig värdighet och ett människovärde och en integritet som han värnar om.
- Det har jag aldrig tänkt på
- Och som kriminalvårdare är ni utklädda till en bättre sorts män-
niskor
- Det låter nästan som på en teater. Haha
- Jovisst är det som en teater. Med din uniform spelar du din roll
och med min uniform spelar jag min roll. Det är precis som du sätter på en jakt-hund hans band om halsen med telefonnummer. Skulle hunden springa bort ef-ter någon räv eller något rådjur så kan den som hittar hunden ringa ägaren. Men hunden vet i alla fall att med det halsbandet på så skall den jaga. När halsbandet tas av så är den sällskapshund igen. Det är samma hund men två olika roller. Och så är det väl med oss också i anstaltsteatern. Vi spelar olika roller. Med uni-form spelar vi en roll och utan spelar vi en annan roll.
- Jo, nog känner man sig på ett annat sätt i uniformen
- Tycker du om att gå i uniform?
- Det gör jag faktiskt
- Jag är nog inte uniformstypen. Och särskilt inte i den pajas-
uniformen som fångvården klär ut sina intagna i.
- Nä, den ser onekligen lite lustig ut, men de kan ju inte gärna se ut
som generaler eller amiraler. Haha
- Nej, det får vara måtta på elegansen, Skulle det vara fullständigt
omöjligt med vanliga blåjeans och en kavaj? Sådana har jag hört att de har i ame-rikanska fängelser.
- Jo, uniformen påminner lite om Charlie Chaplin. KF har ju sitt
basmode. Kanske skulle man kontakta deras modeskapare. Haha
- Jag kanske stör dig alldeles för länge. Men det är roligt att prata med dig.
- Du stör inte. Det blir lite enahanda att gå hemma hela dagarna. Bil kan jag inte köra innan mina ögon har läkt. Så jag är hänvisad till huset. Och Mona jobbar i affär och kommer inte hem förrän vid sjutiden. Men du kanske vill dela ut dina reklamlappar.
- Brevlådorna är öppna dygnet runt så det är ganska lugnt. Och jag har inte så mycket annat att göra. Jobbet som parkeringsvakt börjar jag inte för-rän kl åtta i morgon.
- Vill du ha mera kaffe? Det finns mera i bryggaren ute i köket.
- Ja tack, då hämtar jag bryggaren och fyller på. Hur lång tid tror du det dröjer innan du kan börja arbeta igen?
- Till hösten så tror anstaltsläkaren att jag skall vara fullt återställd.
- Skönt att höra. Det jag funderade på under tiden jag satt inne var
att det är ju internen personligen som straffas och inte det han gjort.
- Hur menar du då?
- Jo, det jag gjorde i fyllan och villan var ju förskräckligt. Och det
är det jag skall straffas och skämmas för. Inte jag som person.
- Knepigt, det förstår jag inte.
- Det jag försöker göra är att skilja på mig som person och brottet
som jag begått.
- Vi kommer ju alla i ett paket och vi kan inte sortera ut bra och då-
ligt i paketet.
- Nej, men vi kan ta ut själva brottet och känna att vi gjort fel. Jag
ångrar naturligtvis det jag har gjort, men det slog helt slint i huvudet på mig.
- Skulle du kunna slå i lite kaffe åt mig?
- Visst. Hel eller halv kopp? Hur många sockerbitar vill du ha?
- En halv. Socker har jag redan. Haha
- På tal om interner. Brottsoffren vill ha sin hämnd. Tänk på
dom. Annika Östbergs pojkvän mördade. Det är klart dom vill att hon skall
känna att sådant gör man inte ostraffat.
- Jo, men så fick myndigheterna smuggla ut henne ur USA också.
- Ja, i det fallet tycker jag nog att hon suttit inne tillräckligt länge
för att ha varit medhjälpare.
- Men jag tror inte att Standardhus vill ta hämnd på mig, men ta nå-
gon som blir lemlästad för livet av någon galning som slår ner en vilt främmande människa på öppen gata. Sjuka galningar skall in på mentalsjukhus och behand-las. Fängelse är inte rätt ställe för dom.
- Nä, sådana vill vi inte ha. Och sedan skall de ersätta skadan med
råge för den de drabbat.
- Jo
- Men säg att denne galning inte är så galen att han platsar på ett
mentalsjukhus?
- Tja, då är han ju ändå en risk för personalen på anstalten.
- Då kanske det räcker med att han ersätter skadan så att det blir
ett ekonomiskt avbräck för honom och kanske livslångt med skuldsanering.
- Och så Sibirien
- Kanske vore det också bra om förövaren finge möta offret för att
han skall se att det är en medmänniska som han tillfogat lidande
- Och du tror att han bryr sig?
- Kanske, kanske inte, men att han kan förstå att han gjort någon
något illa. En människa som nu sitter framför honom med sina skador. I bästa fall ångrar förövaren sig.
- Fan tro’t
- Det vore bra om förövaren inser att han har gjort något fel. På
samma sätt som det är svårt att få en alkis att erkänna att han är alkis. Den som han har skadat måste ställa sig frågan varför och varför just jag och just då. Vid konfrontationen kan han få svar direkt.
- Du har funderat en hel del på det här?
- Under 16 månader hinner man fundera en del.
- Har du flera idéer?
Att Gustav tyckte att fängelserna skulle läggas ner skulle ju drabba Sture så det kunde han inte gärna berätta. Nu gick det i alla fall att prata med Sture. Och hämnden hade han fått. Ångrade sig gjorde han inte, även om det inte var särskilt upplyftande att Sture inte kunde se ordentligt.
- Kanske är det så att man redan på dagis kan klara ut vem som
blir kriminell och vem som blir en skötsam skattebetalare? Barn som är utåtage-rande och lite våldsamma. Att kunna ta itu med dom redan på ett tidigt stadium.
- Tror du verkligen på det?
- Nej, men det kan vara en tankställare.
- Inte för mig.
- Förutom att man skall skilja de yrkeskriminella från förstagångs-
förbrytarna så tror jag det vore bra om man också kunde dela upp yrkesförbry-tarna i dom som sitter inne för andra gången och de som suttit inne tre och flera gånger.
- Ja, och inte hunnit etablera sig i yrket riktigt. Haha
- Ja, kanske någon går att rädda. Många är ju bara hantlangare till
de stora grabbarna. Och som jag nämnde tidigare om respekten för individen. Att fångvården behandlar alla med samma värdighet, så att de känner att de är en kugge i samhället.
- Fast i fel maskin. Haha
- Det blir inte lika lätt med pedofilerna. Det hjälper inte att man
skär snoppen av dom. Sjukan sitter i huvudet och de skall in på hispan och inte släppas ut innan de är helt hjärntvättade.
