Tankar på Klostret 33Söndag klockan 12.15: Jag befinner mig i det där jävla tillståndet igen idag. Vaken, men ändå inte vaken. Stillestånd i hjärnan, svårt att beskriva, tendenser till gränspsykos. Jag sov 4 timmar för lite natten mot lördag, och har en hangover av det fortfarande. Jag avskyr att må så här. Hellre döden. Är det en summertime blues som jag har drabbats av? Eftersom jag har skrivit om min pappas suicid i början av maj 1976, känner jag av hur den konstiga sommaren var? Jag var inne i ett sjukdomstillstånd, helt klart traumatiserad, men ingen lade märke till det. Jag var inte medveten om det heller. Vid den här tiden så var jag på kollo på Ammenäs utanför Uddevalla. Det var ingen som talade med mig om hur jag mådde. Förträngningssamhället. Det ordnar sig nog av sig själv. Det är ingen fara med Johan. Jag önskar att jag hade ställt mig i personalrummet och skrikit rakt ut: HJÄLP MEJ!!! Eller till mamma. Jag skulle ha gjort något för jävligt, tänt eld på vår lägenhet. Tagit ett basebollträ och krossat fönstren på gatan där vi bodde. Så att socialen hade fått upp ögonen för vår dysfunktionella familj, och främst mitt mående och psykiska tillstånd. Och nu 43 år senare så sitter jag på rättspsyk för att jag eldade upp stugan jag hyrde utav kommunen. Det exploderande utloppet kom några decennier senare. Det rasande ursinnet och hatet. Kommunen hade helt klart misskött sig, svikit sitt uppdrag. Jag kommer att bli utslussad här ifrån till eget boende. Det är precis som att jag inte tror det. Jag vet inte vad det är. Svartsyn och grundmurad pessimism. Och hur ska det bli att ha en egen lägenhet? Hur ska mitt liv fungera? Skriva kommer jag förhoppningsvis kunna fortsätta med. Vänner? Anders Tengelin är som vanligt tyst och försvunnen. Lasse tror jag på som en vän, och min farbror Rolf som jag har haft givande möten med. Syskonen? Jag kan inte säga att jag står någon av mina syskon nära. Har vi någonsin gjort det? Jag tänker inte ha några meningslösa relationer i resten av mitt liv. Jag är mycket hellre ensam tillsammans med Gud, den ultimate vännen. Och kanske ett par katter. För varje dag som går så kommer man närmare döden. Jag vill tro att efter döden så råder det harmoni, glädje och frid. När jag tänker på att jag en ska somna in, så ter sig det återstående livet som något exklusivt och storartat. Och det är väl för skönt att detta liv ska ta slut en dag. Det är inte lätt att vara människa i världen och samhället som det är funtat. Jag skulle så klart ha krossat fönstrena på gatan där jag växte upp. Eller tänt eld på lägenheten. Mitt liv har varit mycket kaos, psykos och bipolaritet. Min familj var väldigt dysfunktionell. En kaosfamilj. När jag skriver det här så får jag känningar i magsäcken och jag blir illamående. Jag förbannar att jag föddes in i ett sånt sjukt sammanhang, med alla de där destruktiva omständigheterna. Jag led en väldigt stor brist på trygghet. Mamma och pappa var väldigt långt ifrån de optimala föräldrarna. Mitt skrikande svartsinne över det faktumet. Det är djupt orättvist hur olika slags grund och förutsättningar människor har i livet. Mamma och pappa växte också upp under problematiska förhållanden. De var ett väldigt udda par. Men jag antar att de älskade varandra, i alla fall i början. Innan pappas liv började rasa.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 177 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2019-06-16 21:05 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |