Jag hade en liten stund över på lunchen och fick då den briljanta idén att jag skulle slinka in på Myrorna som ligger alldeles i närheten. Jag hade inte tänkt att handla något för skåpen därhemma är proppfulla av saker som jag ”fyndat” andra gånger.
Men om, jag hittade några gamla vattenkannor av zink var det helt ok att köpa. Jag har precis blivit med växthus och har en vision av baljor med prunkande blomster stående utanför mitt fina växthus och flera gamla vattenkannor ska stå på rad, redo att tömma sitt blöta innehåll över mina törstiga tomatplantor. Bara vattenkannor, inget annat ...
Så med mantrat vattenkanna, vattenkanna, vattenkanna i huvudet gick jag in i butiken.
Jag gick förbi hyllor med fina gamla glas, en alldeles underbar gammal pigtittare och nötta böcker.
- Vattenkanna, vattenkanna ...
Det här klarar jag ju bra, hann jag precis tänka när min ena hand sträckte sig girigt efter ett grönt fat i glas, och så ett till lite mindre, och ytterligare två som såg ut att höra ihop med de två första.
- Lägg tillbaka, väser jag till mig själv.
- Nej, svarar jag.
- Lägg tillbaka, säger jag igen med högre strängare röst.
-Aldrig i livet, fräser jag till svar och börjar gå mot kassan med glasfaten i ett krampaktigt grepp.
Om det inte hade varit så mycket folk i butiken hade jag tagit mig själv bestämt i örat, daskat mig på handen och släpat mig tillbaka till hyllan. Nu gick tyvärr inte det. Det hade sett alldeles för konstigt ut med en medelålders kvinna i grön jacka som bärandes på flera gröna glasfat slog sig själv och drog sig i örat. Så jag avstod.
Istället fick jag se mig själv gå fram till kassan, betala och glatt prata med kassörskan om mina fynd.
Nu måste jag städa och rensa ur mina skåp när jag kommer hem så att jag får plats med mina nya gröna glasfat.
Kanske jag har något som jag kan ge Myrorna imorgon?