men på nätterna saknar vi varandra
hårt och skoningslöst
ekot av stön,
(våra)
ringer som en domedagsklocka i öronen
tills sömnen sväljer oss;

distans och närhet så hårt tvinnade om varandra att vi slungas mellan dödsångest och eufori
mina händer blir hans,
om så bara den bleka skuggan av hans,
när de följer stigarna hans trampade ut,
nedåt;

men upp mot himlen