oändliga dagar genom klådans labyrint
tills jag faller handlös
orkeslös
hudlös

mitt i raset, på flykt igen, inåt
mot trygghetens döva öra
navet i det rusande hjulets centrum står still
jag väntar
jag huttrar

det klarnar där solens strålar faller in
nedsjunken på havets botten blickar jag upp
mot ytan
mot glädjen

spindeltrådstunna rösten slukar mitt fokus, abrupt och utan lov
måste ta mig upp
måste finna mej
måste ta hand om
dej

bakom putsade väggen lever du din fantasivärld
dit jag inte når
ditt bubblande skratt mig lyfter
ger mig kraft att börja simma
orka simma