Jag skriver in den kosmiska labyrinten för dagen
och söker en ny form för de obeständiga
som passar den våldsamma vind som bär med sig gårdagens aska
från mina vänner
Trots och glömska som verkligheten alltid tycks bestå av
först när tiden börjar närma sig sju dimensioner
kan den ge mig föreställningar om den absoluta natten
från vilken ingen träder tillbaka från och
där ingenting lämnar det hermetiskt tillslutna rummet

Och ifall dagen som nu vägrar att upplösas
medför det att mina vardagstankar
har ingenstans att ta vägen
Under tiden bränner solen fram bakgrunder
till landskap med ofärdiga människor som avskyr poesi
så att det finns ingen verklighet att samsas i
förutom sju ansiktslösa hinnor där man med fördel
kan iakttaga verklighetens förskjutning
till det omedelbara och oförutsägbara
från min höga höjd bakom bogsvallet
från den båt de döda fallen dragit i lä