Så gås då spåret norrut
på genombrutna ben
till skugglandsskriets skorrtjut
i nattestid allen,
och kylan kondenserar
mitt andestag till tår
där rummets rymd roterar
i norrskenssena spår.

Hör, hålrum hånfullt skrattar
från ingenting omkring
där sjunket dunkel nattar
natur i väsens ring,
själv skälver jag och ryser
men yppar ej ett knyst,
här är det hopp jag hyser
att vandra andlöst tyst.

Så nås då morgontimman,
en ny, sen än en ny,
emellan skimmerstrimman
som strör en bördtyngd sky.
Men om den skulle falla
och dränka mig i svart,
säg, skulle dagar alla
förlåta vad jag vart?

Jag vandrar under lunden
av stjärntoppars arkad,
till grenverken sekunden
vill fly och vända blad.
Vid ljusets grå förrymning
mitt andestag förs ut
till obesudlad skymning
och vackert, sällsamt slut.