Jag stod kvar och såg när den utmärglade mannen gick därifrån

Jag spelade äcklad och besvärad, en roll som har hållit mig vid liv i drogträskets hjärtlösa värld.
Men lite då och då tog samvetet mig till medlidande dock inget jag kunde visa.
Stenansiktet var ett måste,ett varmt leende var en invit till bly-patronerna

Gatans regler ”vänd aldrig ryggen mot en desperat man ” han försvann in mot gården och därefter såg jag hans skugga försvinna från husens fasad.

Jag pustade ut och släppte handen från revolvern .

Sirenerna och blåljus dundrade på som vanligt genom natten, när jag patrullerade gatorna i min svarta uniform och levererade döden i utbyte mot riksdaler.

Alla dessa gamar till klientel såg likadana ut,ansiktslösa och trasiga ,jag småpratade aldrig med dom, jag stirrade ner dom tills dom försvann ur mitt synhåll .

Min hatkärlek till klientelet var deras enda liv-lina,varje kväll träffade dom en dödlig gud som sålde djävulens pulver och levererade bly-kulor genom bröst och huvud.

Hierkin var enkel och våldskapitalet dominerade ,en vis man sa en gång till mig ”livet är ett krig och man måste strida för att vinna” men han är död i dag ,hmm livets ironi.

Jag slåss dagligen mot mina inre demoner,lämna skiten och skaffa mig ett 9-16 jobb,fruga,barn,volvo och hund det känns rätt,det känns tryggt. Kanske i morgon eller övermorgon vem vet ?