Eskilstunabon Karl utmanade och utmanövrerade den polska katoliken som endast enighet predikade. Detta hände Vid Uppsala möte år 1593.
Sedan den dagen har mycket vatten runnit förbi platsen för det gamla slottet i Eskilstuna som ej längre kallas stad..

Knappt en sten återstår som ett minnets eviga monument.

Kristendomen även den gick förlorad, den tusenåriga vördnaden för människans jämlika förhållande till en gud som blev en människoson, skulle nu avslutas. De ångestfylld predikanterna fick nu tala från och med 1593 i helgedomen på folkets svårförstådda tungomål, nu blev en början på deras era.

Även den tiden skulle gå förbi. Nu mera predikas ingen skröna på modersmålets vackra piktur. Varken skönsång eller ens allmogefiol låter sina spröda toner klinga ut i höga kyrkovalv.
Frågan är vilket kyrkomöte som beslöt att satan, ljusets fallne förkämpe och apostel, skulle få i koret ett evigt bo.

Reformerad blev den Svenska kyrkan, kanske striden med den gamla kristendomen äntligen är förbi, tryggt men sorgligt att behöva med böjt huvud ströva invid byggnader där så många fått sin längtan och hopp grusat.

Herr Karl han glömde likt sin far att det var folket som lade grunden till valvets stabilitet, toppstenen som var mästarens signum. Den kunde ensamt rasera valvets struktur så att allt blev grus och damm.
Satans klor måste alltid klippas.

© Bosse 12 juni 2019.