- Då tömmer man ju hela katolska kyrkan på präster. Haha
- Där är jag helt inne på din linje – halalslaktas. Barn som anför-
tros vuxna måste känna sig trygga. Och här kan man undra – på tal om hämnd – vilken hämnd barnen tar som vuxna på dessa pedofilpräster.
Gustav kände att han nog inte kunde vara mera precis om sin hämnd och bestämde sig för att låta saken bero. Detta hade ju gått mycket bättre än han vågat hoppas på. Och såhär i enrum så gick ju Sture att prata med. Kanske skulle han få flera tillfällen.
- Du undrade om jag hade flera idéer. Kanske kunde de som sitter
inne andra resan få komma ut på dagarna för att jobba på en byggarbetsplats med full lön och någon form av övervakning. Då skulle de ha en bra slant med sig när de muckar och så får de nya kontakter. Och blir inte lika benägna att göra ett snabbt klipp när de kommer ut.
- Det är väl inget straff. Och för en som är arbetslös är det ju rena
belöningen.
- Men det kan vara ett första steg bort från en brottslig bana.
- Ah, det går aldrig att få ordning på buset.
- Kanske inte, men försöker man inte så blir det som det alltid har
varit.
- Ja, det förstås
- Vad tycker du själv att man skall göra?
- Jag vet faktiskt inte. Kanske är det så att en del av mänskligheten
är pack och bus och så får vi ta hand om dom på det sätt vi gör idag.
- Genetiskt, menar du
- Jo, visst ser det ut att vara ärftligt många gånger.
- Det vore ju lite hemskt om det vore så, men det har faktiskt visat
sid att arvsmassan hos grova kriminella är annorlunda än på oss andra.
- Du har läst på. Haha
- Tid har jag ju haft. Det man måste bryta är nätverken. De yrkes-
kriminella känner varandra sedan barnsben och nätverket är som en andra familj för dom.
- Jo, det märker vi på anstalten.
- Det vore kanske inte alltför svårt att kartlägga nätverken och
skilja de interner som ingår i samma nätverk åt?
- Det var en bra idé du kom med där. Den skall jag framföra till an-
staltsledningen. Du kanske skulle skriva ner dina idéer och skicka till Krim?
- Tror du att de bryr sig?
- Vi vill ha bort återfallen. De svarar för huvuddelen av brotten.
Då skulle ju politikerna verkligen satsa på dom.
- Dom gör nog vad dom kan. Kanske är det Krim som inte kan.
- Vad skulle du vilja göra
- Låsa in dom för gott. Yrkeskriminella skall inte gå lösa. På
samma sätt som kamphundar inte skall gå lösa.
- Det låter drastiskt.
- Det är en liten del av de yrkeskriminella som begår huvuddelen
av brotten. En 80/20-regel. Den gruppen borde det inte vara så svårt att hålla stenkoll på. Jo, det kan låta lite drastiskt, men vad skall man göra. Har du något tips?
- Jo, det har jag också funderat över. Även om de jag träffade på
Kirseberg var som vilka normala människor som helst, så när de kommer ut så har de sin inriktning klar. En permanent övervakning med GPS tror jag skulle hjälpa att – som du säger – hålla stenkoll på dom.
- De vill ut och därför uppför de sig väl när de sitter inne.
- Så efter andra eller tredje domen menar du att de skulle spärras
in för gott?
- Ja, det menar jag
- Men vissa har bättre advokater än andra.
- Visst är det så och detta är inte så enkelt, men principen tycker
jag är ganska klar
- Nej, nu måste jag ge mig iväg. Tack för kaffet och för pratstun-
den. Krya på dig. Jag hittar ut själv.
Tja, summerade Gustav. Kanske fick han sig en tankeställare. Efter explosionen på parkeringsplatsen är det livsfarligt att vara mera konkret om hämnden än jag var. Förhoppningsvis slipper jag se honom flera gånger och jag kan lägga detta bakom mig. Reklambladen kastade han i närmaste papperskorg. Nu skulle han inte behöva spela reklambladsutdelare flera gånger. Han sov bättre än han gjort på många nätter. Hämnd är befriande.


Kapitel 8 Sekuritate

Sture gick mer och mer in i sina egna cirklar. Jobbet och pokerkvällarna med kollegorna och så MFFs matcher på Stadion. Åkte på bortamatcherna gjorde han inte. Och så jobbade han på radhuset. Särskilt nu när han var sjukskriven. An-staltsläkaren hade i och för sig föreskrivit att han skulle vila ögonen, men något måste han ju ta sig för. På något sätt kände Mona att de gled ifrån varandra. Hon tycktes sig också märka en viss känslokyla från Stures sida. Kärlekslivet var inte som förr. När de träffades hade han kunnat spela sängkammarBingo så hon efter femte orgasmen i rad kunnat gallskrika: Bingo! Nu blev det långt mellan gångerna.
Också Mona gled in i sina cirklar. Kursen i engelska, bridgekvällarna med Husmorsföreningen, gymmet Gracil Wiking och så naturligtvis jobbet.
Att hon var omtyckt på jobbet förstod hon. Och sälja kunde hon. Butiksägaren skänkte henne de allra senaste kläderna och hon kände blickarna när hon gick omkring i Malmö. Uppenbarligen hade hennes klädsel bra inverkan på kundtillströmningen. Hon sålde bra och kunderna hade förtroende för henne. Framför allt började det komma kunder som ville ha det allra senaste. Inte bara från Malmö utan också från orterna runtomkring. Det var kvinnor som hade pengar att spendera på kläder. Nu började också butiksägaren be Mona vara med när säljarna kom och de skulle välja ut en kollektion för säsongen. Det gällde att sälja ut det de köpte in för när säsongen var över så var det bara att dumpa till GeKås. Ett plagg för tusen kronor såldes till GeKås för kanske en femma. Men det var bättre det än att det skulle hänga i butiken. Så är det med mode.
Det var nog inte riktigt bra för Sture att jobba på anstalten. En ned-brytande omgivning. Nu var han inte samme Sture som hon lärt känna som ung. Sedan hon hämtat Sture på anstaltens parkering hade hon förtvivlat funderat på var det skulle gå att hitta ett nytt jobb åt honom. Kanske fanns lösningen närmare än hon kunde ana. Hon hade hört av en kollega att Securitas behövde folk och det skulle nog passa Sture bra. Men att övertyga honom skulle inte bli lätt. Lite traditionellt gammaldags som han var. Hon fick väl tänka ut något lämpligt. Kanske skulle de bjuda hem kollegan och hennes man på middag?
Hon kollade med kollegan. Jovisst, det skulle vara trevligt tyckte hon. Hon skulle i sin tur kolla med sin man.
Sture blev glad över att Monas kollega och hennes man skulle komma på middag. Sture, som i och för sig inte var någon hejare i köket, hand-lade entrecote, som han marinerade i kaffe och kryddade med HP-sås. Ost skulle de ha till efterrätt, och som förrätt visste han inte just nu, men sill och snaps skulle väl kunna bli bra.
