Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mitt superextrema tillstånd



Din förvirrade apati
Tyst svart desperation
Dom märker att du är skraj
De vidriga barnen
fascisterna älskar
att skrämma dig
Du kryper ihop
tyst i ett hörn
och blundar
Andas knappt
Du är ett barn
Du har ingen
De vuxnas godtycke,
svek och förställning
Sakta glider du in i det
halvvansinniga tillståndet,
prepsykotisk
Det finns ingen
som märker det
Du är ute på ganska
ohälsosamt område
Du skriker in i en kudde
Ursinnigt
Men dina fiender njuter
av att se dig lidande och låg
Kärlek, empati och förståelse
Du har glömt vad det är
Mamma sover med öppna
ögon framför televisionen
Du får äntligen ett
sammanbrott
och gråter 
Mamma vänder om och
går in och lägger sig,
stänger dörren
Du är redan halvgalen
Det är hon också
Men på något vis så klarar
hon av studier och jobb
Som förälder är hon en 
fullkomlig nolla
På fyllan så tar du hennes bil
Du ska ta livet av dig
har du bestämt
Hon har deporterat dig till
en folkhögskola 4 mil från stan
Där lever du i isolering
Ditt redan överspända psyke
kollapsar och du kör fort
På en grusväg så får du sladd
och det bär vänster av vägen
Oskadd så börjar du vandra
din hårda väg till ditt kors
Det är en massiv kyla som
du möts av dagen efter
Skam, skuld, är den enda
krishantering som erbjuds
Dom dagarna, veckorna,
så fastställs ditt öde
I den här schizofrena
familjen så blev du sjuk
och ännu mer sjuk
Man ska akta sig för att
hamna under sådana
själsdödande förhållanden
som en sån här familj, och
en överhuvudtaget blind
och döv vuxenvärld
Det kan vara flummigt
att gå in i vansinnet
Att bara stänga av alla
smärtsamma känslor
Flyta ovanpå som en 
superhjälte, spela ett 
spel tills att man inte vet
att man gör det
Det äkta jaget
ligger utslaget längst
därinne i kaoset
men det vet man inte
Det kan ta en fruktansvärt
lång tid att bli riktigt galen
För mig tog 10 år, från det
att jag var 11 år gammal
Det hade varit så mycket
bättre om jag hade fått ett
psykotisk sammanbrott
när jag var 12 år
Nu blev det istället så att
jag gick totalt sönder i psyke
och själ när jag var 21 år
Jag hade ingen aning
om vem jag var
Det var en fasansfull
sjukdom, bisarr och 
superextrem
Varje dag en ändlös tortyr
Jag var post-traumatiserad,
schizofren och bipolär,
men diagnosen
psykläkarens,
var borderline
Varje dag under det året
var ett allvarligt trauma,
jag kunde inte prata,
kommunicera
Allt flöt fritt omkring
i mitt medvetande
Ett kaos som levde sitt
eget liv och som inte
gick att fixera och uttrycka
Tiden stannade den
eftermiddagen den 5 maj
1976, när jag fick reda på
att min pappa hade
begått suicid, eller någon
av de följande dagarna
Noll traumahantering, efter
några veckor så var de
vuxnas strategi att nu så
vänder vi blad
Gå vidare
Det var där
och då som jag
lärde mig den ädla
konsten att stänga av
alla jobbiga känslor
Vips så var det borta!
Den schizofrena familjens
heliga överlevnadsstrategier
och tysta överrenskommelser
Den fantastiskt underbara
neurotiska euforin
Ja, vad bra vi alla mår!
Titta på Johan,
vad glad han är!
Ha ha ha ha!!
Vad livet är härligt!
Jaaaaaaaaa vad bra!
Ära vare Gud!
Min styvfar är
en vidrig, falsk och
skenhelig människa
Men det kan jag inte 
göra någonting åt
Men vad gör han här?
Vad är det för fel på
min mamma?
Varför håller hon inte
om mig som innan
pappas död?
Allt är bra, jag mår bra,
allt kommer att ordna sig
Jag är urstark, och jag har
min kompisar och musiken
Kommer det någon smärtsam
känsla, så bara sväljer jag ner den
Att den här livsstrategin leder till
avgrundens katastrof har inte
Johan inte den blekaste aning om
En natt, efter en mardröm så
vaknar du och har en kraftig
panikångest, som inte går
att stänga av
Du knackar på hos mamma
och styvpappan
Styvpappan tar dig hårt i armen
och drar in dig på ditt rum 
Han förmanar dig skarpt att
att låta honom och din mamma
ifred så att dom får sova
Detta upprepas under flera
nätter, och det blir bara
hårdare tag från stypappan
Under dagarna är allt som vanligt,
ingen pratar om det som hänt
Du har en jävligt jobbig värk
i magen, som inte slutar, utan
blir värre under dagen
Hårdrocken mildrar smärtan
Och skämt och glam tillsammans
med bäste kompisen 
Nu är det 43 år senare
Jag sitter på mitt rum och
skriver detta
Jag mår betydligt bättre
än under den tiden, när jag
var ett barn som inte kunde
försvara mig, inte hade ordets
makt, som hela tiden var 
i ett hopplöst underläge på 
en väg som per automatik
ledde till extrem psykisk sjukdom
Styvpappan flyttade ifrån oss efter
tre år, när jag var 14 år gammal
1996 så blev han knivmördad
på en fest i Laxå
Jag var inte särskilt förvånad
över att han skulle dö på det sättet
I juli 1987 så sitter jag full på en
hängbro över Svartån
Det är tidig morgon och jag har 
bestämt mig för att ta livet av mig
Jag är schizofrent psykotisk
så att det sjunger om det
Men jag vågar inte och går
hem och lägger mig
Vaknar upp på eftermiddagen
som vanligt i ett fullkomligt
fasansfullt tillstånd
Det är ett extremt
kaos i mitt huvud
som snurrar och en
strålande ångest
Jag bannar mig själv
för att jag inte vågade
ta livet av mig
Några veckor senare så
tar en ängel sig an mig
i min förnedring
1,5 månad senare
är psykosen hävd
Men det dröjer bara
en månad till så har min
bipolaritet mig i sitt våld
Varför ska livet vara så
helvetiskt förödmjukande?
Existerar det diaboliska
mörka krafter?
Vad gör dom i så
med människorna?




 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 161 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-06-23 15:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP