ETT BARNS VÄDJAN OM KÄRLEK


Jag var så ensam,rädd och så iskalla
Jag hade ingen familj sa de alla
Utom en bror,att skydda mig
från varje fara på livets stig

Fast lika ensam och rädd som jag
grät han inte vid ödets slag
Vi klarar oss sa han helt kort
fast vår mor och far gått bort

Men i mitt hjärta jag tvivlade på att
livet utan dem skulle gå
De låg så stilla i den djupa grav
Det vore ett under som Gud oss gav.



Och undret skedde,när allting var
så svart och vi inget hopp hade kvar
Vi tackar Gud i himmelen
för att vi fick en familj igen

Bo Grapenskog