Han lade en vit duk på gripsholmsbordet och ordnade brännvinsglas, ölglas och rödvinsglas och tja det fick väl räcka med rödvin även till osten.
Prick kl 19 kom gästerna. De bodde bara en liten bit ner på en av tvärgatorna till Rudbecksgatan, så de hade promenerat den korta sträckan. Elisabet och hennes man Christer, som var nyanställd på Securitas.
- Skulle det smaka med en gin och tonic, frågade Sture.
- Tack, gärna, svarade Christer. Ta det försiktigt med tonicen. Det
räcker med att du sveper flaskan över. Men gärna en bit citron.
- Det skall bli. Hur är det med Elisabet?
- Jag vill nog ha lite mera tonic.
- Kanske som Mona och jag, knappt hälften gin och drygt hälften
tonic med lite citron i?
- Perfekt!
- Skål och välkomna
- Tack, det var trivsamt att få komma hit. Ni har en lättskött gräs-
matta
- Jo, stor är den inte, så det räcker med en liten handgräsklippare.
- Hur länge har ni bott här?
- Vi flyttade in för fem år sedan.
- Och ni har redan blivit så mycket skåningar att ni har en skånsk vimpel i flaggstången.
- Den hittade vi på Myrorna secondhandbutik på Ystadvägen. Och jag tog den för en småländsk vimpel med de småländska färgerna rött och gult.
- Då har smålänningar och skåningar i alla fall något gemensamt.
- Låt oss sätta oss till bords
- Vill Christer ha bäsk till sillen eller brännvin special
- Har du bäsk, så tar jag gärna det. Man måste vänja sig och det har jag gjort. I början smakade det pest, men när man väl vant sig vill man inte dricka annat brännvin. För smaken skull så skall den vara lite ljummen. Iskall snaps är bara för att dölja smaken på dåligt brännvin.
- Helt ense. Den har stått framme under eftermiddagen. På samma sätt är det ju med öl. Jag har aldrig förstått det där med en iskall pilsner. Då för-svinner ju smaken. Och Elisabet?
- Hur du Special så tar jag gärna det
- Bon appetit!
Mona och Elisabet börja genast tala om den nya kollektionen som kommit in. Mona undrade hur modeskaparna kan veta hur just ett speciellt mode kan slå och sälja. Och varför man inte kan ha två moden samtidigt? Men så har det i alla fall inte varit konstaterade de. Det verkar som om ju dyrare de nya plaggen är desto mera säljer dom. Kanske är det så att kunderna vill visa att de har råd att köpa? Och det går nästan inte att sälja två lika dana plagg. Varje kö-pare vill känna sig unik men ändå visa att hon har det senaste modet.
- Såna bekymmer har inte vi, skämtade Christer. På arbetstid har jag min uniform och på fritiden har jag ett par jeans. Och jag antar att det är samma med dig Sture?
- Visst är det så.
Att Sture inte gillade jeans tänkte ha inte berätta. Jeans tyckte han var ett plagg för kofösare och dom ville han inte identifiera sig med.
- Var har ni köpt sillen? För detta är inte Abba.
- Vi brukar handla fisk nere vid fiskehoddorna vid Malmö Mu-
seum.
- Jättegott
- Får det lov att vara en bit till
- Absolut. Eller bäsk. Haha
- Då blir det både ock
- Du jobbar på Kirseberg om jag förstått Elisabet rätt
- Jodå, och där har jag varit i fem år nu
- Då är det dags att byta jobb. Tre år på första jobbet och fem år på
det andra är ett bra sätt att höja lönen.
- Du jobbar på det nybildade Securitas har jag förstått?
- Jovisst, och vi behöver mera personal. Med dina meriter från Kir-
seberg så har du ett nytt jobb hur lätt som helst.
- Är det riktigt att Securitas är ett dotterbolag till Ceausescus
Securitate, försökte Sture
- Haha, visst. Det svenska dotterbolaget.
- Jättegott kött. Hur har du fått till det här?
- Tack. Kaffemarinerat under tre da’r. Och sedan har jag ugnsbakat
det i folie. Och sedan stekt det lite lätt för att det skall få stekyta.
- Vaddå marinera i kaffe?
- Jodå, och med lite kryddor och lite HP-sås så tycker jag det fun-
gerar bra
- Du är ju riktigt duktig i köket Sture. Skål!
- Dottern Anna som läser i Lund berättade för oss att hon fått köra
matematikmaskin. De stansar hålkort och sedan räknar maskinen med blixtens hastighet. Tänk vad utvecklingen går snabbt.
- Jo, nu finns det maskiner till allt. Diskmaskiner, tvättmaskiner,
bakmaskiner och fan vet vad.
- Snart kan vi ligga i hängmattan och bara se på när maskinerna
jobbar för oss.
- Utvecklingen har gått fort och snabbare kommer det att gå. Nu
finns det till och med datamaskiner för hemmabruk.
- Dottern säger att den datamaskin de har i Lund har en kapacitet
på 3 kilobites vad det nu är för någonting. Och att de nya datamaskinerna för hemmabruk är lika kraftfulla.
- Jo, datagurun Bill Gates har sagt att mera än 3 kilobites behöver
ingen privatperson.
- Det var ett lyxigt vin. Ha ni hittat det på systemet?
- Vi brukar åka till en vinhandel i Dragör. Detta är ett Riojavin som
heter Equador som vi båda är väldigt förtjusta i
- Det skall jag skriva upp.
- Skall jag kolla om du kan får börja jobba hos oss? Garanterat
kommer du att få en högre lön än den du har nu.
- Gärna
Mona visste inte om hon skulle skratta eller gråta av glädje. Detta fungerade bättre än hon kunnat föreställa sig.
- Skål, Elisabet. Nu skall vi skilja kunderna från deras pengar på
måndag
- Haha visst och särskilt damerna från Vellinge som vill vara sååå
eleganta när de går Storgatan fram.
- Nu blir det ost. Den har blivit lite möglig efter att ha stått i kyl-
skåpet några månader så jag tänkte vi skulle bli av med den nu
- Vi kan ju alltid titta på den. Oj, det är ju italiensk Gorgonzola
Jo det är det och det är nog en favoritost för oss. Vi brukar köpa den på Willys. Den här gick hem alldeles själv. Haha
Riojan och Gorgonzolan gick perfekt ihop. Till osten bjöd de dels på Digestivekex och dels Wasa Sport. Det grova knäckebrödet föll gästerna i sma-ken.
- Skål Sture och tack båda för en utsökt middag och ett trivsamt
sällskap. Jag skall göra allt jag kan för att vi skall bli arbetskollegor.
Ett halvår senare var Sture anställd på Securitas. Till en början fick han jobba dagtid. Under nattpassen kunde det vara bra med en hund. Mona och Sture diskuterade att köpa en hund. En dam i Lund hade fått hjärnblödning och kunde inte längre ta hand om sin synnerligen väldresserade hund Sutjok. En ljusbrun, ganska långhårig schäfer som hon hade perfekt pli på. Sutjok kunde göra en massa konster på kommando. Han kunde ligga ”dö’ hund”, han kunde skämmas genom att stryka en tass över nosen. Någon vidare vakthund var han inte men ett mycket trivsamt sällskap under nattpassen.
- När fru Elmnerts blir bättre kommer jag och hämtar henne så hon får se hur Sutjok har det hos oss.
- Det skulle jag uppskatta
Mona märkte att Sture förändrades. Han blev lugnare och inte lika bitsk mot ”invandrarpacket”. Kanske skulle det gå att bjuda hem Alice?
Hon berättade om Alice och att hon gärna ville bjuda hem henne. Kanske kände Sture någon som de också skulle kunna bjuda.
- Nej ingen som jag direkt kan tänka på
- Du hade ju någon här på kaffe när du var sjukskriven.
- Tja, Gustav är trevlig men hur skall jag hitta adressen till honom. Jo, för tusan, den måste ju Simonsson ha. Jag ringer honom direkt.
Alice ja. Hon kom från den fransktalande delen av Kamerun. Hon var yngst bland sju syskon. Fadern har gift om sig med en betydligt yngre kvinna när hans första fru avled i barnsäng. Mamman rymde från sin man ett antal gånger men efter det första gemensamma barnet stannade hon kvar och trivdes ganska bra med sin man. Han var en bra karl och hon fick ett bra liv.
Frukt växte rikligt och är familjens huvudsakliga föda.
Alice kom in på sjuksköterskeskolan. Hon hade lätt för att läsa och några år senare hade hon sin sjuksköterskeexamen. Hennes äldste halvbror hade flyttat till Massif Central i Frankrike och lockade Alice med bra lön. Nu var det inte lika enkelt som brodern hade föreställt sig. Det franska sjukhuset han hade tänkt hon skulle arbeta på som sjuksköterska krävde en fransk sjuksköterskeex-amen. Men hon kunde få arbeta som undersköterska. Bra det för då hade hon i alla fall försörjningen tryggad.
Sjuksköterskeexamen kunde hon ta på sjukhuset som också var ett universitetssjukhus. Med dubbelarbete och ett välutrustat huvud hade hon snart även sin franska sjuksköterskeexamen.
Här träffar hon Alf som är reseledare för det svenska bussreseföreta-get Intersol, som har en resa som de kallar just Massif Central. Han frågar den bedårade mörka skönheten efter en adress.
- Får jag ringa dig om jag skulle behöva fråga efter vägen flera
gånger?
- Du kan ju alltid försöka.
Alf ser bra ut och framför allt var han charmerande så Alice ger ho-nom sitt telefonnummer.
Under nästa resa har Alf planerat för att kunna äta middag med Alice, som blir lite överraskad över att han ringer. De äter middag. Förutom att Alice är vacker är hon också underhållande och social. Efter en två timmar lång middag och två flaskor vin var det inte svårt att få Alice i säng. Hon hade en här-lig kropp, lång och slank med en fyllig barm och en smal midja.
Alf ringer Alice från varje ställe där han kommer åt en telefon. Han får Alice arbetsschema så att han vet när han kan ringa.
Detta känns bra och i september när resesäsongen är slut flyttar Alice till Alfs lägenhet i Lund.
Alice får gå en språkkurs - SFI - Skånska för Invandrare. Det klarar hon bra och snart kan de tala med varandra på svenska i stället för på franska.
Men samma problem med sjuksköterskeexamen. Nu kräver Lunds lasarett en svensk sjuksköterskeexamen för att Alice skall kunna jobba som sjuk-sköterska. Den smarta Alice fixar även detta.
När det inte är resesäsong jobbar Alf som dammsugarförsäljare. Tio knack och två tack är målet och det fungerar bra. Alf säljer dammsugare och Alice jobbar som sjuksköterska och båda har bra inkomster.
Alf säljer inte bara dammsugare utan han säljer sig själv också. Det blir många ligg hos trånsjuka hemmafruar. Varför han inte lyckas göra Alice med barn är en gåta.
En dag kommer Alf inte hem från sin demonstration. Han har flyttat in hos en ensamstående kvinna i Simrishamn. Och lämnar Alice åt sitt öde.
Så blev Alice och Gustav hembjudna till Mona och Sture.
Gustav blev minst sagt överraskad över att Simonsson ringde och frågade om han fick lämna ut Gustavs telefonnummer. Lika överraskad blev han av inbjudan. Var det så att Sture misstänkte något? Han blev lite lugnare när Sture berättade att han bytt jobb.
- Jo tack jag kommer gärna. Tid och klädsel?
- Kom som du är kl 1830 på fredag.
- Vem blir det mera än du och din fru och jag?
- En kurskamrat till Mona som heter Alice. Hon kommer från Afrika någonstans.
- Det låter spännande.
Och spännande blev det. Den annars lite tystlåtne Sture var på ett sprudlande humör. Han stortrivdes med sitt nya jobb på Sekuritate som han kal-lade dom. Sutjok vek inte en tum från hans sida. Och så kunde han visa Sutjoks konster för de imponerade gästerna. De hade samma meny som när Elisabet och Christer var på middag hos dom för kanske tre månader sedan.
- Hur känner ni varandra, undrade Alice
- Gustav brukar lappa vår bil, svarade Sture blixtsnabbt.
När det kom till osten så visade det sig att Alice tog mycket lite och av det lilla hon tog så åt hon ingenting.
- Gillar du inte ost, frågade Mona
- Även om jag äter allt så äter jag väldigt lite av vissa saker, däribland ost.
- Då skall jag se om jag inte har en mango i kylskåpet
- Ja, det kan jag ta.
- Haha, svarade Gustav, du har verkligen lärt dig skånska. Vi som kommer lite längre uppifrån brukar svara ”Ja tack”.
- Det har jag inte tänkt på, svarade Alice
- På samma sätt är det när skåningen kommer in i en butik. Då skall han ha det och det. Uppåt landet säger vi att vi skall be att få.
- Ja, det är likadant i butiken, menade Mona. ”Jag tar det och jag tar det”.
- Jo, sådana är dom skåningarna. Och sedan kan man undra varför det blåser så mycket i Skåne. Fullständigt onödigt. Skåningarna är ju redan blåsta. Haha. Men hur kom det sig att du hamnade i Skåne?
Så fick Alice berätta sin historia om hur hon fick kontakt med Alf och bodde tillsammans med honom under fem år, och hur hon träffat Mona på en kurs i engelska. Gustav fascinerades av den mörka skönheten med det smit-tande skrattet och den distanserade humorn. Rastaflätorna ramade in det vackra ansiktet. Mona berättade om sitt jobb i modebutiken. Alice favoritfärg var svart. Svarta långbyxor och en svart jumper över den svällande barmen.
