Folk pratar mycket,
om saker dom inte vet någonting om,
jag får svälja bruset,
sluta lyssna,
försöka börja om.

Fotspåren känns borttappade någonstans,
i djupet, i gräset, i sanden,
överallt, ingenstans.

Avlägset,
närgånget.

Käkarna pressade,
tillgjorda ögonblick,
munnen ler, själen gråter,
ibland vill jag bara ge upp,
stundtals,
är det äkta, jag vill bara ha mer,

intill stressen,
nervositeten,
den malande ångesten,
bara andas,
jag.

Jag undrar lite grann,
mer än ibland,
ofta, nästan jämt,
varje dag:
det finns dom som verkligen vill,
men inte kan,
samtidigt som andra kan,
men inte vill...
Jag vill ibland, alltid,
men jag lyckas aldrig,
landar, fångas i skuggan,
intill mörkret, ljuset känns avlägset,

Jag tror att:
det tar tid att kliva fram,
men när man väl vågar närma sig ljuset,
då först kan mörker brytas.