Ett spel med resonanser;
turbopropplanets vänliga båge
genom dopplern
högt över hjässa och nock
i tids- och rumsrelativiteten;

sjungande energier
i knippen
av färger, toner

och sånt man vant sig vid
och inte orkar mista
fast man måste


Det mesta trycker
under horisontens taggiga
törne


Trött på vad jag gjort
Trött på vad jag sagt
Trött på vad jag är

Evolutionen får säga vad den vill

När Anna är på jobbet
är jag glad att vara ensam
men trött på att vara själv

Hade varit bäst att vara tyst,
att inte låtsas om sig;
att leva
i den genomskinliga spegelns
fria passage;
kroppen i neutralläge

Hur mycket jag än försöker styra
och ställa,
blir det ändå bara tecken tecknade
över den väldiga, välvande
väven:

människotecken

stjärntecken

snötäcken


Motoriska centra
och språkcentra
samsas
i talets ackompanjemang
av gestik,
i Bodenmänniskan ensam på gatan i natten,
viftande med armarna
i ett interplanetariskt samtal
med någon i ett litet rum
i Brisbane:

ett sätt att andas
som jag känner igen
just när en tom timmerbil skramlar
upp på Norbäcksvägen
och vänder mig ur diktens
tillblivelse,
men blir en del av diktens
tillblivelse,
och sedan en del av dikten,
som skramlar upp
på Norbäcksvägen

Dagen och kroppen
nöter på varandras konstfärdigt
hopklistrade spån

Inget får förfaras

Glansdagarna går bredsides
i överloppsåren,
där vi gamla ingår i avloppskåren

Alla ska förfäras
Allt ska förfaras


Jag klär mig i andedräkten;
skrämmer mig tom
som en hylsa
i Tommy Guns grusgrop,

svarar ordlöst
på ett hallucinatoriskt tillrop;

låser bläckets black
om tankens fotnot;

brister ut
i kaffe och senförkylningens
brisader,

på rygg
i vindlande tankegångar
där orden skaver av sig bokstäverna
i trånga förhållningssätt
och motsägelsefulla fakta,

på rygg i det dragiga dagsläget,
med ett otydligt tryck
över bröstet;
svårtytt,
men i alla fall i runor


Det rycker
i sovkattens framtassar
mot mitt lår;
en björktrast smattrar förbi:

Hur mycket av detta
balanserar världen?;
både ”detta” och ”världen” som subjekt;
det är valfritt


Överskottet
av tankar, bilder,
rinner ner
över bröstets bad
i vett och väta

Ja, här sover vi oss trötta,
knullar oss kåta,
dricker oss törstiga,
lever oss döda

Jag är urin-vånare här
sedan länge;
går upp två gånger per natt,
eller tre,
med en godartat förstorad
självkänsla

John Cage säger,
i Lecture on Nothing,
att de har grammofonskivor i Texas,
men inte musik,
men grammofonskivor kan användas
för att göra musik

En dikt är bra
först när den sönderfaller
i ord och fonem som bygger andra
dikter;
när saliven rinner runt girigt uttalad
ljudpoesi
(se Henri Chopin; Jaap Blonk; François Dufrêne;
Kurt Schwitters; Raoul Hausmann; Antonin Artaud;
Bernard Heidsieck etc.)


Det färdiga, det klara och tydliga
och avslutade
är en implosion,
en kvävning;
en orm i träskmarkerna;
ett glödande rep i minnet

Bilderna rör sig fritt
genom genomskinliga speglar


Vi ligger länge så här,
katten och jag,
väntar inte på något särskilt;
fläkten från fönstret
lindrar livet,
lite