ditt ord
det du skänkte mig
lägger jag i
min bröstficka
nära navet
på det liv
jag kallar mitt
ordet som du kritat 
på en papperslapp
anförtrodde du mig

blir kvar där
ensamt
oförklarat
rent av en obetydlighet
kan man tro

förvandlas till
en mussla 
att öppna
först när jag är vill