En gemensam faktor hos de schizofrena människorna är att de har lidit en extrem och fruktansvärd brist på kärlek i barn- och ungdomen. Själen kapslar in sig, förpuppas. De psykotiska verkligheterna är extremt skruvade och förvrängda. Barnet orkar inte med det yttre vaccumet, och tar sin tillflykt in i en fantasivärld angående vem det är. Den personliga utvecklingen stannar av och tiden upphör att existera. Det kan ta lång tid innan dessa människor totalt havererar, men när de gör det så har de plötsligt ingen identitet. Hjärnan imploderar, ångesten accelererar, och helvetet är ett faktum. Det maximala helvetet. Allt flyter fritt i ett oöverskådligt kaos i huvudet. Tankarna går runt runt av sig själva. Omgivningen förskräcks över denna helt främmande person. Och, vi har i Guds namn inte gjort något fel! Det är något allvarligt fel på hans hjärna bara. Det går nog att rätta till med psykofarmaka. Den schizofrena människan är en fruktansvärd och vidrig uppenbarelse. VI HAR INTE GJORT HONOM NÅGOT ONT!! Den förstummade och paralyserade omgivningen rannsakar sig själva godtyckligt. Det här är psykiatrins sak, vi kan inte hjälpa honom. TITTA PÅ HONOM!! Hans ögon är helt frånvarande, hela hans ansikte är oss fullständigt främmande. In med honom på psyket. Där är dom så duktiga och profesionella. Allt kommer att bli bra. Vi är helt oskyldiga. Vi har inte gjort honom något illa. Sanningen är att den unge mannens föräldrar har varit helt och hållet inkompetenta. Mannen var som barn kraftigt undernärd på kärlek och överhuvudtaget naturlig omsorg och stimulans. De så kallade föräldrarna har också hindrat pojken från att umgås med andra barn, i ett sjukt överbeskyddande syfte. Barnet har blivit lämnat ensamt med sin hunger efter närhet och kontakt, och sen på ett ytterst destruktivt sätt tagit sin tillflykt inåt i sig själv, till fantasivärldarna. 
Dess jagutveckling, som måste ske i samspel med andra, har stoppats upp. Istället skapade pojken ett fantasijag som han inbillade sig var funktionellt och starkt. En sådan konstlad tvångsstrategi håller så länge den håller. Sen brakar hela det personliga och själsliga systemet samman. Och kvar är bara svävandet i ett vaccum och en terroriserande skräck och ångest. Hela dramat är fasansfullt för den sjuke. Och mamma går på lugnande och pappa han spelar golf, tänker golf, pratar golf. Psykiatrin klassar honom som borderline, men det är en fel diagnos. Ingen längre inläggning blir det, och ingen medicin. TORD VI KAN INTE HA HONOM BO HÄR, jag blir tokig själv. Det måste väl finnas något slags hem för såna som han! Ja, men vi kan ju inte slänga ut honom på gatan. Han kan ju inte bo ensam, du såg ju hur han blev när han försökte vara i sin lägenhet, allt blev ju bara ännu värre! Han kanske kan få komma till något slags familjehem, med människor som kan hantera sånt här.
Pappan börjar gråta. Mamman har en strålande ångest, men hon gråter aldrig. Hon är lika varm som ett kylskåp, och vettskrämd över situationen. Pojkens bönfallande och skuldbeläggande ögon. Mardrömmen tar aldrig slut. Pojken står och stirrar in i en vägg i en timme. Han kan inte framkalla några minnen, och inte har heller något här och nu. Tankar och känslor flyter i ett obeskrivligt kaos. Vad han behöver är sanning och kärlek. Till att börja med.