Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Julstämning

Jocke har verkligen bekymmer. Det är den förbannade julens fel att det gick trögt att berätta. Men på något underligt sätt har han fortfarande kvar sin gamla förmåga att skapa en fängslande upptakt… Åtminstone i sin vardag…
Det första han upptäcker när han vaknar upp från sin slummer, är, att något som tar emot. Väldigt emot får man säga. Mor Annika kan vara bestämd hon. Särskilt som hon har fått de farliga mammaögonen på sig som grabben min brukar säga. För tillfället har han bara en svag aning om att hon står bredbent på en lång stege lutad mot ett utav takfönstren på ett åttavåningshus och har tagit sig omaket före att hålla fast Jocke i fötterna med förtvivlans mod eller vad det nu skall föreställa. Det spelar ingen roll att han försöker med alla sina skådespelartalanger för att hon ska ta sitt förnuft till fånga och släppa honom och låta honom bidraga till julfriden. En av hans förfäder stod för spektaklen i staden på 1800-talet så jag kan ju inte sakna all förmåga, försöker Jocke. När det nu inte fungerar, prövar han i stället med en honungslen röst om att vi kan ju prata om det här. Men sådant biter inte på kvinnor från Östergötland. Det kommer inte från honom men somliga påstår att kommer de från trakten från Motala så kan man aldrig prata dem till rätta, om de har fått något för sig. Som tack för all Jockes medömkan för henne, även om hon naturligtvis har fel, får han bara ett förfärligt frustande som svar och kontentan av vad hon väser fram ur ena mungipan är helt otryckbart. Så försöker Jocke med sin vrålande fyllbas att skapa respekt för sin åsikt att det inte blir någon verklig julafton annat än att jultomten, som han haft ett sådant besvär att klä sig till, kommer genom skorstenen. Hans sista vodka med apelsinsaft brukar aldrig svika honom i det fallet.
Det är bedövande tyst efter hans inpass eftersom vinden ligger på från andra hållet så hon kan inte höra honom. Det måste förhålla sig på det viset. Annars brukar hon inte vara honom svaret skyldig.
Har han olyckskamrater? Ja. Längre uppe på taket förnimmer han svagt, att det står en get och bräker. Jag försöker tala om för henne vilket förfärligt besvär han har haft för att få upp den på taket för att skapa julstämning, även om hans släde samtidigt har råkat hamna i en av trädtopparna. Ja ja det är hans systerdotters julklappskälke om det skall vara så noga. Hon får ju den sen, så det är väl inget att bråka om. Man måste ju anstränga sig lite extra, då vår son och hans fästmö är här och ibland lyckas den gråtmilda rösten, att alltsammans är för deras skull. Det är mitt sista tricks. Men inte går det. Förbannade getter. Det var den som förde ett sådant förfärligt oväsen att en av grannarna ringde polisen. Hör och häpna! En av snutarna står och förhandlar med en storvuxen gamling som har fått min julklappsäck i huvudet för det gick lite för fort när jag var på väg ut genom fönstret. Försök att övertyga en get att den skall krypa in i skorstenen så får ni själva se hur lätt det är. Och nu kommer brandkåren också. Jag försöker hjälpa dem genom att låta som en siren, ifall de har glömt att sätta på den.
– Håller du inte käft din förbannade olycka, vrålar mor Annika så släpper jag dig och du får gärna ramla ned så blir vi äntligen av med dig.
Då jag försöker lekfullt vrida mig i takt till Nu är det jul här i vårt hus och förklara att jag förlåter henne, har det den enda påföljden att han hör ett fruktansvärt dån, varvid mor Annika och Jocke har hamnat ovanpå varandra i nästa minut mitt på vindsgolvet och eftersom Jocke har hamnat överst har han ju inte slagit sig medvetslös som hon. Men då Jocke sätter tillbaka stegen och skall försöka klättra ut igen, då han hör en synnerligen bestämd vrålande bas, som inte alls tillhör julstämningen som han kände den som barn. En jättelik polis har tagit Jocke i skjortkragen och nu är det inte ens lönt att sprattla emot.
– Nu stannar du här din förbannade galning och följer med till kontoret.
