När det kommer till kärleksbekymmer
har jag ofta förvånat mig över min relativa oförmåga att engagera mig så där helhjärtat som jag uppfattat förvånansvärt många förefaller kunna göra
i bland har jag sneglat lite på dessa par lite avundsjukt de par som verkar
så bottenlöst kära i varandra detta trots deras objektivt sett alldagliga utseenden vad ser de i varandra som jag med bästa vilja i världen ser som komplett ointressanta och jag undrar är det nåt fel på mig. Jag har fått lära mig den subtila betydelsen i uttrycket skönheten bor i betraktarens öga.
När jag var ung kom jag på följande lilla putslustighet ….gärna pension men först några rejäla passioner. Jag längtade efter himlastormande passioner (hämningslöst) skall sägas men så förlorade jag svendomen ganska sent i livet.
Till slut blev mina drömmar uppfyllda och jag gick mentalt ett par decimeter över jordens yta. Men säg den lycka som varar beständigt ganska snart kom jag på mig själva att önska och så en till! och på den vägen har det varit under min snart 70åriga levnad och det pågår fortfarande skall sägas