- Kom in i butiken. Är det något du gillar så får du det för min per-sonalrabatt.
- Vi får se.
- Vad brukar du göra på din fritid?
- Som du vet är det brist på sjuksköterskor så jag jobbar väldigt mycket. Men jag är intresserad av frågesport.
- Korpen har en tipsrunda i Pildammsparken varje söndag nu under sommaren om du skulle tycka att det var roligt
- Det låter bra. Vilken tid?
- Det börjar klockan elva och håller på till klockan två. Men det är en trivsam runda genom Pildammsparken med tolv tipskontroller. Är du ledig på söndag så kan vi ses nere vid boulebanan.
Oj, det var raskt marscherat av Gustav och det förvånade både Sture och Mona att Alice hade accepterat så snabbt. Men vad bra om de kunde hitta varandra. De bodde ju båda ensamma. Att det skulle bli barndop i Petri Kyrka ett år senare anade ingen av dom just då.
- Det är inte så många färgade i Malmö, känner du inte av någon
rasism?
- Vaddå färgad? Jag är inte färgad, jag är född såhär.
Och Alice skrattade sitt smittande skratt.
- Jodå, det är inte lätt att komma in på dansställena. Vakterna på-
står att man är berusad och så stängs man ute. Märkligt att det bara är vi mörk-hyade är berusade.
Sture tänkte på sina forna kollegor. Djävlades de med nattklubbarnas gäster? Att de var rasister hade han alltför många bevis på. Men, som Alice sade, hur skulle man bevisa det?
Samtalet flöt lätt och Sture berättade att han brukade lyssna på Skå-nepartiets Carl Herslow på väg till jobbet. Han hade nu 3 000 medlemmar vilket var lika mycket som Socialdemokraterna hade. Stod sig detta i valet så skulle Socialdemokraterna mista makten efter 66 obrutna år. Det var tydligen ingen av gästerna som var särskilt intresserad av kommunalpolitik, så Sture växlade snabbt in på ett annat spår. Han hade börjat intressera sig för hälsosam kost. Mera frukt och mindre kött. Proteinerna fick man i sig genom att äta linser och bönor. Alice berättade att hennes familj i Afrika levde nästan bara på frukt som växte rikligt.
- Prova Abdus, inflikade Gustav. Där säljer de frukt jättebilligt.
- Närbutiken Konsum är inte precis billigt att handla i. Men för
visso är det nära och bensinen är inte gratis numera.
- Nä, men ni är ju två och på Abdus kommer ni att kunna halvera
matkontot. Julskinkan blir lite värre att köpa där. När jag frågar säger dom alltid att den kommer in morgon. Och inte heller kan man köpa öl där, men de har massor med goda kakor och tårtor och andra sötsaker. Tydligen är det så att ara-berna äter mycket sött.
- Hur känner du Mona, frågade Gustav Alice
- Vi går på samma kurs i engelska
- Jag trodde alla afrikaner talade engelska
- Kamerun, där jag kommer från, var en fransk koloni, och samma
är det med de andra före detta franska kolonierna, där man talar franska
- Javisst
- Och du själv?
- Lite knackig engelska och lite knackig tyska, men du är bättre på
skånska än vad jag är.
Sture sökte förtvivlat efter ett samtalsämne som skulle kunna intres-sera dom alla. Politik var inte populärt hade han förstått. Och Stures böjelser för Skånepartiet var kanske inte lämpliga att torgföra här. Fotboll gick heller inte. Mona hade inställningen att det var löjligt att se 22 vuxna karlar springa efter en boll.
- Vad skulle ni göra om ni vann en miljon på tips eller Lotto eller
vad som helst?
- Jag skulle åka hem till Kamerun, lägga mig på stranden och bara
lata mig.
- Och Gustav?
- Jag skulle köpa en taxirörelse med tre-fyra bilar
- Tror du att det är det lönsammaste man kan ha?
- Kanske inte, men jag blir i alla fall egen företagare
- Och Mona?
- Jag skulle köpa aktier för alla pengarna, samma aktier som Wal-
lenbergarna har och så skulle jag bli lika rik som dom är om dom hade investerat en miljon.
- Och du själv Sture?
- Jag skulle betala av vartenda öre på huset. Mera som en försäk-
ring om någon av oss skulle bli sjuk och sedan skulle jag köpa en segelbåt för resten av pengarna.
- Varken Alice eller Gustav skulle vilja köpa hus?
- Jag har en bostadsrätt i Lund och det får räcka för mig
- Och jag bor i en hyresrätt här i Malmö och det tycker jag är per-
fekt. Det är som att bo på hotell. Går något sönder så kommer MKB och fixar det. Annars så får man vara både byggmästare och trädgårdsmästare. Vilket du måste känt av Sture?
- Jodå, gräsmattan måste klippas, rabatterna rensas och alltid är det
något som måste ses över på huset.
Kl 23 tog Alice och Gustav en taxi. Gustav skulle hem till lägenheten på Ribevägen och Alice skulle ta tåget från Malmö C till Lund.
- Är du inte rädd att åka tåg och buss såhär sent en lördagskväll
- Jo visst är jag det. Är det ett skränande och berusat ungdomsgäng
på tåget så vet man inte vad de kan ta sig för. Och färgblinda är dom ju inte
- Stanna hos mig över natten så går vi tipspromenaden i morgon kl
11
- Får jag det vore jag tacksam. Och det mesta jag behöver har jag
med mig. De här stora handväskorna bär jag med mig överallt.
Det blev inledningen till en livslång relation. Tipspromenaden kla-rade Alice galant och de vann en blomstercheck varje söndag. Förutom tipspromenaderna på söndagarna tyckte Alice om att lösa korsord. Korsorden i SDS brukade de lösa tillsammans.
Till en början nästan bodde Alice hos Gustav. Alice hade oregel-bundna arbetstider och kunde åka buss och tåg till jobbet i Lund. Gustav hade sitt jobb i Malmö med mera regelbundna arbetstider. Så småningom flyttade de till Alice lite större lägenhet i Lund och det blev Gustav som fick resa.



Kapitel 9 Epilog

Mona fick tillbaka sin Sture. Hur personomvandlingarna hade gått till kunde hon inte förstå. Att det hade med jobbet som fångvaktare att göra insåg hon. Luci-fereffekten var henne lyckligen obekant. Sture var i alla fall åter sitt gamla jag. Glad och positiv och lite mindre aggressiv mot ”invandrarpacket”. Kontakten med Alice gjorde väl sitt till. Med sitt lättsamma sätt lyckades Alice vinna Stures fulla sympati.
