Solen som tror att den är kung och styr allting.
Det är för varmt, jag grips av svår klaustrofobi.
Det är för mycket grönska, fåglar, och blommor.
För mycket minnen av olycklig kärlek, dåliga
fyllor, inkompetenta vuxna och skrikiga bråk.
Det är alldeles för mycket skarpt ljus så här års.
Jag vill gömma mig i det svala mörkret, somna,
och vakna i mitt älskade oktober, komma till sans.
Från och med det påträngande midsommar så
blir det sakta mörkare, höst kommer med tröst.
Jag avskyr sommaren som är som enda lång dag.
Solen dödar mina insikter och nattliga drömmar.
Nej fy fan för sommaren med sin tvångsmässiga
eufori och påklistrade glädje, snart är det vinter!