När dag och natt inte räcker till
tar rådlösheten vid.
Ingenting formar sig som jag vill,
jag flyr till annorlunda tid.

I tidlösheten finner jag tröst,
jag rotar mig, andas ut.
All min ångest blir som förlöst,
allting är som förut.

Nu ser jag bort mot tidens port
som tecknar sig mot randen.
Allt tar gestalt, oändligt stort,
själv står jag kvar vid stranden.

Framför mig har jag ett hav av tid,
dyningar utan ände.
Borta är tillvarons fruktlösa strid
då maktlösheten jag kände.

Dag och natt famnar mitt jag,
för mig till drömmars rike.
Vaggar mig med lustfyllt behag
där mitt innersta finner sin like.

Hit vill jag också välkomna dig,
dig som jag möter i drömmen.
Du har, liksom jag, en vandringsstig
med rötter och minnen i gömmen.