Hon lyckades även vinna Karls sympati. Karl gillade inte negrer. Vintrarna i Chicago kunde vara riktigt kalla trots närheten till de stora sjöarna. När ett bygge blev klart så blev det virke över. När byggentreprenörerna de erbjöd de svarta att ta vara på virket inför den kommande vintern så svarade de att nu var det sommar och då behövde de ingen ved. Kanske var det detta som gjorde att Karls inställning till svarta var så negativ som den var. Likt de flesta svenskättlingar i Chicago röstade Karl på republikanerna. Hans konservativa in-ställning följde honom även vid de svenska valen senare i livet.
Med hjälp av Alice och kyrkoherde Simonsson fick Gustav jobb som chaufför på en budfirma. Kanske skulle han så småningom kunna förverkliga sin dröm om en taxirörelse.
Den förstfödde döptes i Petri Kyrka till Carl Gustav Styrbjörn med Mona och Sture som gäster och dopvittnen. De var också bröllopsvittnen vid bröllopet i Malmö rådhus med dubbeldoktorn och professorn Christos Tsiparis, som vigselförrättare. Christos tillfälligt hemma från sitt uppdrag i Köln där han tillsammans med sju andra forskare sökte utröna hieroglyfernas gåta. Christos höll ett varmt tal till brudparet och sedan bjöd Mona och Sture gästerna på bröl-lopsmiddag på Rådhuskällaren.
Bullerbäcksgatan 1 blev till salu och Sture tipsade Gustav. Alice sålde sin bostadsrätt i Lund och så flyttade de in på Bullerbäcksgatan. De an-ställde en ung, vacker utvikningsflicka, som tog hand om Carl under dagarna. Ville de gå ut någonstans ställde Mona och Sture upp och passade Carl. Alice började jobba redan tre månader efter förlossningen, och de kände sig trygga med barnflickan och med Mona och Sture.
Fångvården tänkte om. Den sociala utslagning och stigmatisering som drabbar en som suttit inne ville man bort från. Därför fick alla förstagångs-förbrytare GPS-övervakning och samtalsterapi. Behövde de vård för drog-eller alkoholmissbruk så ordnades det. Men viktigt var att de hade ett jobb att gå till.
Andragångsförbrytarna förvarades på Kumla och Hall med GPS-övervakning och arbetsträning på arbetsplatser, som fick bra betalt för att ta emot dom. För skattebetalarna blev det ett betydligt billigare system. Med tanken att internen skulle försörja sig på ett vanligt, hederligt arbete och separeras från de andra intagna och komma in i en ny gemenskap – en arbetsgemenskap.
Vid tredje resan flyttades de till Il de Diable, som fångvården hyrde in sig hos av franska staten med främlingslegionärer som fångvaktare. Det var få som ville dit igen. Vid hemkomsten var det ganska lätt att få dom att gå i arbets-träning. Och att ta ett jobb. Byggbranschen var populär liksom restaurangbran-schen.
När det gäller de vilsekomna. De som vill tillbaka till anstalten för att få ett ordnat liv infördes en form av vuxendagis. Inte riktigt som golfklubbarna där medlemmen kan åka hem efter vistelsen, utan här bodde de vilsekomna dyg-net runt och fick mat och husrum och arbete. Lite som det nu nedlagda Samhall, fast i hotellform. Sedan är då frågan vem som kvalificerar sig för den här livs-formen. Det sattes ett antal psykologer på att reda ut efter förmåga.
För skadegörelse och ekonomisk brottslighet införde man ett annat system. Öga för öga och tand för tand byttes mot krona för krona. Brottslingen skulle ersätta den de åsamkat skadan för. Nu är det ganska uppenbart att brotts-lingen inte har ekonomiska resurser att kompensera den skadelidande. Och då är frågan hur den skadelidande får sin kompensation och brottslingen sitt straff. Den skadelidande har sin försäkring, och det blir försäkringsbolaget som i sin tur kräver in ersättningen från brottslingen. Detta blir lite besvärligare när vi har att göra med ekonomisk brottslighet där det inte finns försäkringar. Här tar staten över försäkringsbolagens roll och driver på motsvarande sätt in beloppen, vilket brukar resultera i skuldsanering för brottslingen.
De som orsakat personskador får träffa brottsoffret och redogöra för offret varför de åsamkat skadan. Förutsatt att brottsoffret vill det. Här fick i alla fall brottsoffret en chans att få svar på frågan – varför just jag? Och kanske få ett – förlåt! Det stillade många brottsoffers oro och brottslingen såg vem hans ska-destånd gick till.
För att kunna förhindra unga att bli brottslingar började man redan på dagis med att observera de barn som var särskilt bråkiga. Det hade nämligen visat sig att de hade en större benägenhet att bli brottsbenägna som vuxna. Nu följde man deras utveckling och försökte leda in dom på rätt bana redan från början.
Var och en av de 5000 intagna på svenska fängelser kostar 6000 kr per dag, dvs. 30 miljoner kronor per dag eller 11 miljarder per år. Besparingen med det nya systemet blev avsevärd och pengarna kunde användas till annat. Förvisso fick många plitar söka sig andra jobb. Som en randanmärkning är kostnaden för alkoholismen 45 miljarder per år.
Det finns ett antal paralleller mellan alkoholisten och den förhärdade brottslingen. Det är samma typ av självskadebeteende, samma skador på med-människor. Samma missbruk – alkisen missbrukar alkohol och den förhärdade brottslingen missbrukar förtroendet att frige honom. Samma egotripp att leva på andra och kanske också samma flykt från en bister verklighet. Samma typ av återfall. Samma beroende – alkisen för sitt sug och den förhärdade brottslingen för att han måste. Han kan inte få någon annan försörjning. Alkisen får hjälp av före detta alkoholister och av terapeuter specialiserade på alkoholism om han skulle vilja. På samma sätt blev det med förhärdade brottslingar. Att de får hjälp av före detta brottslingar, och av terapeuter specialiserade på brottslingar. Det förefaller som om en djup förälskelse eller en religiös frälsning kan få in åt-minstone alkisarna på en nykter bana och kanske är det likadant med brottsling-ar.
En annan institution som lades ner var Samhall. I stället fick de ”in-tagna” jobb ute bland företagen på samma sätt som de rörelsehindrade, eller handikappade, barnen fick gå i normala skolor och togs bort från de så kallade vanföreanstalterna. Här var det främst integrationen i samhället och arbetsge-menskapen som var viktig. Ordet handikapp har en lite rolig historia. Vid de engelska travtävlingarna avgjordes vilken bana som hästen skulle starta på ge-nom att lägga pappersbitar i en skål med nummer på. Fick man ett dåligt num-mer när man stack ner handen i skålen – hand in cup – så fick ekipaget ett han-dikapp.
Skolorna lades ner. Alla barn undervisades på distans via dator. Be-lackarna menade att barnen inte fick den sociala träning som barn behöver, men det är runt hemmet de har sina lekkamrater. Och det gick bra fram till år 1842 då folkskolan infördes. På sätt och vis gick man via datorn tillbaka till systemet med en inhyrd lärare i hemmet – en privat guvernant bakom dataskärmen. I den gamla skolan hade det varit så att de begåvade barnen hindrades av de inte lika begåvade och de som inte hade det lika lätt för sig stressades av de begåvade. För de överbegåvade barnen var den gamla klassrumsskolan en mardröm. Nu kunde varje barn utvecklas i sin egen takt.
Dock. Gymnastiklektionerna var viktiga för att barnen skulle röra sig, nu när de tillbringade så mycket tid framför datorn. Därför samlades barnen en timme varje dag för att få gymnastiklektioner. På samma sätt var det med mu-siklektionerna, som hölls strax före gymnastiklektionerna.
Gymnastiklektionerna blev särskilt viktiga efter det att en progressiv skatt införts på varje kg utöver BMI. Sjukligt överviktiga och kroppsbyggare undantogs. I genomsnitt behöver varje individ ett kaloriintag på 8 000 kcal. Överslagsmässigt kostar dessa 8 000 kcal 1 000 kr räknat som en blandning av matfett, kött, fisk, fågel, och grönsaker. Antar vi nu att 50 % av landets 10 mil-joner invånare har en övervikt av 10 kg så kommer vi till den svindlande kost-naden för övervikten på 13 miljarder kronor. Detta räknat enbart på matintaget. Till detta kommer ökade sjukvårdskostnader, transportkostnader, arbetsoför-måga etc. Besparingen för landet och för invånarna var enorm.
Men alla andra ojämlika institutioner, företag och förhållanden? Hur är det möjligt att få bort ojämlikheterna här? Lagstiftning med hjälp av en Lex Lucifer är en möjlighet. I hierarkierna innebär själva hierarkin att någon har makt över någon annan. Här är nyckeln uppmärksamhet på problemet. Ett sär-skilt ämne i skolan och kurser på universitet och högskolor som obligatoriskt ämne på samma sätt som filosofi var obligatoriskt fram till mitten av 1900-talet. Filmer och teaterpjäser som visar på Lucifereffekten. På samma sätt som alkoho-lister borde få obligatorisk behandling för sitt missbruk så borde Luciferpatienter få obligatorisk behandling för sitt missbruk av sina medmänniskor. Då skulle en del av världens ondska – eller åtminstone Sveriges – vara ur världen. Företag och organisationer införde matrisorganisationer, dvs hierarkier såväl lodrätt som vågrätt, vilket i viss mån motverkade Lucifereffekten och den ondska den skap-ar.
Rasismen var besvärande för den mörkhyade Carl. Ingen vågade öppet antyda något men inställningen fanns där. Låt oss göra tankeexperimen-tet att en person bor i Djursholm, på Bellevue Sjösidan eller i Örgryte. Det är nog en bra gissning att han kör en BMW. Röker han så röker han kanske Dunhill. Dricker han whisky så är det en bra gissning att han dricker Glen-fidish, han bor i villa, kostymen kommer från Boss. På det här sättet kan vi ringa in hans livsstil. Tar vi å andra sidan en person från Rosengård, från Sö-der eller från Masthugget så kan man anta att personen bor i en hyreslägenhet, har han bil så är det en VW Golf, nyttjar han tobak så är det troligt att det är snus, dricker han så blir det mest renat. Kläderna köper han på H&M. Ser vi en färgad person så torde vi ha samma förutfattade meningar. Det är den för-väntade livsstilen som i hög grad skapar rasismen. Många färgade söker undvika detta genom att köpa riktigt lyxiga kläder.
Redan som treåring började Carl på Montessoris förskola på Re-gementsgatan. Småbarnsföräldrarna på Bullerbäcksgatan turades om att köra barnen dit och hem.
Familjen utökades med Christina Jelo som föddes nästan exakt två år efter Carl. Christina var en viljestark ung dam och ville hon inte sova så ville hon inte och då skrek hon till dess att föräldrarna tog upp henne ur sängen. Carl gick det att få att titta i taket efter en påfågel, trots att han klagade på att han hade så stora ögon att han inte kunde blunda. men efter en liten stund sov han gott. Det knepet gick inte Christina på. För att föräldrarna skulle få nattro så kom Gustavs föräldrar ibland för att ta hand om Christina på nät-terna. Gustavs far Karl kunde bära Christina nätterna igenom. Då sov hon tryggt på hans axel.
Christina hade sina egenheter. Hon var sällsamt förtjust i gröna är-tor och hon kunde sitta vid köksbordet och äta en hel burk.
När Christina skulle göra treårsprovet så ville hon bara inte. Alice var med henne till Vårdcentralen på Kroksbäck inte mindre än tre gånger.
- Kan du inte försöka, bad hon Gustav.
Christina skulle knäppa en knapp i en kofta och detta gjorde hon snabbt och kastade sedan koftan på läkaren – med minen att detta var väl ing-en konst. Hon skulle gå på en planka men hoppade i stället på ett ben Läkaren skrev i sin journal att ”Christina har mycket god kontakt med sin pappa”, vil-ket implicit innebar att hon inte skulle ha lika god kontakt med sin mamma. Med påföljd att Socialen gjorde hembesök för att kolla mamman. Alice fick sig ett gott skratt.
Christina och tandläkare var ett kapitel för sig. Alice var med henne hos i stort sett alla tandläkare i Malmö, men den envisa Christina väg-rade att öppna munnen och gjorde hon det var det för att bita tandläkaren. Gustav beklagade sig på jobbet. Sekreterarens man var tandläkare. Christina skulle kunna få komma efter mottagningstidens slut. Sture erbjöd sig att följa med. Tandläkaren, klädd i skjorta och jeans, ville bedöva och bad Christina att kolla bedövningssprutan.
- Prova på min arm
Sagt och gjort sticker Christina in nålen i hans arm. Inte utan för-våning inser hon vad hon har gjort och öppnar munnen i blotta förskräckelsen och så var den tanden ute. Det blev Sture som i fortsättningen fick ta Christina till tandläkaren.
- Skriker du när du går till tandläkaren, frågade hon Sture
- Nej, det brukar jag inte göra
- Men det gör jag
Och det gjorde hon med besked hos skoltandläkaren på Djupadal. När behandlingen var klar tystnade hon och frågade:
- Får jag en leksak nu?
Alice jobbade som sjuksköterska på hudkliniken där professorn Bo Ljunggren var chef. Han bodde med sin fru och två barn i andra änden av Bullerbäcksgatan
En solig söndag tog Alice och Sture och Sutjok en långpromenad ner till Limhamns småbåtshamn. Där fanns en representant för Fisksätra varv. Av honom köpte de en Ohlsson 22 - en 6.5 m lång segelbåt. Att Alice skulle få Gustav med sig på köpet och att Sture skulle få Mona med sig tog de bara för givet. Det visade sig att såväl Ljunggrens som närmsta grannarna till Alice och Gustav gärna ville vara med om båten. Ingen av familjerna hade egentlig-en tid att segla så det var nog bra att de var fyra familjer om båten.
