Kvar i glömskan står du
undernärd i din självsäkra hållning
lämnad ensam kvar
av systemets eviga sållning

helt trasig där
i din månljusa skepnad
helt ensam kvar
med bara den undangömda vetskapen
av vad djävulsbesvärjaren tar;

resten av fyllnaden i dina siluetter
samlas i en hög av upprepade oförrätter

För under bröstbenet där
sväller hen, en titan
monstret som bidar sin tid
och står vakt
på nästa självuppoffrande akt

Det har blivit er pakt
en livslång lögn
fylld av självdestruktivt förakt

Emot allt det där fula och fina
det som drar gränsen mellan mina och dina

I ensidig beundran, uppehållen av er eldiga dans
undgår du att se
monstret sätta fyr på ännu en bädd

lämnar den kvar i glöden,
halvt upplyst och förbisedd.