I Skapelsens hemliga konklusion

viskar en pyrande eld

viskningen föder små lågor

som andas

andetag efter andetag

ur andedräkten svävar nynnande blommor

väldoftens ljuvliga toner

i Jordens sång,

Meningens ordlösa begynnelse

Som sagosus i en sommarglänta …

nu svävar synliga sköna dofter

nu leker toner, så rena, klara,

i Meningsfylld harmoni …

och vita änglar med vita skuggor

till nyanlända ger livets vatten ur genomskinliga kalebasser

där solen spelar sin symfoni …

… och ur Andens anda: Orden! En svävande

buske slår i blom, och vid dess rot syns klar en

källa växa fram, mörk, outgrundlig.

Linnéans blyga blommor speglar sig i

källans milda ro … men himlasända väsen

blåser skönhet varsamt undan, och ur djupets

bottenflöden tyst en andning emot ytan

stiger, som en pust från tidlöshetens djupast

dolda hemlighet. I ytans lätta krusning

plötsligt ord ochAllt i ljusflor skimrar;

som av ljus och vindar födda, i en vindlös

tid som aldrig var, två skuggor ur en skugglös

värld i Gåtans inneslutning i sitt eget

svar, syns inför mänskoögon tindra ...