Tystare, mörkare, ensammare.
Som sandkornens andetag. Som en regndroppe i havet.
När ska horisonten öppna sig. när ska puppan ut.
Denna väntan efter sommar när träden buktar
och människoliv kittlar lätt i vinden.
Denna nakenhet, denna skönhet.
Det finns ingen hunger, denna väntan är som ett stoft
som landat på vår axel.
Det blåser till, ord till väders, hem.
Många har sjungit den refrängen,
och jag ser dom flyga.
De flyger ovanför oss. Kanalen
matar fåglarna. De verkar ovetande.
En annan trycker pedalen i botten.
Tiden visslar förbi.
och ännu en natt av släckta gatljus. man går i sakta mak,
någon står i fönstret och tittar långt ut.
Men inte heller hon märker att det blivit lite tystare,
mörkare
och ensammare, men hon väntar, jag vet att även hon väntar
på att horisonten ska öppna sig och släppa puppan fri.
Redan har malar samlats och cirkulerar nu
runt lampans ljus. deras egna sol. Jag är som en av dom.
Väntar på att horisonten ska öppna sig.