Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett jävligt fåfängt försök att skriva ett slags 1800-talsballad. Har ingen aning om jag lyckats, eller helt trampat i klaveret. Kommentarer tas gärna emot.


Den halshuggnes epitaf

 


 

Jag tyckte jag förnam att det var nyss som tuppen gol,

men i min cell en månstrimma förtär en sotig sol.

Allt svårare det blir att skriva ner mitt testamente,

när ljuset flyr och pergamentet svårligen kan ses;

och genom gallret hör jag mobben gasta stämman hes,

om att mitt blod skall flyta enligt lag och reglemente.

 


Jag är en mördare gunås, en trashank, slusk och bov,

men aldrig att jag stulit mer än för mitt husbehov;

och ingalunda jag bedragit sjuka eller arma.

Men visst min rock är sliten och jag stinker öl och vin,

mitt ansikte är vanställt och jag bär ett ruskigt grin.

Men aldrig någon utan skuld med våld jag valt att harma.



 

Nog har jag svingat vilt emot en horbock eller två,

fast knytnävsslagsmål är ej fult, och glöms dagen därpå

Men mannen som jag dräpte han bar hand uppå min syster;

han var en Herrens tjänare, en ondsint, grym papist,

som snärjde systern min med löften, osanning och list:

Han skändade min tvillingsjäl i Kristus vrånga lyster.



 

Jag fann den fega uslingen i trängseln, mitt bland folk,

jag stängde vägen för det aset, drog min gamla dolk,

och höjde näven över huvudet, begynte hugga

och tog hans ögon med min daggert, som jag var i trans.

Min klinga sedan jag placerade i hjärtat hans,

och skar av kroppspulsådern, som jag slaktade en sugga.

 

Att jag förintat syndaren skroderar jag ej om.

Jag negligerar domen ifrån massan; ja, just dom,

som hurrar högt och påfordrar att bilan snart skall falla:

Så att mitt huvud avskiljs från min hals så jag kan dö.

Men jag håller just huvudet mitt högt och tar adjö,

med stolthet, men förakt gentemot pöbelns beska galla.

 

Jag stårt där på schavotten och bespottas, fylls av hån

av feta män som anser jag begått ett helgerån.

Nu bödeln äntrar scenen under det publika vrålet.

Jag hör hur massan jublar, hur dom törstar efter blod.

men jag står styvsint rak í ryggen, fylld av ädelmod

när Satan lägger än en klabb på det fördömda bålet.

 

I stupstocken jag anbringats och tvingats ner på knä,

då spricker himlen upp och ingen alls kan stå i lä.

Jag sluter mina ögon - ingen smärta kan jag känna,

när  åskan dundrar mot mitt snart förlorade förstånd

och kväljningarna undanträngs av andningsstillestånd:

Men jag tar pöbeln utav daga sedan i Gehenna.



 




Bunden vers (Rim) av Judas Ekholm VIP
Läst 75 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2019-06-14 07:40



Bookmark and Share


  Jean Darc VIP
Du e en talang oavsett genre...
2019-06-15

  Daniel_78 VIP
Finfint berättat i både vers, mått och språk. Svårt att höra hallowed be thy name, i bakgrunden.
2019-06-14

  Öknens Ros VIP
Du bemästrar skrivkonsten med bravur, skulle varit kul höra texten tonsatt.
2019-06-14

  Hallonröd Horisont VIP
Den var fin. Så säker du är med rimmen och rytmen.
2019-06-14
  > Nästa text
< Föregående

Judas Ekholm
Judas Ekholm VIP