Säg, lilla knopp på väg,
Mot ljuset, himlen, livet!
Hur kändes det när du grodde dig,
Var bristningen största klivet?

Brann det i rot och stam,
Skar ljuset var cell samman,
Värkte det i nervens mitt,
Av längtan till blomningens gamman.

Vad vet jag som blott njuter,
Av fägringen som du ger
Nu när midsommaren äntligen kommit,
Av dig vill jag ha mer.

Därför står jag nu i vördnad
Med frågorna som jag har
För om något vet jag,
Det var livet som blomningen bar.