Möte vid muren
För min hand längs medeltidens grå murar för att fånga dofterna av vaxljus och lavendel av tid och närvaro och av det heliga som kallas kärlek
och visst lever makten i kyrkans guld och adels epitafier visst hör jag bönerna som viskningar i sommarvinden men rösten är din, nära, en dag i livet
Man kan mötas och aldrig se varandra man kan tala utan att lyssna medan hjärtat slår och tiden stillnar vid porten in till helgedomen
och man kan se att denna tid har sina ögonblick sina sekunder under Marias vida mantel och i samtalen om vad som är lycka mitt i det grå
Det finns ingenting och ändå är muren som jag rör vid len som en kvinnas hud efter doppet i sjön och fågeln som sjunger i de stora lindarnas grenverk är på riktigt
som molnen på den blå himlen som solens eld som en hand i en hand medan tiden sover och berättelserna lever i mötet nära ån och träden och under en måltid tillsammans
Fri vers
av
Peter Olausson
Läst 216 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2019-06-17 22:15
|
Nästa text
Föregående Peter Olausson |