Lupinerna står där och skäller som råbockar i försommarnattens ljusa krumsprång och i alla fönster vispar florstunna gardiner, blåmes och rödhake. Vinden rufsar som en kärleksfull hand i håret på alla barnen som springer över ängen och jag hör fragment och flarn av minnet av byxorna och blusarna som frasar ute på tomten, tätt följt av en dagdröm. En bild, en kortfilm av mig som kommer gående; småvisslande med händerna i byxfickorna, utanför ett staket till en villaträdgård med äppelträd och ett övergivet utedass, solblekt hängmatta och en damcykel ifrån femtiotalet lutad mot en ek och med en väldig hund på gräsmattan som tyst rusar upp och hoppar över staketet och fram till mig. Hunden hugger tag i mitt lår och därefter min höft och till sist tuggar den på alla komplicerade kombinationer av ben i min hand. Detta överfall handikappar mig för resten av mitt liv, inte minst psykiskt och blek som papp sitter jag i rättssal efter rättssal med en röst som knappt bär, drivande mitt fall. Ägaren till hunden känner slutligen att den måste leja en yrkesmördare för att få tyst på mina oupphörliga och ordrika krav om skadestånd. Jag föser bort dagdrömmen med en svepande handrörelse och säkert ser det bara ut som att jag drar med handen över håret, försöker istället tänka på en kvinna. En kvinna med ett strå i sin mun och kisande med ett öga stängt mot solen, en kvinna som ljudligt spottar ut strået och vill äta hallon ur samma skål som jag och som kysser mig med hallonen i mun. Jag står och borstar tänderna och tänker att det går inte att begripa att jag promenerat omkring som en liten pojke och böjt mig ner, plockat upp något från marken, en sten eller en blomma, kanske en pinne, kastat iväg det, vänt mig om, sprungit ett stycke, hoppat lite på ett ben och sedan satt mig ner i gräset eller på en bräda och gäspat. Det går inte att fatta att det var jag.

*