Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på Klostret 33

Söndag klockan 12.15: Jag befinner mig i det där jävla tillståndet igen idag. Vaken, men ändå inte vaken. Stillestånd i hjärnan, svårt att beskriva, tendenser till gränspsykos. Jag sov 4 timmar för lite natten mot lördag, och har en hangover av det fortfarande. Jag avskyr att må så här. Hellre döden. Är det en summertime blues som jag har drabbats av? Eftersom jag har skrivit om min pappas suicid i början av maj 1976, känner jag av hur den konstiga sommaren var? Jag var inne i ett sjukdomstillstånd, helt klart traumatiserad, men ingen lade märke till det. Jag var inte medveten om det heller. Vid den här tiden så var jag på kollo på Ammenäs utanför Uddevalla. Det var ingen som talade med mig om hur jag mådde. Förträngningssamhället. Det ordnar sig nog av sig själv. Det är ingen fara med Johan. Jag önskar att jag hade ställt mig i personalrummet och skrikit rakt ut: HJÄLP MEJ!!! Eller till mamma. Jag skulle ha gjort något för jävligt, tänt eld på vår lägenhet. Tagit ett basebollträ och krossat fönstren på gatan där vi bodde. Så att socialen hade fått upp ögonen för vår dysfunktionella familj, och främst mitt mående och psykiska tillstånd. Och nu 43 år senare så sitter jag på rättspsyk för att jag eldade upp stugan jag hyrde utav kommunen. Det exploderande utloppet kom några decennier senare. Det rasande ursinnet och hatet. Kommunen hade helt klart misskött sig, svikit sitt uppdrag. Jag kommer att bli utslussad här ifrån till eget boende. Det är precis som att jag inte tror det. Jag vet inte vad det är. Svartsyn och grundmurad pessimism. Och hur ska det bli att ha en egen lägenhet? Hur ska mitt liv fungera? Skriva kommer jag förhoppningsvis kunna fortsätta med. Vänner? Anders Tengelin är som vanligt tyst och försvunnen. Lasse tror jag på som en vän, och min farbror Rolf som jag har haft givande möten med. Syskonen? Jag kan inte säga att jag står någon av mina syskon nära. Har vi någonsin gjort det? Jag tänker inte ha några meningslösa relationer i resten av mitt liv. Jag är mycket hellre ensam tillsammans med Gud, den ultimate vännen. Och kanske ett par katter. För varje dag som går så kommer man närmare döden. Jag vill tro att efter döden så råder det harmoni, glädje och frid. När jag tänker på att jag en ska somna in, så ter sig det återstående livet som något exklusivt och storartat. Och det är väl för skönt att detta liv ska ta slut en dag. Det är inte lätt att vara människa i världen och samhället som det är funtat. Jag skulle så klart ha krossat fönstrena på gatan där jag växte upp. Eller tänt eld på lägenheten. Mitt liv har varit mycket kaos, psykos och bipolaritet. Min familj var väldigt dysfunktionell. En kaosfamilj. När jag skriver det här så får jag känningar i magsäcken och jag blir illamående. Jag förbannar att jag föddes in i ett sånt sjukt sammanhang, med alla de där destruktiva omständigheterna. Jag led en väldigt stor brist på trygghet. Mamma och pappa var väldigt långt ifrån de optimala föräldrarna. Mitt skrikande svartsinne över det faktumet. Det är djupt orättvist hur olika slags grund och förutsättningar människor har i livet. Mamma och pappa växte också upp under problematiska förhållanden. De var ett väldigt udda par. Men jag antar att de älskade varandra, i alla fall i början. Innan pappas liv började rasa.
Det är en skam för Örebro kommun att det ska ta en så lång tid för dom att ordna fram en lägenhet åt mig. Jag ska inte sitta här och vänta, eftersom jag är frisk, eller nästan frisk. Jag blir sjuk då och då av att vara fast här på avdelningen. Ibland grips jag av en massiv längtan av att bara försvinna. Gå upp i rök. Upphöra att existera i min kropp. Skönt bara avlida. Kremeras och strös i en minneslund. Födas på nytt in i ett underbart tillstånd i andevärlden. Bara inte fastna här i världen efter döden som ett spöke som jag sett i programserien Det okända. Bara jag kommer ut från det här stället, och kommer till ro i min nya bostad, så är jag övertygad om att jag kan göra skillnad här i världen. Både som författare, vän och medmänniska. Jag ska försöka att leva livet fullt ut, och trots all mitt livs olycka dö nöjd och glad. Det är mycket som jag, beroende på min sjukdom, har missat i livet. Men man kan ju fantisera om allt det missade. Något som jag har gjort mycket i livet, eftersom jag har haft tid och lust, det är att tänka, meditera och kontemplera. Folk har så mycket att göra idag, det är så uppstressat, att de inte har tid att tänka på djupet, och inse vad som är meningen med livet. Kärlek och glädje är meningen med livet. Naturligtvis. Det var mycket mer själ i människors ansikten och ögon förr i tiden. Det är så jävla speedat och ytligt idag. Alldeles för lite sitta och samtala på djupet. Skippa mobilerna, datorerna och TV. Gå ut i Guds underbara natur och njut av att bara vara. Vara människa för sig själv och för någon annan, undersköna besjälade. Jag har mått bättre och bättre idag, borta är förmiddagens och lunchtids dåliga psykiska mående. Det tackar jag Gud för. Jag är säker på att det är Hon som hjälper mig. Och kanske några snälla andar. Hela mitt vuxna liv så har jag känt att jag inte passar in någonstans. Men i skrivandet är jag hemma. Psykosåret 1986-87 skakade och förändrade mig i mina grundvalar. Jag orkade inte med ytliga tillgjorda människor längre. Jag blev en poet, författare och konstnär, jag gick mina egen väg, men jag hade lågt självförtroende, trodde inte att jag skulle få ge ut en bok igen. Jämförde mig med Dostojevskij, Tranströmer och Gunnar Ekelöf. Jag var så ung. Min, för mig själv okända, bipolaritet hade mig i sitt våld, och jag var fortfarande postraumatiserad, min psykoterapi gick inte så bra. Men jag hade ändå några relativt sett rätt så bra bohemår 1988-91. Sen föll jag ned i helvetet igen. Reste på mig 93. Nu är det 2019 och jag är på väg att resa mig igen. Både min självkänsla och mitt självförtroende är mycket högre än vad det var för 30 år sen. Jag är luttrad och erfaren. Kanske att jag har mina bästa år framför mig. Det är inte roligt att vara inlagd på rättspsyk, men det kunde vara sju resor värre. Kvinnan, människorättsaktivist, i Iran, hon sitter på 38 år, och det i ett säkert sunkigt och hårt fängelse. Plus att hon är dömd till 148 piskrapp. Vilken total förnedring. Hoppas att hon har stöd utifrån. Jag ber en bön
för henne och alla andra godtyckligt dömda och misshandlade människor i världen.
 

 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 177 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-06-16 21:05



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP