Jag skriver gammal poesi
med rim och rytm och meter i.
Jag tillhör alltså detta slags
poeter som är gammeldags.
Jämväl är jag ock gammal vorden.
Det märks väl redan nu på orden?

Min poesi är ändå ung
och versen inte åldertung
, för den föryngras varje dag
och bär på nyhetens behag,
åtminstone för mig, poeten,
(men kanske inte allmänheten...)

Det finns en trygghet att jag har
de gamla skaldemåtten kvar.
De passar tidens tankars ljus
och forna känslors storm och brus.
Min poesi är både bunden
till evigheten och sekunden.

Den gamla poesin är bra
för dagens diktarmänniska.
Den kräver tukt och pli och sans
och skapar spänning och balans.
Jag slår ett slag för gammal diktning
med dagens innehåll och riktning!