I nästa minut sitter han och hans blivande svärdotter och en minst sagt bister son i baksätet på en polisbil och hon verkar alldeles över sig given, så han försöker trösta henne, men som svar har han sin sons högernäve i ansiktet.
– Rör henne inte din förbannade urspårade ursäkt för en far för annars slår jag fan ta mig ihjäl dig.
Han försöker protestera men han får som vanligt en verklig utskällning för allt sitt besvär. Det visar sig att hans son inte vill bli väckt klockan halv tre på julaftonsmorgonen av att en polisman bankar på dörren och talar om för hans oförsonlige son, att hans far håller på att ramla ut genom fönstret. Hans ursäkt att en jultomte brukar ju komma lite oförhappandes åtminstone i hans hem har det ingen som helst god effekt på sonens vid det här laget allt annat än jovialiska julhumör. När de kommer upp på vinden, fortsätter hans son med ursinnig anklagande bas, att de har fått kalla på ambulans för mor Annika har fått hjärnskakning och Gud vet om hon klarar sig eller ej. Så hans son och svärdotter får hålla sig för sig själva i fortsättningen. Man kan ju aldrig ändra på folks förutfattade meningar som hans gamle far brukade säga salig i åminnelse.
Nästa dag måste han nerspydd och med en brinnande huvudvärk övertyga en advokat som på alla sätt försöker lägga band på sig och en ljuslockig systerdotter som Jocke försöker övertyga att det var nog inte så farligt som förra julen då fadern med mitt sedvanliga tillmötesgående försökte laga och därmed koppla till värmefilten för att Mor Annika skulle slippa att frysa så förfärligt. Man ville anklaga honom dåförtiden för att ha skapat ett jättehål i väggen med ett av sina julfyrverkerier. Men han var naturligtvis bara delvis medskyldig till det inträffade enligt Jocke själv. Man kan aldrig lita på sådana tingestar; det har jag alltid sagt. Jocke slant ju med tändstickan, eftersom han glömt att ta en lugnande öl och måste kasta den ifrån mig. Hon kan inte klaga på värmen, ty hon fick brännskador över båda skinkorna, varvid hon fick tillbringa sex månader på sjukhus, men det måste naturligtvis vara ett fabriksfel på värmefilten, så noggrant som han hade kopplat. Jocke påpekade att han gjort allt för att det ska gå bra genom att sätta i sig en hel flaska vodka för att få nävarna att sluta skaka, innan han började koppla. Efter den förklaringen ville inte ens fabrikanten prata med honom.
– Du är absolut inte välkommen hem säger hans systerdotter barskt för att komma från en åttaåring. Och jag vill inte se dig mer, varvid hon gråtande rusar ut från lokalen utan att vilja lyssna på Jockes enligt honom själv synnerligen förnuftiga förklaringar. Sådana villfarelser måste självklart bero på hennes ungdom.
Det är lönlöst att försöka övertyga advokaten att det inte kan följa något annat än fängelse den här gången. Lekfullhet anses nämligen inte vara ursäkt nog. Jocke får väl bita huvudet av skam och skilja sig från Annika, säger han förkrossat, men det har hon själv klarat av får han höra så här i efterhand. Och det är det minsta han behöver oroa sig för. Hon har dessutom varit vänlig nog att ge honom en saftig räkning på skadestånd beroende på sveda och värk också, ty nu har hon tagit sin hand ifrån honom alldeles och lika bra är väl det.

Ja det är Jockes historia, när han nu sitter på ett av ungkarlshotellen och försöker få ordning på alltsammans. Pröva aldrig det här sättet att skapa julstämning hemma. Hans advokat har åtminstone lyckats förhindra häktning. Alltid något. Utanför hör han till sin grämelse att alla är glada och sjunger julsånger. Han lutar mig som vanligt ut från hotellfönstret och ropar så fryntligt som han kan: Åt helvete med er era lyckliga djävlar, ända till dess att föreståndaren kommer in och ber Jocke att hålla klaffen. Det är således bara en vanlig dag i en amatörjultomtes liv.




Prosa (Kortnovell) av Lennart Andersson VIP
Läst 5 gånger
Publicerad 2019-06-12 09:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lennart Andersson VIP