Ohlsson 22an var en perfekt familjebåt. Lättseglad och rymlig för sin storlek. Men för en ensamseglare var den lite besvärlig eftersom den inte kunde seglas på enbart storseglet. Efter några år bestämde sig familjerna att köpa Fisksätras S30, en 12,5 m lång skärgårdskryssare, som kunde seglas på storseglet och var lättmanövrerad för en ensamseglare. Det var kanske framför allt Sture som tyckte om att ensamsegla och det var också han som var dri-vande när det gälle att byta Ohlsson 22an till en S 30. Nu är det kanske som så att segling kan liknas vid att stå i en iskall dusch och riva tusenlappar.
Det blev många trivsamma segelsemestrar för familjerna. Under en segelsemester börjar den femåriga Christina fråga vad orden betyder i en sa-gobok som Alice och Gustav hade tagit med till Carl. ”vad betyder det ordet, vad betyder det ordet?” Efter seglingsveckan kunde Christina läsa.
Gustav hade fått sin hämnd på pliten Sture, men den Sture han mötte nästan varje dag var inte samma person som den han lärt känna och fått känna av på anstalten. Jobbet på Securitas hade gjort honom till en helt annan person. Det möte de hade när han blev inbjuden till honom på kaffe gjorde att de kommit varandra lite närmare och inte minst middagen. Nu umgicks, de drack kaffe hos varandra och de åt middagar hos varandra och så hade de bå-ten tillsammans.
Alice och Gustav kom också in i kretsen av Securitas. Alice var en stor social tillgång med sin glada personlighet. Lite av en kändis blev hon också när hon lyckades komma till final i Magnus Härenstams frågeprogram i TV.
Sture jobbade många nattpass med Sutjok. Han sov till lunchdags och sedan var han hemma. Här hade Bullerbäcksgatans barn en vuxen som de kunde ty sig till när det blev problem.
Securitas behövde någon som satte upp övervakningskameror i de lokaler som Securitas hade ansvaret för. Sture och kollegorna rekommende-rade Gustav till jobbet och så blev de forna fienderna inte bara grannar utan nu också kollegor.
Gustav insåg och förstod Lucifereffektens påverkan på en männi-ska och han kunde därför se Sture som två olika personligheter. Han hade fått sin hämnd på anstaltens Sture och han kunde förtränga minnena från an-staltstiden. Gustavs tolerans mot udda och avvikande människor hjälpte till och inte minst hans självbevarelsedrift att inte öppet visa sin avsky för Sture under anstaltstiden. Sture å sin sida såg Gustav som en hygglig och trivsam person och nu försökte han på alla sätt hjälpa den unga familjen. Nu hade familjerna en god och stark social bindning med bra kopplingar mellan de fyra. Alice och Mona var i sig sociala förmågor och goda diplomater.
Havamal har en lite träffande strof om vänner och fiender. Min väns vän är min vän, liksom min väns fiende. Däremot är inte min fiendes vän min vän - enligt försiktighetsprincipen. De forna fienderna Sture och Gustav kunde bli vänner och till och med goda vänner, men hur är det i det generella fallet där vi inte har Lucifer involverad? Gud och Lucifer är fiender speglande konflikten mellan ont och gott. Gud och Lucifer kan därför inte försonas. Den konflikten är permanent och den gäller skillnaden mellan gott och ont.
Fiender är personer, grupper, stater, eller kulturer som vill hämnas begångna orättvisor, religiösa, ekonomiska och sociala motsättningar dem emellan, vilket resulterar i ondska i form av elakheter - mer eller mindre våld-samma. Hur kan vi gå från fiendskap till försoning? Lärdomarna från Sture och Gustav var tre: Dels Gustavs tolerans, dels att han inte demonstrerade eller ens visade sin avsky för Sture, och dels att han tog kontakt med Sture. Tole-rans innebär till viss del inlevelseförmåga i motpartens situation. Gustav deklarerade också att han inte tyckte om vad motparten Sture gjorde mot honom. Och så höll han kontakten med Sture. En bra grund för en försoningsteori.
Ett centralt begrepp i en försoningsteori skulle kunna vara rättvisa, som brukar vara tre rättvisor. Två subjektiva och en objektiv, som det så små-ningom går att enas om. Ett annat centralt begrepp skulle vara jämställdhet. Det måste också finnas ett visst förtroende mellan kontrahenterna. Ett tredje begrepp skulle kunna vara att oförrätterna kommer upp i dagen och i det fall där det är möjligt att utkräva ansvar, dvs ett samhälleligt ansvar och inte per-sonlig hämnd. Vidare måste parterna kommunicera med varandra.
Försoning innebär inte per automatik förlåtelse. Det är fullständigt otänkbart att de efterlevande efter offren i Srebrenica, i Rwanda, i Sibirien el-ler efter Eichmann skulle förlåta.
Det måste finnas en balans i status och makt för att kunna förso-nas. En jämställdhet med utjämnade makt och statusrelationer. Två jämbördiga parter som försonas.
För att det överhuvud taget skall uppstå en fiendskap måste det finnas en intressegemenskap. Utan intressegemenskap finns ingen anledning till fiendskap. Själva förekomsten av fiendskap är följaktligen ett tecken på en intressegemenskap.
Gustav kände under tiden han satt inne att han vill få sin hämnd och sedan glömma. Detta är naturligtvis ett sätt, men eskapismen innebär att det inte blir någon försoning. Bitterheten kommer att finnas kvar. På samma sätt finns bitterheten kvar när en av parterna vägrar försoning trots att motparten ber om det. Oförsonlighet som hämnd.
Viktigt är att parterna inser att de måste finna en lösning på konflikten och att de försöker lösa den i positiv anda. Lite som att säga tulipanaros, men med en fantasts hela fantasi gäller det att hitta kreativa lösningar utan-för de gängse ramarna. Dock, det är inte de lättaste att komma så långt i en konflikt som kanske inneburit oändligt lidande och ond, bråd död.
En annan faktor är tid. Dels att få stopp på konflikten innan den hunnit eskalera, dels att det hunnit gå tillräckligt lång tid innan man försöker försonas, med tanken att tiden skall läka såren.
När det gäller personliga konflikter så verkar det som om man kan försonas inför döden, vilket kan vara befriande för de efterlevande.
Intressegemenskapen är en nyckel för att öppna dialogen. En annan nyckel är att fiendskap är tärande på såväl stater som individer. Det är knappast rationellt att ha en tärande fiendskap, när det skulle kunna gå att få en närande försoning. Och igen – det är inte fråga om att förlåta utan att få sinnesfrid.