Jag ser en kanin för mitt inre.
Hur den, trots mitt lugn ler mot mig, och uppskattar mitt lugn, medans jag uppskattar dess "hoppiga" sida.
Vad står då den vita kaninen för i mitt inre?
Att jag inte är ensam om att göra mina sysslor, när jag är just ensam.
Min lilla vita kanin är ett hopp-hopp-skutt-skutt-stöd.
När jag bäst behöver det!
Jag behöver min låtsasvän och logiska känsla kopplat till denna kanin.
Det är SOM...
Att när jag gör en sak, och funderar på att ta tag i nästa grej, jag är min låtsaskompis... Och varje skutt som kaninen gör, gör kaninen när jag gör sysslorna!
Jag är total transformation!
Hopp Hopp Hopp skutt Skutt...
Och till varje sak som jag gör med glädje, det motsvaras av ett skutt, av min inre kanin.
Gör jag även tingesten och de flera tingen, med ett lugn, som är direkt nödvändigt...
Är det en klyscha, för mer än mig? Även för dessa människor som läser dessa rader, ATT; Dagen är inte slut. Och när det resoneras på det viset, blir saker gjorda, och som en bonus, i en bra lagom takt!?

Skulle man kunna säga, att Kaninen är fullständigt nödvändig?