KRYPA UPP UR HJÄSSAN


Världen bygger på ett antagande;
livet på ett förmodande

som röjer sig
i Harlem
och statistisk människolevnad;

fasader
med hundra blänkande fönster;
några som öppna
kastar solkatter
över fasaden mittemot

och årens långa kropp

och vi bär dessa processer
som hjältar,
dessa inkapslade
innanmäten;

horder av inälvor

Vi bär dem
över stock och sten,
i helg och söcken

i tankar fulla
av lidelser
och lidanden,
osjälviskhet
och lågande lust

Törstande efter evighet
skär vi halsarna
av oss
i det korta perspektivet;
ett Vietnamkrig
eller en Vitåskola
bräcker upp
dunkla bevekelsegrunder

i Washington,
i Luleå


Jag får fram en prosadikt
av Birgitta Trotzig
ur en bokhylla,
och hon föder denna text
i mig
genom den

Krypa upp ur hjässan
är en buddistisk uppgift

(jag hör mina fingrar knattra fram
över tangentbordet,
som om jag vore mitt i en migränattack,
och ur Spotify kommer Pierre Fournier
med J. S. Bachs Svit för Solocello nr 3)

De kristna har Jakobs stege,
men trängseln på den
är lika stor
som i de ringlande raderna
av ihjälfrysningsaspiranter
på Mount Everest



ÅREN SAKTA


Man behöver inte
vara en Hitler,
en Picasso

Lyckligast den
som låter vinden viska
i lövverken

och åren sakta
lägga sig till rätta,
det ena efter det andra



SPEGLAR OCH SPJUT


Bara ateisten
kan uppleva
hela den drabbande skönheten
i ord som

”skall väl jag ta vara på min broder?”

”bär varandras bördor!”

och

”se liljorna på marken”

för han hyser ingen
hämndgirig
svartsjuk
neurotisk
och mordlysten
gud
dreglande
över sina tankar

Han läser fritt,
ser
utan tvångsmässiga religioners
blodiga
skygglappar

Hans tankar
är speglar och spjut

och han upprepar sitt mantra:

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar

Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar